Series of dreams

Att skriva för skrivandets skull.

En samling reseberättelser.

Av Joakim Bengtsson.

USA 2012

 

Hösten 2012 reste jag och Ulrika till fyra olika platser i USA. Vi började i New York, flög därefter till Key West, New Orleans och till sist San Francisco. Jag skrev som vanligt mest sena kvällar, på flyget eller de gånger jag fick lite tid över där vi bodde.

 

Av Joakim Bengtsson

 

 

 

Crunchy nut roasted nut & honey. Det är vad vi köper. I den där affären på hörnet, nedanför. Och vi äter det med mjölk. Det smakar barndom och det klibbar socker på tungan. Det mesta är som ett klibb på tungan här, verkar det som, men jag har bara varit här i några timmar. Kanske sex sju timmar, i USA, och jag har redan ätit Crunchy nut roasted & honey. Tittar jag på den svenska klockan är den exakt 06.03 och det är så det är, när man åker hit. En en helt vanlig ovanlig dag, för vi är här, i detta land som Ulrika varit i så många gånger och så länge, men jag har aldrig ens sniffat äkta cowboyhatt tidigare, inte sett en skyskrapa högre än 50 meter, inte sett en rak väg längre än 100 meter.

Ulrika lägger sig. Det ser skönt ut. Hur ska jag kunna motså. Det går inte. Det finns så mycket att berätta men så lite som är värt mer än att ligga bredvid där i sängen just nu.

 

Vi går och lägger oss men jag sitter kvar. Ulrika tvättar sig. Lägenheten är ganska stor för att vara en etta, förvisso utan soffa men vi har ett kök. Det är måndag och dagen är snart slut. Men den började så bra. Varsin tallrik med ägg och potatis. Mina ägg sunny side up och Ulrikas scrambled. God stekt potatis och ett svagt kaffe. Det är frukost för mig. Jag behöver inget mer. Lite stark sås på sidan. Jag tycker det är bra, säger Ulrika, när hon kommer ut från badrummet, att jag skriver. Men det är inte så lätt, att välja mellan skrivandet och sängen.

Vi gick till Bleecker Street. Och MacDougal Street. Vi såg var Bob Dylan bodde, spelade och skrev låtar, när han kom till New York i början av 60-talet. Idag ser det annorlunda ut. Antar jag. Men jag tror jag vet. För jag har läst. Jag har sett. I böcker. Filmer. Och det är inte som det var förr. Men ändå. Jag kan inte låta bli, att se, att titta, att gå omkring, jag måste se, jag blir lycklig där jag ser en plats där kanske Dylan skrivit Blowin' in the wind. Där han bodde när han flyttade hit, 1961, som nu är en sexbutik, jag fotograferar, jag är lycklig. Vi går till Jones Street. Ingen gata är så förknippad med Dylan som Jones Street. Freewheelin'-omslaget togs här. Det är fint och värdigt här. Det är fint. Jag tar några bilder.

Ulrika säger okej godnatt. Och går och lägger sig. Jag borde också, klockan är över 06.00 svensk tid, men jag sitter här, vad kan jag göra. Det finns trots allt mer att säga. Om denna dag.

Vi går till MacDougal Street och sedan vidare till 4th Street, tar in på Jones Street. Givetvis. Det är så man går. Tar några bilder. Träden är fina. Det är lugnt. Stillsamt. Tänker på hur det var då. Detta var säkert bara en gata bland alla andra, inget speciellt. Det sitter några arbetare på en trappa, vet förmodligen ingenting, absolut ingenting om vad som en gång hände här, på denna gata, i hela området. Jag bara skakar på huvudet och går vidare. Jag har fått några bilder. Det är så svårt att få grepp om detta. Jones Street. I New York.

På hörnet av Jones Street och Bleecker Street ligger en bra pub numera. Och jag menar inte bara bra. Inte bara normalt bra utan riktigt bra. New Yorks andra bästa, om ölentusiaster får välja. Jag är en entusiast av både det ena och andra. Toalettpapper har jag skrivit om förr. Vi har väldigt tunt toalettpapper i vår lägenhet. Jag förstår det inte. Det är så tunt att det faller sönder. Ska jag ta en runta eller hundra. Hur går det till, med så här tunt papper. Jag försöker vika och dubblera, trippelvika och vika igen. Kylskåpet bakom mig börjar låta, det gör det ibland. Jag sitter i köket.

Vi går in på puben. Står vid bardisken och tittar upp mot tavlan med vad som serveras just i dag. Mat och dryck. Vi väljer mat först. Jag sneglar på Ulrika. Hittar hon något. Det ser bra ut, säger hon. Jag tar pulled pork på en rostad macka med koreanska inslag i form av kimchi, en chilistark syrad kål som jag tycker mycket om. Ulrika beställer en macaroni and cheese.

Musiken börjar spela. Most of the time. Det är Dylan. Vi tittar på varandra. Och ler. Det är bra. Vi beställer mat. Och öl.

Vi säger besk öl, india pale ale, kvinnan, tjejen, inte ens tretti, ger hennes tips. Det låter bra. Det blir bra. Hon är ung, smal, snäll. Amerikan. Och det är så konstigt. Jag behöver tänka om. Går från ställe till ställe, och jag behöver tänka om. Alla är så tysta. Så vänliga. Så artiga. Inte alls som hemma, eller som på semester, där amerikanen är den mest högljudda. Jag förstår ingenting. Det är som himmelriket på jorden, just här, på denna pub, just nu.

Jag säger till Urlika att man är dum om man går härifrån. Så bra är det. Dum. Jag kan sitta här förevigt, säger jag, eller tänker jag, samtidigt som den unga kvinnan i baren börjar öppna alla fönster ut mot gatorna. Det är höst men varmt ute. Hon får hjälp av några äldre herrar. Och jag tittar på. Det är svårt att låta bli. En ung tjej, kvinna, vad du vill, jag tittar om jag kan. Vad har jag annars mina ögon till. Jag tittar, låt mig titta. Det handlar inte om det. Det handlar om det här stället. Som är så bra. Jag köpte en liter kaffe på delin för någon timma sedan, på vägen tillbaka till lägenheten. Kaffet börjar bli kallt. Ulrika sover. Jag dricker min liter kaffe. Klockan närmar sig sju svenskt tid. Ett på natten här.

Vi bestämmer vad vi ska äta. Musiken börjar spela. Most of the time. Jag har sagt det tidigare. Jag vet. Men det är så bra. Det är så bra. Vi tittar på varandra och inte bara ler, det är något mer. Ni vet hur det är. Några vet i alla fall. Jag hoppas det. Inga ord. Bara bra. Vi beställer öl och sätter oss. Maten kommer senare.

Ulrika säger att jag ser lycklig ut. Hon ser det i mina ögon. Jag säger ingenting. Jag kan inte. Jag är lycklig. Hur kan det bli så här. Från ena stunden, så hemsk, till andra, som är så här bra. Jag hör musik. Det är Dylan, Velvet Underground, Stereolab, Wilco, Smog... Vi tittar på varandra igen, jag är glad säger jag, Ulrika säger att hon ser det, i mina ögon. Jag måste torka bort tåren som rinner, jag torkar, tänker vad dumt, hur kan jag vara så här glad, i ett så enkelt sammanhang som detta. Så bra musik.

Och vilket sällskap sedan. När hon är på det här humöret. Vad har jag gjort? Är jag bra på något?

Tittar ut över lokalen. Fantiserar om tider, då Dylan befann sig i området. Hur gick det till, vad hände, vad sades, vem gjorde vad och vad gjorde Dylan, vad gjorde Bob. Inte så mycket vad som sades, vart folk gick, jag undrar mer hur Bob betedde sig, socialt. Jag kan inte hjälpa det. Hur gick det till, jag är så nyfiken men kommer aldrig få veta. Det är inte meningen att jag ska veta.

 

Nu är alla fönster är öppna. Solen strålar in, det är ett disigt sken i den mörka lokalen, så fint. Jag ser en märklig man som går förbi utanför. Han bär på stora plastsäckar över axeln, både ryckigt och slappt skyndar han fram. Jag ser honom bakifrån och jag ser hans tunna hår. Jag känner igen sådant. Jag är där själv. Jag vet vem det är. Det måste. Men jag funderar lite till, för det är väl ändå inte möjligt. Men jo, han bor här, jag vet ju det. Det är Steve Earle. Jag säger att det måste vara Steve Earle. Men jag har inte sett honom framifrån. Men det måste vara Steve Earle. Jag kan inte låta det passera, jag måste veta, springer ut. Jag hittar honom inte. Tittar långt fram längs Bleecker Street och tvärgatan som korsar. Ser honom inte. Vänder mig om igen, och det blir enkelt. Jag ser några gitarrer i ett skyltfönster. Vackra gitarrer. Inne i butiken står Steve Earle.

Springer tillbaka och hämtar ett ölunderlägg och penna. Står och väntar utanför gitarraffären, länge. Jag tittar in då och då, men jag vill inte störa, så jag håller mig utanför. Som den svensk jag är. Väntar, länge. För länge. Går tillbaka till Ulrika. Vi betalar och går, lycklig fortfarande, givetvis. Vi betalar, går ut, jag frågar om hon ändå inte vill titta på gitarrerna i alla fall, visst, säger hon och vi går dit. Ställer oss utanför, beundrar. Om du står här kommer du höra honom säger jag. Okej jag tror dig säger hon, och passerar entren. Okej jag tror dig, säger hon nu, hon såg. Vi står kvar utanför. Tänker gå vidare upp längs Bleecker Street. En man kommer plötsligt ut. Vi står en halv meter från entren. Han tittar upp. Jag, vi, tittar upp mot honom. Steve Earle.

Han har sitt skägg. Slitna och för stora kläder, trots sin väl tilltagna kroppshydda. Beter sig precis som i The Wire och Treme. Dessa fantastiska serier. Som han ser ut på scen när han framför sina sånger, på skivomslagen. Vi är på Bleecker Street, har gått runt i detta Greeenwich Village och sett där Dylan började sin karriär, där han bodde, uppträdde och skrev låtar. Konstnärer, musiker, poeter, författare. Alla var här, som det brukar heta. Vi är här.

Har du problem med dina gitarrer, frågar jag. Nejdå, svarar Steve, jag bor i området och brukar gå in här bara. Vi gillar din musik, and your performances in The Wire och Treme, säger jag. Thank you very much, säger han och frågar vem autografen som jag ber om är till. Jag säger mitt namn, bokstaverar, och han skriver så fint. To Joakim, Steve Earle. Står det nu på mitt ölunderlägg. Han ska på The Barack Obama fundraiser, säger han, tar sin Diet Pepsi med sugrör, och hasar vidare, neråt längs Bleecker Street. Vi tittar på varandra, jag och Ulrika, ler och andas ut lite. Jag behöver inga servärdheter. Jag behöver inte Empire State Building. Vi gick igenom säkerhetskontrollen men hoppade över staketet och gick därifrån. Vi kan se Frihetsgudinnan på bild. Vad finns det mer. Massor, säkert. Men det här. Allt det här, och mycket mer. Det ryms inte i någon guidebok. Den guideboken hade behövt vara väldigt personlig. En unik guidebok för varje besökare. Låter som en bra idé. Det är ju faktiskt möjligt. Man klickar i sina specifika intressen, skriver stad eller plats. Snabb sökning på Internet och det är klart.

Hifi. Jag måste skriva något om hifi. Men inte nu. Jag tänker på Steve Earle, när vi träffade Steve Earle.

 

Igår kom The mexican guy till lägenheten. Vi kallade på honom, vi ville att han skulle komma. Och enligt Elle som äger lägenheten, är det The mexican guy man ska snacka med vid problem. Det luktade gas i lägenheten, mer och mer. Ett problem. Jag försökte hitta spaken där man stänger av gasen, men den sitter längst in i hörnet bakom spisen, inte så lätt att komma åt. Vi kallade på The mexican guy. Han heter Eduardo tror jag och är "super" här. Han bor på första våningen och är väl någon slags vaktmästare. Jag knackade på. Inget svar. Hörde någon som sjöng Eye of the tiger väldigt högt. Eller någon annan sådan låt. Det var roligt men det var The mexican guy jag ville stifta bekantskap med. Inget svar. Träffade en annan boende i huset, som berättade att The mexican guy befann sig i uppgången bredvid. Jag gick dit, och mycket riktigt, han står där och målar. The mexican guy talar inte engelska. Är inte det otroligt fascinerande? Bo i New York, och inte kunna engelska. Han ska ju dessutom vara vaktmästare på bygget. Men gas, jag säger det på engelska, it smells gas in the apartment och han förstår en del i alla fall. Lägger ner sin pensel och följer med till lägenheten. Tittar sig omkring. Jag kan inte se att han luktar men det gör han nog. Jag ville helst se att han luktade.

Jag tror han luktade utan att jag såg det för han reagerade. Ringde ett samtal, pratade mexikanska, spanska menar jag, jag förstod inget men Ulrika förstod en del. Kan Ulrika mexikanska, spanska? Det skulle komma en kille efter timme och installera gasvarnare. The mexican guy gör inte så mycket mer, säger att spisen är gammal men helt okej. Det kan jag inte riktigt hålla med om. Säger jag inte, men jag vill. Han går igen, vi säger hej då. Och öppnar fönstret ännu mer och väntar i en timma.

Vår säng är placerad under det enda fönstret som man kan öppna. Sängen är väldigt bekväm. Så vi sätter oss på sängen, med fönstret vidöppet, och väntar. Vi planerar hur vi ska lösa detta. Ska vi byta boende nu? Nej, det vill vi inte. Vi bor bra här. Förutom gasen då. Den är inte så bra. Men vi bor annars bra. Och brandkåren håller ju till i huset bredvid. Och får vi en gasvarnare så är det okej. Fönstret kan vi ha öppet, inga problem, att vädra ut gas är enkelt, den vill ut, gasen vill ut, det vet man ju, så det är lugnt.

Efter en timma kommer han tillbaka, The mexican guy. Han har med sig en stege och några manicker. En borrmaskin. Han stegar fram och sätter stegen på golvet och börjar montera gasvarnare. Och brandvarnare. Det känns bra. Sen tar han en titt på spisen igen. Öpnnar några luckor. Han tänder en tändsticka. Ja det gör han, jag och Ulrika tar skydd, är han helt galen, mexikanen? Det smäller inte, vi finns kvar. Men jag tror mexikanen konstarar att något är fel. Han säger det, på spanska, och gestikulerar. En liten spricka. Vi ska få en ny spis, men inte nu. Det tar två veckor. Men han gör något och det luktar inte längre nu. Vi bor kvar. Ingen gas. Skönt. Men vi sover med fönstret öppet.

 

Vi gick till Little Italy. Ett par framför oss, som ätit, lämnade för lite dricks. Inte så kul. Man vill inte bråka med folk i Little Italy. Efter vår måltid betalade jag bra med dricks. Över 15 procent. Maten var över förväntan dessutom. Jag åt canneloni och beställe extra spenat vid sidan om. Jag gillar spenat, som i Italien, stekt med vitlök och olja. Jag gillar spenat hemma också men inte som italienarna gör den. Italienarna gör spenat lite bättre än vi. Bättre råvaror. Vi är förvisso inte i Italien kommer jag att tänka på. Men här i USA finns bra råvaror också. Ulrika åt ziti. Det är Sopranosmat. Tony Soprano åt det hela tiden. Aubergine, pasta, tomatsås, mozzarella. Väldigt gott. Vi drack vatten, inte vin. Gårdagen satt kvar fortfarande och vatten kändes bra. Vi sitter där och tittar ut, det är öppet ut mot gatan. Det regnar. Det är fint. New York är fint när det regnar. New York är fint när det är sol. Vi lämnar bra med dricks och inget händer. Inga pistoler. Inga bråk. Vi lämnar restaurangen, som vänner så att säga.

Gå in en mataffär. Kan inte riktigt beskriva. Jag vill köpa allt men det går ju inte. Går till den tillhörande butiken bredvid, som är inriktad på att sälja bra öl. Jag menar riktigt bra öl. Och det är bra. Det är så bra att det är svårt att ta in. Killen i butiken ska åka till Stockholm i november. Jag lovar att lämna en lista på ställen att besöka. Måste komma ihåg att göra det. Vi köper några öl, det är dyrt men det är bra. Fyra öl, eller kanske fem, får vi med oss hem.

Hummus. Jag borde skriva något om humus eftersom vi åt det på en hummusrestaurang. Gott. Jag vill gå dit igen. Ge mig mer. Jag gillar tillbehören. Inlagd gurka och oliver. Vi åt stekt aubergine. Aubergineröra. Falafel och många sorters hummus med olika toppings. Jag drack en Miller lite. Det var roligt. En mediterranean mojito också. Den kommer jag särskilt att sakna.

There is a fucking smell. Jag säger det jag skriver det, utan att mena det. Men jag äter en pizza och jag dricker en Dr Pepper Diet. Vi har inte sådant hemma, så jag måste prova. 99 cent pizza och läsk för ingenting. Ulrika blev stungen av tre getingar i Hyde Park. Tre stick. Inte allergisk. Klarar sig bra. Vi pratade med en apotekare. Dr Pepper Diet känns som en dryck som alla andra, vanlig, pizzan vi har med oss hem är god.

99 cent, alltså en dollar, alltså sju kronor, för en pizzaslice, en bit pizza, är inte jättedyrt. Men oavsett vad jag betalar, så det jag tycker bäst om är att gå in och titta hur det ser ut. Där dom gör 99 cent pizza. Ulrika blev stungen stucken stack av tre getingar i Hyde Park. Heter det så. Nej, Central Park. Jag förväxlar alltid dessa parker. Ingen park har något speciellt, av dessa två. Ingen. Jag behöver inte en sjö. Inte en strawberry fields. Hästar. Inte några pingviner. Jag vill ha lite lugn och ro. Luft.

Har en slize pizza kvar på tallriken bredvid mig. Träffade Audrey tidigare. She´s a girl. Jag vet inte vad jag vågar skriva. Vem är hon. Har alltid undrat. Hon är den hon är och jag kan inte göra något åt det. Jag dricker en Dr Pepper Diet. Det är inte gott. Dessa lightsmaker, tar över världen, smakar hemskt.

Vi träffade Ulrikas vän Audrey. Jag vet inte vad hon är. Hon är mer än något. Det springer en ekorre över gräset. Jag ser ekorrar överallt. Det finns inte så mycket mer just nu. Nu ska jag lägga mig.

 

Vill du ha en kaka? Nej tack, säger jag. Ulrika ville köpa kakor häromdagen. Soft baked captiva dark chocolate brownie står det på förpackningen som ser ut som en havregrynsförpackning men den är fylld med lyxiga stora kakor. Goda, visst, men jag vill inte ha. Kakor är bra, men i begränsad mängd. Ett par tre om året är väl lagom skulle jag säga. Föredrar oliver. Eller charkuterier. Wienerbröd.

Kubask mat har jag aldrig ätit tidigare. Det blev kubansk mat idag. Ikväll. Med Audrey och James. Som vi känt länge. Ulrika har varit vän med Audrey sedan 90-talet och jag träffade James för sex sju år sedan ungefär, i Paris. Ett fint par. En britt, alltså James, och en franskamerikanska, hon kände sig unik när hon bodde i London och Paris, här i New York är hon bara en av alla andra, det gillar hon inte riktigt. Jag åt grillad fläskkotlett på det kubanska stället. Jag älskar fläskkotlett. Äter det nästan aldrig nuförtiden. Pappa brukade steka till några då och då, även mamma. Men särskilt min farmor och mormor gjorde bra fläskkotletter. En annan, äldre teknik, bräserade kotletterna, i järngryta. Det är något helt annat. När man gör så. Men ingen gör så längre. Vad jag vet i alla fall. Vilket är synd. Inte ens jag gör så, för jag vet inte hur man gör. Steker i gryta sedan låter småkoka med lite vävatten i botten, i denna stora fina järngryta, under lock, länge. På det kubanska stället var kotletten grillad. Det är annorlunda. Och kötter var av exeptionellt bra kvalitet. Inte tillstymmelse till torrhet. Bara gott. Drack en drink till maten. Rom, lime, något mer, inte en mojito, minns inte namnet, god, mycket god. Hummus Place i East Village. Gå dit, gör det, det skulle jag göra.

 

Vi har åkt båt idag. Staten Island Ferry. Fransosen var i trubbel med tysken, jänkar'n kom och räddade. Fransosen skänkte en staty. Idag såg vi den. Den var grön sliten och hade dimma på sig. Jag sa hej men fick inget svar. Köpte en coke på båten. Har alltid velat säga det, beställa en coke, och nu fick jag göra det. Kände mig så lycklig. Hade helst velat ha ett sugrör, som alla andra har när dom dricker läsk ur burk här. Som Steve Earle. Men jag fick inget sugrör. Drack ur burken och var glad med det. Burkarna här är större än 33 centiliter och halvlitersflaskorna är större än 50 centiliter, är exakt 591 mililiter ser jag på flaskan jag har framför mig. Jag gillar coke. Så jag dricker det gärna och ofta. Så även nu. Jag är gammal, jag bestämmer själv. Jag kan dricka coke till frukost och det gör jag också.

För elva år sedan hände det något dåligt här. Usama och hans vänner kom till stan. Inte med bil båt eller tåg utan dom tog flyget. Precis som jag och Ulrika. När jag tittar upp mot himlen, och ser flygplan över Manhattan, med alla skyskrapor, så känns det väldigt konstigt. Som att något dåligt ska hända. En flygplan, där långt uppe, i dimman. Är avståndet det rätta, jo det är det, ser jag, men det är ändå fel. Jag vill inte se ett flygplan över Manhattan när jag är på Manhattan. Det känns så 2001. Vi såg platsen där tornen stod. Det byggs nya torn där nu. Det glänser och glasar sig, skiner och är stort och större och man kan inte sluta titta. Jag står bara där och glor. Jag älskar skyskrapor. Donald Trumps skyskrapa är magnifik i sin enkelhet. Den är väldigt smal, svart och jättehög. Annar gillar jag gamla skyskrapor bäst, Empire State Building är mycket vacker. Den blev klar 1931. Det är ett mästerverk. Den är 449 meter hög med torn och spira. På platsen där World Trade Center-tornen stod byggs nu ännu högre byggnader. Flera stycken faktiskt, det högsta, som ännu inte är klart, heter World Trade Center One. Totalt 541 meter hög men det fuskas en del med spiror även här. Det är oavsett fusk ett väldigt högt hus. Högsta i USA. Dubai i Saudiarabien, 828 meter inklusive fusk med spira. Jag är lite trött nu. Det blir lixom inte mer spännande än så här. Ulrika tittar på teve eller så sover hon. Jag vet inte, orkar inte ens vända mig om. Att skriva är enkelt. Behöver inte röra på kroppen särskilt mycket. Fingrarna, handlederna, ögonen behöver vara öppna, men så mycket mer behövs inte. Men nu vill ögonen stänga sig. Tack för idag. I morgon är sista hela dagen i New York, sedan åker vi till Key West.

 

Det är lite trångt här på planet. Vi är på väg nu. Till Key West från New York. Mellanlandar i Fort Mayers, Florida. Jag har en liten rosa plastdator. Det skakar och kränger. Sätet framför är nedfällt. Blev det precis. Idiot. Jag gillar inte folk som fäller sitt säte utan att vända sig om fråga. Jag vet, man har kanske rätt till det, men man är fortfarande en egoistisk idiot om man fäller sitt säte utan att fråga. Men jag släpper det. Försöker i alla fall. Jag tänker på min frukost. Jag åt en hamburgare till frukost, alltså inte en liten på gatan utan en stor hamburgertallrik. Den var stor och dyr och väldigt god. Min första här än så länge. Klockan åtta på morgonen beställde jag den. Förmodligen den godaste i mitt liv.

Det är varmt i Fort Mayers säger kaptenen, men det ska åska i Key West. Det gör inte mig något. Jag tycker det är ganska trevligt med åska. Trevligare än sätesfällare i alla fall.

Det var en helvetesdag igår. I alla fall stundtals. Några timmar. Vi beslutade till slut att gå upp, åka upp, i Empire State Building. Det fick bli så. Men det var ett helvete. Bråk, mellan oss, och oändliga köer. En del köer kan vara okej, som när man verkligen har något bra runt hörnet, när man vet att det inte är lång tid kvar. Men när man köar till Empire State Building så vet man inte. Jo, man vet att förhoppningsvis kommer man kanske upp till slut, men hur lång tid det ska ta, är svårare att veta, och man går från rum till rum, fullt med människor, man trängs i dessa fållor, timma efter timma. Det är fullständigt vedervärdigt. Och dyrt. Men jag gillar höga hus. Jag ville upp. Upp i Empire State Building, kanske världens mest kända byggnad, och under många år världens högsta. Det är häftig utsikt, men det känns framför allt bra att ha gjort det, nu behöver jag inte göra det igen i mitt liv. Jag kan gå upp på den runda kullen i Eslöv, minns inte namnet men man kan gå upp och det är faktiskt ganska trevlig. Där är det inga köer. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Men hela dagen igår var inte ett helvete. Tack för det. Vi gick på konsert i Williamsburg, Brooklyn. Åt på ett ställe som kort och gott heter Diner. Det är inte en diner. Det är en fin och bra restaurang. Ulrika hade ätit där tidigare och ville tillbaka. Vi tänkte gå över Williamsburg Bridge men orkade inte. Tog en taxi. Det var definitivt lika bra. Med Audrey i släptåg, hon var med alltså, skulle det ta förevigt, med sina klackar. Jag hade inte orkat heller. Det är en lång bro. Taxi är bättre. Jag och Ulrika var fortfarande helt slut efter allt promenerande och allt köande. Vi har förresten inte åkt tunnelbana en enda gång. Knappt ens åkt taxi heller för den delen. Vi har gått. Men igår tog vi en taxi till Williamsburg, det ligger väster om Manhattan, och var tidigare ett område med nyinflyttade skandinaver, för kanske hundra år sedan alltså, och jag tror det är ett populärt tillhåll för bleka nordbor även idag. Vi åt mat, Ulrika, Audrey, jag. Till förrätt åt jag en sallad med rå jordärtskocka bland annat, jag visste inte vad det skulle vara när jag beställde. Ulrika tog en... Vänta. Jag måste byta program. Word. Jag har råkat öppna Word. Eller är det Works. Skit samma. Förskräckliga program. Ge mig ett textverktyg, jag vill skriva, inte bli arg.

Jag har ett nytt program nu. Någon annan idiot bakom mig slår hårt på min stol. Men jag tror han kan vara lite störd faktiskt, alltså på riktigt, men man kanske säger något annat. Han verkade inte helt normal när han gick på planet. Han är okej. Men han borde sluta slå på min stol. Snart kommer dom och säljer saker här på planet. Jag vill inget ha. Ett gott glas vitt vin hade suttit bra men jag tänker bara ta ett glas vatten.

Ulrika åt en auberginesoppa på restaurangen, det har jag aldrig smakat tidigare och eftersom aubergine är gott och soppa är gott så blev det en riktigt bra förrätt. Jag åt en perfekt tillagad vaktel till varmrätt, eller det kanske var något helt annat, en väldigt liten höna tror jag det var, hette något fint, med kastanjkräm vid sidan, lite fint spritsat. Kan du framför mig snälla sitta still. Jag försöker dricka mitt vatten här. Och äta mina lightly salted peanuts. Han bakom tog en Sprite.

Vi såg Moon Duo på The Knitting Factory i Williamsburg. Äntligen lite musik. Jag saknar min stereo. Jag saknar att lyssna på bra musik. Den musik jag själv väljer. Och hur det ska låta. Musiken på uteställena är mycket riktigt, tror jag skrivit det tidigare, förskräcklig. Radioheads första skiva om och om igen och annan jävligt ofräsch 90-talsmusik. Musiken är faktiskt på riktigt usel i New York. Förutom på väl valda ställen givetvis, som på The Blind Tiger, där jag träffade Steve Earle. Eller på The Knitting Factory. Moon Duo är ett bra band. Mycket bra spelning och det gjorde mig glad. Lättad i själen till och med. Frihet. Jag hörde inte ett enda ord av vad dom sjöng. Så skönt. Monotona trummor, syntorgel och en elgitarr. Försök inte sälja på mig din fina sångröst, försök inte spela vackert eller visa att du kan spela ett Gmaj11-ackord. Vill jag lära mig något så läser jag en bok. Moon Duo är rymdmusik kanske man kan säga. Ingen sjunger i falsett, tack och lov, inte fler än tre fyra ackord. Bara musik rakt in i mitt hjärta.

Han bakom, idioten, förlåt, den konstige, rapade precis så högt att hela planet vibrerade. Och jag känner lukten av Sprite. Rapångor, det luktar lite päron tror jag, eller i alla fall någon slags frukt. Är det päron i Sprite frågar jag mig. Jag tror inte det. Päronläsk är inte helt vanligt men det kan mycket väl finnas någon slags frukt med i Sprite.

Finns risk att vi behöver springa från det här planet när vi landat. Vi är försenade och transferplanet vi ska med går strax efter att vi landat i Fort Mayers. När vi skulle lyfta med det här planet, hördes ett enormt tryckande högt motorljud, tydligen så användes banan idag för både start och landning. Det brukar inte vara så sa kaptenen. Okej vad bra.

Har du fått jordnötter, kommer Ulrika och säger. Det är inte så många som flyger idag. Hon bytte plats och somnade. Så hon fick inga jordnötter. Hon får mina. Okej ge mig två i alla fall, säger jag. Nu blev jag sugen. Två jordnötter blir det, lightly salted. Jag gillar annars rostade jordnötter väldigt mycket. Prova det till en whisky sour, prova det.

Det är varmt. Jag har min kavaj på mig. Den är en del av mig och jag vill alltid ha den på mig. Jag behöver fickorna. I den vänstra innerfickan har jag kontanter, runt tre hundra dollar kanske. I den högra har jag våra pass och boardinkort, mina kreditkort och id-kort. I höger framfickan har jag mynt. Jag vill egentligen inte ha några mynt alls, särskilt inte i främre kavajfickan, det blir fult då. Men jag kan ju inte bara slänga mynten. Slänga pengar. I vänster framfickan har jag reserver. Lite godis, öronproppar och en förpackning Fisherman Friend. Det är bara en kvar. När vi åkte från Stockholm var det tre och en halv.

 

Tiden går lite snabbare när jag skriver. Jag har annars inga större problem med att flyga, att flyga länge är okej, detta är en relativt kort resa, tre timmar kanske. Han gör knaisga ljud bakom mig. Det får han göra. Delta Airlines. Jag har absolut ingenting att skriva mer just nu. Jag kan lägga in en Paint-teckning ser jag nu. Det här programmet som jag använder, är bättre än Word och Works, jag blir inte arg av det, men jag vill helst inte kunna infoga en Paint-teckning i mitt skrivprogram. Men det vore ganska roligt om jag gjorde det, inte sant? Jag kan även infoga objekt. Vilket objekt som helst? Inte ett predikat. Sexobjekt. Jag kan söka och ersätta, markera allt, med en enkel knapptryckning. Jag kan göra texten högerställd. Ser skojigt ut. Vänsterställd igen. Centrerad eller varför inte marginaljusterad. Vänsterställd text är bäst när man skriver. Något annat vore dumt. Nu går tiden ganska långstamt, trots att jag skriver, med vänsterställd text, borde kanske fortsätta med högerställd. Då tänkte jag inte på tiden. Det gör jag nu. Jag ska nog läsa en bok. Jag skulle vilja att dom framför mig försvinner.

 

Key West, 7 oktober

The porch, eller veranda på svenska, det är en klassisk bild av USA. Kanske en gungstol som knirrar. En gammal dam. Eller varför inte en desperat hemmafru med ett glas Chardonnay. Eller någon som grillar barbeque. Eller jag utanför rummet i Key West, det är så det är nu. Solen håller på att gå ner, jag ser det bakom bladen, som är stora och djupt gröna. Vi ska strax gå ner till stranden och se den berömda solnedgången. Den sägs vara fin. Vi såg den inte igår, det började regna, vilket var skönt. Jag önskar nästan att det regnade nu också. Här är ofattbart varmt. Före resan kollade jag vädret, hur kommer det att bli, Key West vill man ha soligt, tänkte jag. Amerikas sydspets, längst ut på Flordias udde, den Mexikanska golfen, det är varmt. Det är otroligt varmt. Jag har sett två andra som gått med långbyxor. Jag har en vit skjorta också, med uppkavlade ärmar. Köpte en hatt tidigare, jag ser cool ut säger Ulrika. Första gången det händer, säger jag.

Ulrika har en handduk med sig. För att torka svett. Jag svettas inte så mycket av mig. Blir fuktig på pannan, ryggen rinner lite, benen klippar såklart, jag har ju byxor, mina ljusblå Adidas av mocka känns lite instängda, men jag gillar det ändå. Jag gillar det här. Det är så fint, det är så skönt här, så ofattbart annorlunda jämfört med New York. Alla går som i ulrarapid, bilarna kör långsamt, vår taxichaufför från den lilla flygplatsen var hur cool som helst. En gammal hippie med långt grått hår och han tipsade oss om några ställen att gå till. The Green Parrot bland annat, det var väldigt bra, mycket bättre än alla heta inneställen kidsen går till. Flygplatsen var liten men planet vi flög hit med var ännu mindre, bara 32 sittplatser. Ulrika är livrädd för små flygplan. Hon tror att dom inte klarar stormar, att det är som ett leksaksplan. Jag gillar att flyga i små plan. Det är mer känsla. Jag sa det till Ulrika, mer känsla sa jag, hon bara fnyser. Jag vill inte ha känsla, säger hon. Jag har åkt en hel del små plan, mycket mindre än detta, bara fem eller sex platser, och det är roligt.

Nu sitter det en kissekatt här på verandan, med mig och Ulrika. Katten är lite längre bort, en blyg liten katt. För nu gick den igen, när den skulle bli fotograferad. Det ville den inte alls. Våra katter där hemma är med Pia. Jag hoppas dom har det bra. Vi har träffat många katter idag. Här i Key West. Fotograferat flera stycken. Ernest Hemingway samlade på sextåiga katter och än idag är hans gamla hus ockuperat av sextåiga katter. Vi var där på en guidad tur och det var fantastiskt. Jag kan inte allt om Hemingway, har läst den Gamle och havet förstås, en fin bok, jag vet att han sköt sig själv när han var i 60-årsåldern. Jag skulle också vilja bo så som Hemingway bodde. Ett stort hus med en verandra på andra våningen runt hela huset, en fin trädgård, en stor pool, Key Wests första, från 30-talet någon gång, och en massa sextåiga katter som springer omkring. Men det är så varmt. Även katterna blir trötta. Bara ligger och såsar, dåsar, men några var nyfikna. Vi tittade på den lilla kattkyrkogården som fanns. Där låg Errol Flynn och alla andra. Alla katter döptes efter gamla kändisar. Är så fortfarande. Hemingway hade lite coolare namn på katterna, men jag minns inte alla nu. Jag minns faktiskt inte ett enda.

Min skjorta klibbar fast mot min kropp. Jag drar ut den. Den är blöt där valkarna är. Det ser kanske inte så fint ut. Men alla andra är också svettiga. Vi har en pool här. Den är så liten att man nästan bara kan doppa fötterna i den. Jag har inte doppat fötterna. Det vore taskigt mot alla andra tänker jag. Vi har ätit fisk idag. Och crabcakes, det har jag alltid velat äta, på riktigt. hHmma, när folk försöker, så är det för mycket kryddor, det räcker med krabba, krabba är gott som det är. Nu ska vi se solnedgången så jag måste sluta. Den berömda solnedgången i Key West. Jag kanske tar några bilder. Det är bara några få moln på himlen. Det kan bli bra det här. Mina axlar känns ömma, lite brända, det svider lite. Det är så varmt. Jag kan knappt andas. Fuktigt.

 

Key West, 8 oktober 2012

Jag sitter på verandan igen. Det droppar bakom mig, från taket, jag är omgiven av stora gröna blad. En liten ödla tittar förbi framför mig. Vi såg ingen solnedgång igår. Det hann bli lite molningt precis där solen var. I övrigt var det fint väder. Nu springer ödlan bort. Han tuggar på något. Skuttar upp på korgstolen lite längre bort. Vill kanske också sitta och smälta frukosten, och titta på alla människor som passerar på gatan. Det är cyklister, bilar, turisttåg, en och annan bikinitjej men inte så många, några boenden, mest bilar faktiskt, några galningar som springer, det måste vara olidligt jobbigt att springa i den här fuktiga hettan, i solen. Jag hör amerikanska, jag är ju i Amerika så något annat vore ganska konstigt. En del talar spanska, några franska, men så många andra språk hör man inte här. Key West är amerikanarnas Båstad eller Gotland skulle jag tro. Och vilken ickesvensk vill åka till eller ens hittar till de ställena. Jag vill också åka turisttåg men det blir aldrig av. Ulrika tycker det är fånigt. Jag åker kanske själv.

Det blev mexikansk mat igår kväll också. Stövlade runt en del och sa varför inte. Jag åt flanksteg med bönor och andra tillbehör. Den var lite för överstekt tyckte jag, känslig som jag är, fick en ny efter en lång stund, dom bjöd på vår dryck och efterätten som var banan i mexikanskt bröd, friterat och med sirap och grädde. Det var kanske första efterrätten vi ätit på den här semestern och den var verkligen delikat. Får vi välja så tar vi hellre en förrätt än efterrätt, det bara blir så, kanske för att en efterrätt ibland kan bli för mycket. Nu kommer tåget igen. Guiden pratar på om Key West, dom säger alltid något om vatten när dom åker förbi här, there's no water supply något, ingen aning, vi har visst vatten. Men duschen är knepig. Några få kraftfulla strålar i mitten. Och reglaget är ännu knepigare, det är en och samma styrka, och man vrider på den genom en spak, först blir det kallt och sedan lite varmare och sedan tillräckligt varmt. Ett och samma vattentryck. Vi har en AC som brummar väldigt mycket, men inte hela tiden, utan i perioder. Inte optimalt skulle jag säga. Det blev så efter att vi sänkte temperaturen. Jag har alltid otur med sådana apparater. I Seoul så gick det inte att stänga av värmen. Det blev så varmt och jag fick sätta mig vid kylskåpet med öppen dörr. Golvvärmen tog flera timmar på sig innan den blev svalare. Att förklara gick inte, Engelska funkade inte i Sydkorea. När jag bodde i Rom läckte AC:n, det droppade fukt ner på ytterdörren, som då svällde och satte sig. Jag kom knappt ut, eller in för den delen. Det fick komma en hantverkare, han hetter Paolo, som tog loss den nästan 500 år gamla dörren, och började hyvla. Det var galet. Men Paolo bjöd på croissant, eller cornetto som det heter på italienska.

Nu är ödlan precis vid mig, på stolen bredvid. Jag blir nog lite rädd. Tänk om den är giftig. Hur ska man kunna veta det. Det är lätt att glömma att ödlor kan hoppa så långt. Den kan ju hoppa upp på mig, bita mig i fingret eller något, infektera med någon livsfarlig obotlig smitta som bara finns här i Mexikanska golfen. Ulrika har fått några utslag, det kan vara diabetes läste hon på internet. Ulrika har inte diabetes. Det kan också vara något som hette något i stil med southern rasch. Det går över av sig själv men utslag är aldrig kul att få. Man vet ju inte, det kan vara någon livsfarlig obotlig smitta. Det vill man inte ha. Jag fick utslag på ryggen i Frankrike en gång. Det gick över av sig själv. Ulrika har otur med det där. Getingen tog henne i Central park, tre sting, men hon är inte allergisk så det gick bra. Det droppar bakom mig fortfarande. Ödlan syns inte längre. Folk passerar på gatan, bilarna också, en cyklist ser jag, det gnisslar, hon som cyklar är ganska stor. Det kommer nog snart ett tåg också skulle jag tro.

 

Det är natt och jag sitter på verandan igen. Det är kväll och jag sitter på verandan igen. Det är så mörkt. Det är natt och jag sitter på verandan igen. Tänk, det droppar fortfarande. Jag har satt mig på samma stol som ödlan satt på. Jag har tagit hans plats. Ser inte honom. Jag hoppas inte jag sitter på honom. Vi såg hundar tidigare, på hundstranden, det finns en sådan strand här, precis där vi bor. Två små terrier som sprattlade, visste inte riktigt hur man simmar, sprattlade med tassarna, som hundar gör. Ville inte först, ville inte ner i vattnet, men husse och matte och det elaka barnet tvingade hundarna ner i vattnet, hundarna skulle simma. Små hundben, åtta till antalet, viftade och viftade, först torrsim sedan vattensim. Hundar kan simma direkt vid födseln har jag hört. Jag kan simma. Jag har simmat men nästan drunknat när jag simmat. Jag hade fått en hjärnskakning men simmande ändå, drunknade nästan, det bara tog stopp. Jag sjönk, men blev räddad, i sista sekund.

Bilarna kör förbi. Det är kväll, det är natt. Jag hör syrsor, droppar, jag hör bilar och mopeder. Vi har sett solnedgången igen. Det var fint. Det var mer än fint. Jag tog säkert hundra bilder med kameran. Nu cyklar dom igen. Himlen är svart. Stjärnklart, jag har försökt se Karlavagnen, Stora björn och Lilla björn. Det gör jag alltid när det är stjärnklart. Känner mig som hemma. Jag tittar upp, ser alla stjärnor, försöker se formationerna. Karlavagnen, är det samma sak som Stora björn, frågar jag Ulrika som sitter bredvid. Måttligt intresserad, är hon, måttligt. Det kan vara det, är allt hon säger. En cykel med stereo cyklar förbi.

Vi har ätit på finrestaurang i Key West. Vi åt kubanskt till lunch. Jag åt kycklig, Ulrika åt räkor. Hummersoppa till förätt. Öl fanns inte så jag fick springa över till andra sidan gatan och köpa mig två Budweiser, jag behövde visa legitimation, man behöver ofta det här. Ibland funkar det inte ens, eftersom det är endast pass som gäller, om man kommer från utlandet. Jag springer fan inte runt med passet, jag är på semester, jag är 32, eller 33, minns inte, jag är på semester, jag har ett id-kort, men det räcker inte, måste vara passet. Vi åt kubansk mat till lunch och det var bättre än i New York. Vi är ganska nära Kuba här. Hemingway blev långtidsdeprimerad när han inte fick åka till Kuba längre. Tror jag. Vi är ganska nära Kuba. Är det som till Danmark från Sverige. Jag tror det är längre. Det är nog längre.

Fin restaurang i Key West. Vi åt deras berömda hummermacaroni and cheese. Jag slutar skriva, för en lång stund. Hittar inte riktigt orden. Det är natt eller kväll det är svart på himlen och det är fortfarande varmt. Bakom palmerna ser jag stjärnor. Faktiskt bara en. Moped, en amerikan går förbi, säger yeah buddy, sen är han borta. Jag tror jag har vuxit på den här resan. Svällt en aning. Jag vet inte om det är värmen eller maten. Har lovat att träna med Ulrika. Året ut, eller var det en månad. Ska visa henne maskinerna. Som om jag kan. Mina armar är som kvistar. Hon skrämmer mig. Hon gick in, jag stannar kvar. Det kryper, jag hör bara syrsor, droppar, och det som händer på gatan. Tar av mig mina skor, mina strumpor. Det blir inte svalare för det. Ölen jag dricker är söt men fruktigt besk och god. Kryper det på mina ben, det känns så.

Tysken ville ha hjälp innan. The map doesn't work sa dom. Tysken. Jag kan min karta, min karta fungerar. Ge mig en karta och jag kan den. Karta är min grej. Jag sa walk this way, this is the right way, turn right, then left. That will be Washington Street. Tysken sa tack, jag sa no problem. Jag vill alltid hjälpa turister, även om jag är en turist själv. Jag tror jag skulle funka som guide. Ge mig en karta, ge mig en plats, ge mig ett sällskap, jag guidar dig till himmelriket, jag guidar dig till Washintong Street. How ya doin' säger dom, jag får besök här på verandan. Jag säger hi och viftar nervöst med handen. Jag sitter med min rosa dator, ett plastglas och med bara fötter. Ulrika har gått och lagt sig. Luften är fortfarande fuktig. Det är varmt. Himlen är svart. Hur jag än tittar ser jag bara en stjärna härifrån. Det finns en del sexbutiker i Key West. Jag har inte besökt någon. Det finns ett vitt litet gulligt hus med lila knutar. Ett annat såg ut som en bensinstation. Några killar i kalsonger dansande på ett tredje. Jag hade ingen större lust att gå in där. Inte på bensinstationen heller.

Det är kväll det är natt och jag kan lika gärna sitta kvar här ute. Jag köpte några öl i New York som jag tvingades ta med hit, vi drack dom aldrig. Jag har en bredvid mig nu. Det är en imperial india pale ale. Ganska söt, tung skulle jag säga, men ändå tropisk i smaken, beskan är balanserad, alltså inte överdrivet intensiv, en bra öl. Mina fötter svettas undertill utan sockarna. Jag är som hunden, hunden svettas bara på trampdynan. Mina trampdynor svettas ge mig ett kallt fotbad ge mig en liten pool jag har en pool runt hörnet men där finns ingen korgstol. Sitter kvar och gnider fötterna mot varandra. Det glider. Jag har datorn på mina knän, den är varm, men det är en liten rosa dator, den blir inte så varm. Det blåser inte, inte en enda fläkt, min enda stjärna finns inte längre ovanför mig bakom bladen. Vi åker härifrån i morgon. Bokade en taxi med Friendly cab, tomorrow morning at ten, vi ska flyga till Atlanta och sedan vidare till New Orleans. Det är farligt där har jag hört. Livligt som här men farligt. Vi kanske inte överlever. Jag kanske har sett min sista stjärna. Vernon, säger dom på gatan, Vernon Vernon Vernon. Jag böjer mig fram.  Stjärnorna har flyttat på sig. En liten lysande prick där framme. Jag ser tre, som i en krok. Reser mig upp, går framåt mot gatan. Tittar upp. Jag ser några till. Jag ser tre stjärnor i en krok. Det dropparna fortfarande från taket. På samma stora gröna blad. Jag går fram och tittar uppåt igen. En kvinna cyklar förbi. Det är ganska stilla här nu. Inga bilar. Någon öppnar dörren bredvid. Stänger den igen. Det är dags att säga godnatt till Key West, säga adjö, tack för dessa underbara dagar. Key West är varmt, fuktigt, margaritan smakar aldrig så gott som här, har druckit hundra, jag ser stjärnor igen. Tre i en liten krok, jag ser några till. Jag ser två jag ser tre till. Jag ser fyra. I en kvadrat. Det är så varmt. Några amerikaner går förbi. Alla är glada. Alla katter med sina sex tår ligger och sover. Eller jagar ödlor. Ödlorna blir jagade av katter eller ligger och sover. Ulrika sover. Det är varmt i Key West. Det är natt i Key West. Bakom bladen ser jag stjärnor igen. Behöver inte böja mig fram. Har inte skrivit så mycket om vad vi sett idag. Det är för varmt för att minnas. Kan bara se det jag ser nu. Jag lyssnar och det är så skönt att inte höra något. Inget oväsen. Inga människor som pratar om ovidkommande saker. Ingen dålig musik. Jag hör syrsor, dropparna givetvis, musiken finns ändå alltid med mig, jag hör den hela tiden, den musik jag vill höra. Har varit i Key West. Vi ska till New Orleans, jag tror det finns musik där.

 

New Orleans, 10 oktober

Det känns nästan overkligt att vara här. Att titta på väderleken på teve, lokalnyheterna, det är inte Halmstad, Falkenberg, Varberg. Det är Slidell, Folsom, Baton Rouge. Det är New Orleans. Vi är här. Vi är på ett hotell i French Quarter, små men fina rum.

Det var en mycket mörk bar med livemusik på scenen i ena hörnet. På gatorna utanför den en skumma figuren efter den andra. Går vidare till Frenchmen Street i utkanten av området, en svart man med en bastuba går förbi, det är livemusik på varenda ställe. Men det är mörkt, det känns ännu inte helt bekvämt, New Orleans är något annat än Key West. Detta är en storstad som före stormen Katrina var den mest våldsfyllda i USA, sedan kom stormen. Det mesta förädrades, staden rensades upp, men nu börjar det gå tillbaka igen. Här finns områden, bara ett par minuteras promenad från där vi nu bor, som inte är lämpliga att besöka under någon tid på dygnet. Och till med lokalbefolkningen åker taxi även om det bara skulle ta två minuter att gå. Vi åkte taxi hem ikväll. Det tog två kanske tre minuter, värt varenda öre. Ligger i sängen nu, rummet är litet, finns inget skrivbord. Teven är på fortfarande.

 

New Orleans, 11 oktober 2012, torsdag

Lite till. Det är svårt att massera med vänsterhanden och skriva med höger. Lite till säger Ulrika. Tror inte jag är så bra på att massera. Takfläkten snurrar på högsta varvtal. Vi har ett mycket litet hotellrum. Det är en säng. Inte så mycket mer förutom totaletten. Jag känner mig instängd, inte ens ett skrivbord. Men Ulrika gillar när det bara är en säng. Kanske för att det är väldigt intimt. Mest tror jag det beror på att hon älskar att ligga i sängen och titta på teve. Hon har redan somnat, efter den minimala massagen på två minuter. Vad ska hon med det här lilla rummet till. Hon somnar direkt. Men det är väl det som är anledningen. Litet rum, stor trygghet, närhet. 

New Orleans är svårt att beskriva med ord. Hade velat skriva mycket oftare, vi ska byta hotell i morgon, kanske kan bli något tillfälle då. Det har hänt så mycket. Det händer så mycket. Pratade med svenskar idag, från Akkurat, puben i Stockholm som är väldigt högt ansedd runtom i världen. Dom är här i New Orleans, idag på en festival och hjälpte till att servera öl från Nola, ett lokalt bryggeri. Vi ligger där i gräset, jag och Ulrika, lyssnar på musik, ser den ena karaktären efter den andra. Hundar, som vanligt, barn, glada barn, överallt roliga karaktärer, många har sina uppfällbara stolar, med dryckeshållare. Vi ligger där i gräset, sitter där i gräset, och John Goodman går förbi. Han är bland annat med i teveserien Treme som utspelar sig i New Orleans. En nästan för bra rollprestation, det bästa han gjort någonsin. Han har en mycket kraftig hydda. Orange t-shirt, beige keps. En käpp. Han går fram och tillbaka, sätter sig till slut vid en stol vid en kiosk på hjul. Jag tar några bilder. Sedan ser jag inte honom längre. En underbar skådespelare, det känns tyvärr som att han inte har lång tid kvar. Han borde få finnas för alltid.

Ännu en karaktär, en ikon från New Orleans dyker upp. Vi befinner oss fortfarande i samma park, den heter Louis Armstong Park. Det finns oändligt många kända musiker från den här staden. Mycket gamla och döda sedan länge, men även nu fortfarande levande legender, och en av dom går förbi precis framför näsan, Allen Toussaint. En man i kostym, gråkrulligt hår, han har alltid kostym, han dricker på en läsk med sugrör. Hey Allen, ropar någon, han är glad, går vidare, jag tar några bilder. Ulrika förstår inte riktigt min glädje, Allen vem, säger hon. Själv så bara ryser jag av hur allt detta händer samtidigt. John Goodman, Allen Toussaint och Steve Earle. Vi ska se Steve Earle live i morgon, här i New Orleans.

Vi gick på en gata, bara en gata vilken som helst. Det är en kö. Det är ett stort skyltfönster där det annonseras vilka som ska spela live kommande dagar. Det är så mycket som händer. Vi har sett så mycket bra musik. På gatorna, i parker, på klubbar. Och vi ska se Steve Earle i morgon, här i New Orleans. Det är så otroligt. Inte bara för att vi träffade honom i New York. Men att det händer här. Denna fantastiska teveserie Treme som utspelar sig här, John Goodman är med, Allen Toussaint är med, Steve Earle är med. I samma serie. Och vi ser alla här, utan att det är planerat. Det är en stor stad, mycket stor stad på många sätt. Det händer mycket i New Orleans. Det är omöjligt att beskriva i ord vad som händer här.

 

13 oktober 2012, lördag

Nytt hotell. Samma usla täcken. Först ett lakan, sedan en filt, sedan ett lakan till. Inget är instoppat, allt faller isär, och man tvingas, ovetandes under nattens stilla gång, tvingas behöva röra denna filt som förmodligen inte tvättas så ofta, det kryper små djur på mig. Det är vad jag tror i alla fall. Det känns så. Sedan det här med att stoppa in det så kallade täcket långt in under själva madrassen, så att man måste slita isär hela bäddningen för att kunna få täcke på hela kroppen, man vill ju ha täcke upp till hakan och inte bara axlarna, och det ska vara löst vid fötterna, så att man kan lufta när det behövs, för det är ofta varmt. Vaknade i natt, Ulrika undrade vad jag hade gjort, det var alldeles blött i sängen, svettats som vanligt, hämtade två handdukar, somnade om.

Efter hotellbytet gick vi till seafoodfestivalen här i New Orleans, vid en park längs med Mississippi. Det blev vår frukost, åt crabcakes, shrimp po' boy som ät en slags baguette fylld med räkor i kryddstark sås, vi åt pasta med kräftor, vi åt seafood puff pastry, den var rolig, smakade pizza. Maten var fantastisk. Vi åt mer, gick till en karibisk restaurang på Magazine Street, 45 minuters ganska rask promenad bort från French Quarter, det är skönt att komma därifrån ibland. French Quarter, egentligen inte ett särskilt trevligt område, men ett måste som turist, det är där man hamnar, det är där det mesta finns, musik, mat, barer. Men utanför detta finns det betydligt trevligare ställen, som det karibiska stället på Magazine Street. Åt tacos med pulled ribs och en annan med flank steak. Hemgjorda nachos med ostsås. Och margarita för 4 dollar. Det är svårt att inte hitta ett ställe att äta på här, maten är lika viktig som musiken i New Orleans. Festivalerna som ständigt pågår är därför alltid en mix av just musik och mat, alltid. Efter det karibiska tog vi en taxi tillbaka till en blues- och barbequefestival. Jag åt ribs igen och Ulrika festade loss med ännu en shrimp po' boy. Inget att klaga på. Absolut inget alls. Satt dessutom bredvid ännu en lokalkändis, den legendariska musikern Dr John. Givetvis också med i Treme, flera avsnitt, med sitt piano och sitt svängiga band, sin speciella röst. Han har alltid, vad jag vet, svart hatt och käpp, grått hår och skägg, kraftigt byggd. Och Dr John, precis som nästan alla andra, hade med sig en uppfällbar campingstol. Vi låg i gräset, så som Gud gav det till oss. Det går bra för mig att sitta på gräs, men jag ska definitivt skaffa en uppfällbar campingstol före jag fyller 50. Och gå på festival, varför inte här, igen, och igen. Jag ska sitta här, äta ribs, po' boy, barbeque, seafood, lyssna på blues eller brass eller jazz, vad som helst bara det är bra, det är alltid bra här, luta mig tillbaka, vara nöjd med tillvaron, nöjd med livet. Så får det bli, så ska det bli, det måste, för något annat är helt otänkbart. Jag kan inte tänka mig ett liv utan detta, ge mig mer, ge mig det för alltid, ge mig annars inget alls.

 

House of Blues, där spelade Steve Earle i går. Vi var där. Precis som var man än befinner sig i New Orleans, var det en väldigt avslappnad känsla när vi kom, och vi kunde dessutom ställa oss längst fram vid scenen utan problem. En full dude spelade luftbas framför den riktiga basisten hela konserten, och han spillde ut en hel drink på Steve Earles setlista. Roadien kom och torkade rent med en handduk. Steve Earle sparkade unden plastmuggen så den flög. Det är val i USA snart. Det märks inte överdrivet mycket, däremot när man går på en konsert med Steve Earle. Han är förvisso någon slags countrymusiker i grunden, och dessutom från Texas, men bara för det så behöver man inte vara lagd åt höger. Särskilt inte Steve Earle. Och han låter oss veta det. Some people don't wanna vote for Barack Obama beacuase they say he is a socialist. I am a socialist, Barrack Obama is not a socialist, säger Steve Earle inte så lite bestämt. He is very far from being a socialist lägger han till. Men Steve Earle röstar givetvis på Barack Obama ändå, alternativet är republikanen Mitt Romney. Det bli många långa tal, men givetvs mest musik, inklusive en Dylanlåt och höjdpunkten med This city will never drown som han skrev just för teveserien Treme. Att få höra den här, live, av Steve Earle i New Orleans, gav mig rysningar. Ger mig rysningar fortfarande.

 

Jag fäller tillbaka stolen. Har köpt en blå nackkudde, som slingrar sig runt nacken, den är mycket mjuk och har små ärtor i sig som är sköna att klämma på. Det sitter ett litet barn bakom mig, ett barn har gott om benutrymme, så jag fäller tillbaka stolen, det är faktiskt okej ibland, och jag placerar vant den blå kudden bakom mig, knäpper fast den på framsidan vid halsen, så att den ska stanna kvar på sin position. Jag är redo för sömn, på flyget till San Francisco. Sluter ögonen och låter huvudet lägga sig i position. Detta är skönt. Tror man.

Detta är min tredje modell som jag provar. Ingen fungerar, alla är skit. Det gör bara mer ont i nacken, som om någon böjer min nacke hårt åt något håll, så känns det, med en sån här kudde runt sig. Det blir dessutom obehagligt varmt, det vill jag inte, och förväntningarna gör det hela bara ännu värre, det ser ju så skönt ut, så fantastiskt skönt ut, men är det inte. Jag beställer en Diet Coke med pretzels. Jag vill egentligen ha jordnötter, men så här är det för mig, sitter och tänker att jag vill ha något, men ber om något annat. Jag stirrar rakt fram.

Att gå på toaletten i USA skiljer sig lite mot hemma. Jag vet inte om jag gillar deras toaletter eller inte, kan inte riktigt bestämma mig. Det är väldigt högt vatten i stolen och det är ofta bättre utrymme för den så kallade framdelen än hemma. Högt vatten är mycket bra har jag kommit fram till. Skulle gärna ha det hemma. Toalettpappret varierar i kvalitet, precis som hemma. Men det är ofta förekommande med extremt tunt papper och perforeringen sitter mycket tätt. Detta innebär att det självklart inte går att använda bara en ruta, det blir väldigt många rutor. Om man besöker en offentlig toalett är det ofta bås. Bås tycker jag väldigt illa om. Jag vill ha ett eget rum, utan springor, och dörren ska givetvis öppnas utåt, och inte inåt som ofta är fallet här. Det känns som att Sverige är ett av få länder i världen där toalettdörrar öppnas utåt och inte på det helt felaktiga sättet inåt. I ett litet bås blir det nämligen stora problem. Jag kommer varken in eller ut, utan att nästan behöva vidröra toalettstolen. Nästan är illa nog, bara risken att kanske vidröra en mycket smutsig offentlig toalett med byxorna är något jag helst undviker. Det hade inte behövt vara några problem, om bara dörren öppnats utåt och inte inåt.

Nästan alla toaletter jag har besökt på den här resan har jag fotograferat. En del är mycket välstädade, harmoniska, lättillgänglig, fint utsmyckade. Andas en stressfri miljö, vilket jag tycker mycket om, det är en särskilt bra egenskap en toalett kan ha. Andra toaletter når inte riktigt hela vägen. Toaletter på flygplan är inte särskilt bra. Nu behöver jag gå dit, men jag sitter i mitten av tre. Toaletten är alltså dålig redan innan jag nått den. När jag väl når den, någon gång i framtiden, så kommer den vara mycket liten. Mörk, säkert ganska smutsig och det allra värsta är att det förmodligen kommer att vara någon som vill in efter mig, det är inte bra. Det är stressande. Även olika sorters toalettväntare existerar. Det finns bra och det finns dåliga. Att rycka i dörren, är till exempel mycket dåligt. Det är inte en bra toalettväntare. På New Orleans flygpats är det förvisso bås, men båsen är stora och många, många bås är bra, men bäst av allt är musiken som spelas. Idel New Orleansmusik på ganska hög volym. Genialt. Jag har alltid älskat toaletter med musik. Jag tror jag minns första gången jag hörde musik på en toalett. Det var i Kinna i Västergötland, året borde ha varit 1994. Jag hade kunnat tänka mig att arbeta med utforming av toaletter, jag tror att inte bara jag känner ett själslig lugn av att mötas av en riktigt bra toalett.

 

Ulrika sitter och planerar vad vi ska göra i San Francisco. Det är alltid bra att ha en plan. Egentligen har jag inga direkta önskemål om att vara särskilt aktiv i San Francisco. Det känns bra att bara komma dit, att känna på den så kallade pulsen. Jag kan tänka mig att se bron, det är väl egentligen det enda jag vill göra. Att besöka restuaranger är så självklart att jag inte ens behöver nämna det. Det är en favoritsysselsättning, att äta ny och god mat, det är inte ett nödvändigt ont för mig, att behöva äta, jag vill inte bara ha ett piller, jag vill inte vara utan njutningen av en god måltid, då kan jag lika gärna sluta leva.

Vi ska inte bo på hotell utan i en lägenhet, som vi även gjorde i New York. Att bo en lägenhet på semester har många fördelar. Förutom det öppenbara att ha ett eget kök där man kan göra lite frukost om så önskas, så är känslan av att bo i en helt vanlig bostad mycket annorlunda mot ett hotellrum. Det blir mer som att man bor i staden, inte att man är där som turist. Nackdelen med att bo i lägenhet är man inte känner sig som en turist. En lägenhet är ofta inte lika ren, avskalad från prylar som en skön kontrast till det egna överfyllda hemmet och man behöver tänka på att man bor i någon annans lägenhet. Det är förresten relativt billigt också, att hyra lägenhet. Ett stort och fint hotellrum är bättre än någon annans lägenhet, men det är en omöjlighet att få det här landet.

Barn skriker. Ulrikar hatar barn säger hon. Det säger hon ofta. Jag kan inte påstå att jag tycker det är så trevligt med skrikande barn heller, men jag tycker inte mer illa om det än Ulrika. Det tror jag inte går. Barnen på flygplanet leker, skriker och inkräktar. Ulrika tycker att barn ska tvingas flyga i ett eget plan. Hon säger samma sak när vi åker tåg, dom ska åka i ett eget tåg. Det är 35 minuter kvar till landning. Då har vi flugit i fem timmar, bytt tidszon ännu en gång och temperaturen kommer att skilja sig avsevärt från New Orleans. San Francisco i mitten på oktober har en behaglig temperatur på runt 15 grader eller strax över. Det är helt okej för mig. Jag älskade värmen i New Orleans, som en mycket varm svensk sommardag, men den har också sina nackdelar, särskilt när man som oss befinner oss i städer. Temperaturen i Key West var något helt annat. Det går inte att jämföra med något. Ulrika köpte en filt för att ha på planet, rädd för att frysa, det får nämligen inte vara för kallt, men absolut inte för soligt. Nu måste jag stänga av datorn säger kaptenen. Då får jag väl göra det.

 

San Francisco, 17 oktober 2012

Vi har myror i lägenheten. Dom är små, många, små och nästan lite gulliga. Det luktar gas också. Men vi vädrar, hela tiden, orkar inte säga till, vill inte ha någon mexikan här, även om mexikanen i New York var snäll. Det är lite annorlunda här. Människorna är lika snälla, visst, men jag tänkte på hur det ser ut. Hur det är. San Francisco är inte en särskilt svart stad. New Orleans är en svart stad. Svarta människor överallt, här är det asiater. Överallt. Jag hade inte kunnat förstå hur stor skillnad det är. Jag saknar lite av mentaliteten i New Orleans, att ta det så lugnt som det bara är möjligt. Här är det förvisso inte särskilt stressigt heller, men det är en större stad, men hektiskt, fler bilar som kör upp och ner, gata som korsar en annan gata, gator gör ju ofta det, det är upp det är ner, se upp det kommer en buss se upp det kommer ett tåg se upp det kommer en taxi och den kommer inte att stanna. Men gångtrafikanterna har lagen på sin sida här. Så bilen den jälva bilen måste stanna. Bilen den jävla bilen är inte glad. Det kan jag säga. Jag har åkt med några. Cyklisterna är värst. Finns inte plats för cyklister. Det är okej med cyklister men inte med bilarna, det är en övergångsprocess var lugn.

Det är andra dagen här. Vi spenderade första dagen på Treasure Island. Festivalen på Treasure Island. Vi var där för att se våra favoriter på senare år, bandet War On Drugs. Jag hade tänkt räkna upp alla andra band vi såg, men jag hittar inte, orkar inte resa mig efter broschyren, vi såg Youth Lagoon, det var ett bra band. Några band var ganska dåliga också, inget för oss. Vi åkte pariserhjul, såg ut över San Francisco Bay, Alcatraz, Golden Gate, Oakland Bridge, skyskraporna, festivalen, oss själva, tjejerna som satt rakt över i den lilla korgen. Åt koreanska tacos, från The Korean Taco Truck, eller vad den kan tänkas ha hetat. Gott, så gott, vill ha denna korean taco truck körandes vid min sida för alltid.

Vi bor i en fin lägenhet. Ett stort rum, separat fint kök och en sovalkov. Det är så bra här att jag utan tvekan hade kunnat bo här själv. Det står till och med en elgitarr i hörnet. Han är gay tror jag, han som har lägenheten, Ulrika har sagt det. Han gillar vin, italienska viner, jobbar i en bar på ett italienskt ställe. Italienska viner är bättre än amerikanska. Jag måste få säga det, det är stor skillnad. Amerikanarna försöker, allt dom kan, att göra italienska produkter, viner, oljor, mat vad som helst. Men vinerna är sällan särskilt bra här. Det saknas finess. I norra USA går det lite bättre tycker jag, med sitt svalare klimat. Jag föredrar viner från svalare regioner. Många tycker tvärt om.

Jag somnar. Hade kunnat somna på en sekund. Ulrika duschar eller något verkar det som. Det är bra. Jag är för trött. Det går inte. Jag måste hitta tid imorgon. För att skriva lite mer.

 

San Francisco, 19 oktober 2012

Det går myror på datorn. Jag blåser men myrorna klibbar sig fast, går inte att blåsa bort. Knäpper bort dom med tummen och pekfingret. Det går bättre. Försökte sova längre i morse för att komma i ordning med tiden. En till myra. Jag tror den gick in i datorn. Nu ut, går på skärmen. Jävla myra.

 

San Francisco, 20 oktober 2012

Jag beställde fläskkotletter efter första Dylan-konserten. Det bara blev så. Ulrika tog inte en paj, däremot pannkakor. Det går bra att beställa sådan mat klockan tolv på natten, amerikanskt, roligt, kanske inte alltid så bra, jag kunde inte dricka colan där vid ett tidigare besök, för den smakade klor, men Ulrikas jordgubbsmilkshake räckte till oss båda, gigantisk som den var. Nu tog jag ett glas vin till mina fläskkotletter. Det var inte gott det heller men det gjorde inte så mycket. Jag har ätit fläskkotletter två gånger tidigare på resan, i New York och i Key West. Här i San Francisco var det ännu mer mat, två stora, alltså större än hemma per styck, smakade dessutom mer ordinärt, stekta rakt upp och ner, lite torrare än tidigare. Kotletterna i Key West går inte att slå. Går inte att slå.

Efter andra konserten tog vi med oss pizza till Amsterdam Café, ett favoritställe mellan konsertarenan och lägenheten. Det går bra att göra så här. Strålande, såvida ingen tar med sig surströmming kanske, men en riktigt god pizza och ett stort utbud av bra öl och pizza är faktiskt helt omöjligt att få i Sverige. Bara ett enda ställe vad jag känner till har denna kombination på menyn, och det ligger i Rom. Lite långt att åka kan man tycka. Jag har varit där många gånger ändå, det är värt resan, ligger i Trastevere på andra sidan floden, Bir & Fud, har bästa pizzorna och hantverksbryggd italiensk öl. Åk gärna dit. Vi kanske ses i så fall. Ölen i USA är annars långt mycket bättre och intressantare än vad den en gång var. Störst är ändå Bud light. Nästan alla dricker Bud light. Inte vi.

Vi har varit på världens förmodligen värsta bar, The Saloon på Grant Avenue. Hade bestämt träff där med några norrmän, som till slut aldrig ens dök upp. Runt klockan fyra trängde vi oss in förbi en ordentligt överförfriskad kvinna i 70-årsåldern. Hon var till hälften tandlös och skrattade obehagligt. Bara kvasten och den svarta spetsiga hatten saknandes. Och någon man hängde bredvid som förmodligen hade liknande parametrar, har förträngt. Satte oss vid bardisken. Någon man två pallar bort skrattade och sa bar with no bartender. Han verkade förhållandevis stabil. Ännu en varm dag i San Francisco, vi ville svalka oss med en margarita. Tittar oss omkring. Ser ingen vi känner igen. Däremot ser vi hur stället ser ut. Mer i detalj. Det är fruktansvärt smutsigt. Hälsovårdsmyndigeten hade inte bara stängt stället utan eldat upp det direkt. Märker att den gamla häxan, förlåt kvinnan, närmar sig baren och till vår förskräckelse ställer hon sig bakom bardisken och frågar sluddrande vad vi vill ha. Smått chockade får vi inte fram något annat än det vi pratat om att vi vill ha, alltså två margarita. Och vi sitter där, beskådar vad som sker framför oss, ser hur det vi ska dricka blandas ihop. Det är otäckt att se. Som att se någon preparera en dödlig injektion. Fingarna är krokiga och svarta av smuts. Hon spiller och slinter. Men lyckas till slut hälla upp drinkarna i två coctailglas. I glasen, som är smutisga, simmar bruna gamla limeklyftor. Margarita kan vara en fantastisk dryck. Färskpressad lime eller en bra citrusblandning för den uppfriskande limesyran, triple-sec eller Cointreau för sötman, fyllighet och balans mot syran. Självklart tequila, både mörk och ljus, som ger stinget och den unika smaken som passar så perfekt med övriga ingredienser. Salt på kanten är självklart för oss, mycket is om drinken serveras i långt glas annars ett frostat coctailglas. Det finns knappt en godare dryck, särskilt inte i en sommarhet amerikansk stad, New York, New Orleans eller San Francisco, det spelar ingen roll. Helst serveras den i Key West, där är den godast. Vi tittar på varandra, vågar vi, vi måste i alla fall smaka. Vi tar en sipp, mår illa, springer ut när den gamla kvinnan tittar bort ett ögonblick. Ut från den värsta baren vi någonsin varit på. Hela området är hemskt, från turistmassorna i Fishermans Warf som vi precis kom från, och ut genom trängseln och kaoset i Chinatown. Till slut får vi tag på en taxi. Åker raka vägen till Fillmore Street, där finns Harry's Bar. Där finns en pepparstark och renande Bloody mary, den bästa vi druckit. Vi stannar länge.

Det är ett myller i stora städer, oändliga gator upp och ner, kors och tvärs, som byter skepnad på bara ett kvarter. Vackra rikemanshus och lyxiga butiker på ena sidan, på andra sidan uteliggare, tiggare, fallfärdiga ruckel. Utbudet är enormt, restauranger, caféer, affärer, parker, nöjen. Det är fascinerande. Alltid något nytt, nya människor. Stora städer kan också bli påfrestande, just på grund av allt detta. I San Francisco fick vi lugnet genom en dagstur ut ur staden, över Golden Gate-bron, till Muir-skogen. Luften frisk och sval som i Norrland, enorma redwoodträd och eucalyptusträd med sin underbara doft, solen som tränger in i gläntorna högst upp, vatten som porlar. Det är svårt att inte ta många extra andetag. Kroppen behöver detta, själen, lungorna, neverna.

 

21 oktober 2012

Jag sitter inte på något flygplan, har ingen bakom som sätter sina knän mot min stol. Är inte i någon lägenhet i San Francisco, inga festivaler i solen, inga barer, bra som dåliga. New Orleans med alla galningar på Bourbon Street och musik i varje gathörn. Där är jag inte. Jag är inte heller i Key West, har inte längre någon veranda som man bara ser i amerikanska filmer, en sån hade vi, där satt jag varje dag, i den fuktiga värmen, omgiven av tropiska djupt gröna växter. Det var fantastisk på alla sätt och jag längtar tillbaka så mycket att jag blir alldeles tårögd. Jag är inte heller i New York. Umgås inte med Audrey och James, kommer inte göra det på länge skulle jag tro, får inte åka över Brooklyn Bridge när som helst, inga skyskrapor som aldrig slutar. Jag är någon annanstans. Jag är i hemma. En katt ligger bredvid mig, den andra ligger hos Ulrika i sängen. Vi gick upp tidigt idag, för att försöka få ordning på tidsomställningen, det går sådär, men jag har inte somnat ännu. Lyssnar på musik som inhandlades på resan. Får mig att minnas, till exempel festivalen i San Francisco, på Treasue Island, när vi åkte pariserhjul och kunde se hela stan med sina skyskrapor, Alcatraz och Golden Gate där långt borta, till häften täckt i den låga dimman. Så vackert så vackert.

Fösöker ringa pappa men han svarar inte. Jag har skickat mail under resan med bilder till honom. Vill få ett avslut på den här texten. Det känns som att jag borde skriva så otroligt mycket, det hände så mycket i San Francisco, precis som på alla andra ställen, det blev inte så många tillfällen då jag kände för att skriva. Jag hade så gärna velat gå ner med datorn på caféet på hörnet, där alla studenter satt med sina moderna datorer, jag har min lilla rosa, skriver på den fortfarande även om jag är hemma. Jag tycker om den, trots att den beter sig lite udda ibland, klickar automatiskt, texten kan klippas bort och märkliga program startas titt som tätt.

Vi missade inte höstlöven Stockholm. Stockholm är vackert på hösten. Björken utanför balkongen är alldeles orange. Det är så fint, jag längtar hela året efter detta, det som inte varar mer än ett par veckor, sedan ligger alla löv på marken, och blir till slut förmultnade eller bara bortsopade. Det är grått och molnigt, det regnar ett stickigt regn, det är ganska kyligt ute, men inte direkt kallt. Kallt är minusgrader, eller nästan minusgrader i alla fall. Detta är något annat än Key West. Tycker om att vara här men saknar där. Tycker mycket om att vara här, hemma, det är söndag och fortfarande helg, vill inte tänka på vad som ska hända i morgon. Vill mest bara drömma mig bort, bakåt i tiden, till de tre veckor som precis varit. Det kommer jag att göra länge, drömma mig bort till dessa tre veckor. Få energi av dessa tre veckor genom att drömma mig tillbaka, det behövs nu, särskilt nu när det snart är november i Stockholm. Det kommer att bli mörkt ute, det kommer bli helt svart snart, men inte långt borta finns grönskan, den djupa grönskan, den finns där hela tiden, jag behöver inte göra så mycket, bara luta mig bakåt, inte ens det, jag kan bara sluta ögonen, inte ens det heller, jag ser det ändå framför mig, just nu hela tiden, den lyckliga tiden och människorna, värmen och grönskan, solen och dimman så vacker i San Francisco, som alltid lättade efter lunch, var vi än var under dessa tre veckor, jag tänker tillbaka dit, hur enkelt det kan vara när man reser bort, vi hade det bra, jag är glad över att vara här, hemma, glad över att vi varit borta. Tre fantastiska veckor, kommer aldrig att ta slut.

Copyright © All Rights Reserved

Joakim Bengtsson

egoben1911@yahoo.se