Series of dreams

Att skriva för skrivandets skull.

En samling reseberättelser.

Av Joakim Bengtsson.

Japan och Sydkorea 2010

 

Våren 2010 reste jag och Ulrika till Japan och Sydkorea. Vi reste för att bland annat uppleva sakura, blomningen av körsbärsträden. Men självklart också för att uppleva helt andra kulturer än vad vi tidigare var vana vid. Det slutar med att vulkanen på Island gör att vi tvingas stanna kvar i Seoul nästan en vecka extra.

 

Av Joakim Bengtsson

 

 

 

Tokyo tisdag-onsdag 30-31 mars

Det var en bättre dag i dag än i går. Måndagen var inte så lyckad. Vi blev väckta av att telefonen ringde på hotellet. Vi hade försovit oss. Skulle checka ut tio och nu var klockan halv tolv. Inte mycket att göra. Ingen dusch, ingen rakning, ingenting, bara packa och dra. Trötta men ändå på ett rätt gott humör vandrade vi gatan ner mot Euenostationen för att ta oss till Shinjuku. Vi ville komma till det andra hotellet så snabbt som möjligt för att duscha och börja en ny dag på ett bra sätt. Sagt och gjort, resan gick rätt smidigt, på en halvtimma ungefär, och hotellet hittade vi enkelt, sisådär fem sex minuter från stationen. Shinjuku är stort. Vi bor nu i det område som väl kan klassas som red light district. Inte helt populärt av den kvinnliga fägringen i sällskapet, men det finns så mycket annat här att hjärnan går varm av andra saker. Det blinkar ännu mer och kryllar ännu mer av folk och barer och matställen. Och inte minst spelhallar. Det blippar högt och blinkar och det går inte att värja sig.

Hotellet som heter Kent är okej. Större rum men mindre badrum än i Ueno. Vi tog vår dusch. Men vi sov en stund först, några timmar faktiskt. Det kändes rätt. Vi behövde det, särskilt jag som bara sovit någon enstaka timma efter nattens tokerier, som kanske inte var så farliga, men det blev sent och tiden stämmer inte alls för mig ännu. Inte ännu. Jag är trött nästan jämt, förutom när jag går på gatorna, då finns det inte tid att vara trött. Dusch var det. Så blev det. Efter den begav vi oss ut på dessa märkliga gator. Skulle försöka hitta en park men kom på att pengarna tagit slut så vi gick till en bank. Som inte tog emot Mastercard. En snäll italienare från Verona av alla ställen hjälpte oss till en mer internationell bank. Tog ut 60000 yen, alltså ungefär 5000 kronor.

Fan, ölen jag dricker nu är avslagen från gårdagen och rätt äcklig men i alla fall kall.

Vet inte om jag skrev det men gårdagen var rätt kass. Eller kanske inte, men Ulrika var inte så nöjd. Vad åt vi? Mat. Minns inte mer nu. Kvällen avslutades på ett bra sätt. Ahh, just det, vi åt thai och det var inte så dumt, i alla fall inte krabbklorna, friterade, faktiskt grymt goda, hade velat ha fler och vill gärna hitta ett ställe som serverar sådant i Stockholm. Vietnamesiskt var det också. Vi åt räkor i en tjock currysås och en helbakad fisk som var sådär, enligt mig då.

Försökte hitta en bar men det är inte så enkelt som man kan tro. Det finns miljoner men dom flesta är ändå matställen, det känns som att man måste beställa mat, och det är ofta träbänkar och man får en meny i handen direkt. Det funkar säkert att bara beställa lite öl men det känns inte riktigt rätt. Vi gick vidare. De mer nattöppna barerna är självklart mer lämpliga om man inte vill äta. Tyvärr med betydligt dyrare öl. Hittade ändå till slut helt rätt. Ett lugt och skönt litet ställe väldigt nära hotellet. En kille kastade pil. Digitalt givetvis. Ett annat par kastade pil. Digitalt givetvis. Jävla grymma på att kasta digital pil är dom. Bulls eys flera gånger, alltså nästan vid varje omgång. Inte sällan två per omgång. En omgång är då tre pilar. Så ni förstår. Bra digitala pilkastare har vi att göra med.

Hotellet här har förresten inbyggd radio och väckarklocka i sänggaveln.

Baren igår, med pilarna, var väl egentligen en liten sportbar. Med två teveskärmar. Men ingen sport visades, bara musik. Först en hel radda videor med Pizzicato Five, eller hur det stavas. Är dom japaner? Ser ut som det i alla fall. Rätt söt sångerska och fin koreografi. En hit minns jag ju, minns dock ej om den visades men det gjorde den nog. Nä, höjdpunkten var när tevekanalen började visa brittiskt tidigt 80-tal. Alltså Bauhaus, Joy Division, New Order, Jesus & Mary Chain, Echo & The Bunnymen, The Cure m fl. Underbart. Vi hade precis tagit in notat men kunde inte motstå en öl till. Trots priset på femtilappen styck ungefär. Så dagen avslutades rätt okej.

Frukosten bestod av pizza minns jag nu. På ett italienskt ställe. Eller låt oss säga så här: "italienskt" ställe.

Okej, onsdag.

Bestämde oss för att ta oss tillbaka till Ueno för att kolla in parken, som vi inte sett för att vi fick avbryta eftersom vi skulle på Dylankonsert. Som ju var grym. Men nu åkte vi alltså tillbaka. Men vi gick av på en station tidigare. Kyrkogården där lockade. Kyrkogårdar är alltid bra. Faktiskt är dom det bästa på nästan alla resor man gör. Minnesvärt. Och den här var inte sämre. Lugnet och stillheten och träden och alla gamla människor som går långsamt. En del vattnar. Några cyklar. En del kör trädgårdsbilar och några fotograferar. Jag fotograferade. Många träd. Körsbärsträden är fina. Särskilt när dom som nu blomstrar i alla sin prakt givetvis, över mörka gravstenar. Det är en frisk härlig kontrast och en stor glädje sprids i kroppen när man ser dessa blomstande träd. Särskilt på en kyrkogård.

Vi vandrade vidare, ut från kyrkogården, in mot delar av Tokyo som tydligen inte drabbades av senaste stora jordbävningen. Och det märks. Många hus är äldre, inga enorma höghus, små små gator och många gator som egentligen bara är stenar på gräs utlagda. Trädgårdar, många tempel med buddahystatyer. Otroligt rofyllt att ströva omkring bland. Att solen skiner med full styrka var inte sämre. Det kändes underbart helt enkelt. Har ju varit lite mulet sedan vi kom men fint i dag!

Frågade oss runt lite och efter fler trevliga gator kom vi fram till Uenoparken. Började med dom små sjöarna där folk cyklar runt i svanbåtar. Gick runt bland alla körsbärsträd och många bilder blev det. Ulrika frågade efter mat och då är det lika bra att äta direkt även om det egentligen var picknickmat hon efterfrågade. Hittade en liten restaurang på en sidorgata och jag åt friterad kyckling som var otroligt bra, med sin sås till. Faktiskt bland den godaste kycklingen jag ätit och något jag många gånger kommer att önska att jag fick äta igen. Jag personligen tycker att Ulrikas fisk var en stor höjdpunkt också. Ungefär som friterad tonfisksushi, alltså med riktig god frityr på utsian men rå inuti. Strålande, om du frågar mig och det kanske du inte gör men det...

Min avslagna öl är inte god. Dom har grönt te ute i korridoren och visst kan jag gå ut och hämta lite sådant men nä, jag blir mest nödig av te. Grönt te är annars något som funkar bra på mig, jag stabiliseras i kroppen, blir varken pigg eller trött, blir neutralt bra bara.

Uenoparken just det. Försökte hitta räven men räven slank, såg dock en gammal man med käpp som gillade räven. Han kom på bild i alla fall. Han var tuff. Mannen alltså. Räven, njaa. Gick vidare i parken. Det är ju förresten inga små parker vi pratar om här. Uenoparken är stor. Typ Djurgården nästan. Och då finns det en hel del sådana är parker i Tokyo. Parker gillar vi. Parker är bra. Behövs. Standens folk behöver parker. Mer parker åt folket. Och Uenoparken är inte så tokig. Massor av körsbärsträd kantar en av huvudstråken och längs stråket så sitter folk och äter picknick och dricker öl vin saké och vad det nu annars kan vara. Var tredje filt är... Nej det är inte filtar. Det är blå pressenningar förresten. Ser otroligt skabbigt ut men det är så det är. Var tredje befolkas av uteliggare med sina pappkartonger. Tydligen så fick uteliggarna från Shinjukustationen flytta på sig för en tid sedan om dom flyttade till Uenoparken.

Tog oss vidare med JR-tåget, som vi åker med gratis med våra JR-pass. Alltså tågpassen som man åker runt med i hela Japan, men passet fungerar även på en cirkellinje runt alla stora stadsdelar i Tokyo. Smidigt, men man saknar tunnelbanan en del, eftersom den går överallt till alla platser. Man är lite begränsad med JR-tåget men det funkar bra. Får lite promenad på köpet och det är egentligen bara trevligt.

Hon sover nu, Ulrika. Man hör det. Nästan så att jag hör katten snarka också men det är ju omöjligt, för hon är hos Pia och gör inte vet jag vad hon gör men kanske sover och snarkar och äter och gör otrevliga saker som luktar illa. Stackars Pia. Lyllos Pia.

Okej, vidare i stan. Tog oss till Tokyostationen, som tydligen är världens största tågstation. Men helt ärligt så märker jag inte riktigt av det. Det är lite gångar mest. VI skulle till undervåningen där det finns en massa butiker med Hello Kitty och andra populära djur. Inte så stort som jag trodde men bra ändå. Handlade lite mobilsmycken. Sen vidare ut från stationen, mot kejsarpalatset där Ulrika ville se en bro. Gick förbi en massa skyskrapor och sen en gigantisk grusplan och sen kom bron och lite stenmurar med vallgrav och allmänt fint faktiskt, men jag hade ju velat se palatset men det får man inte nu. Så vi vandrade vidare in i stan igen. Nu mot Ginza. Passerade en trevlig park på vägen där vi köpte ätpinnar, Ulrika gjorde det, jag behöver inte mer pinnar att äta med, föredrar kniv och gaffel faktiskt. Det är tvåtusental. Hur fan äter dom fisk med pinnar? Eller ännu värre, kyckling på ben? Jag vet inte. Jag äter med fingrarna i alla fall. Dom får säga vad dom vill. Pinnarna hon köpte var fina men det jag köpte var en mer direkt lycka. Ungefär våfflor i form av små katter. Alltså inte platta utan gjutna, små katter. Jag köpte minsta påsen för en tjugolapp, varma och goda. Hade gärna haft sådana hemma. Jag har några kvar i väskan faktiskt. Ska kolla. Jodå, två kvar, men jag sparar. Gött att ha. Jag hör hur dom pratar japanska i våningen ovanför.

Sen blev det Ginza och Sony Building. Kollade 3D-fotboll och 3D-konsert i en biosalong. Sen Shibuya. Galet galet. Shibuya är tokigt. Massor av folk blink och aktivitet. Tog oss till huset 109 som skulle vara Paris Hiltons favoritaffär. Varför gick vi dit? Åtta våningar knökfullt av superstylade japanskor. Som Ulrika sa, ett tonårsdisko. Där handlar man kläder i åtta våningar, med pumpande musik. Och alla dessa unga japanskor, små stylade så in i vassen. VI började överst och betade av våningarna neråt. Rekommenderas för folk som tycker det är kul att se unga stylade japanskor och tokiga kläder för unga tjejer. Tänk Paris Hilton gånger tio.

Vandrade upp i Shibuyas kvarter. In mot Love Hotel hill, fina hotell med fina rum som man hyr antingen för några timmar eller över natten. Sagoslott kan man säga, fint och rent och billigt. Sen ner för att äta, hittade väl inte jättemycket. Mycket turistiga ställen men det blev till slut ett ställe som till en början verkade väldigt bra. Men vaddå, fiskynkelkakor och skaldjursspett med djur man inte ser vad det är, segt och jävligt. Men å andra sidan, vi fick även goda saker. Ulrika dock ej mätt.

Hem. Genom folkmassorna i Shibuya. Till folkmassorna i Shinjuku. Norrut alltså. Hem och åt en minipizza med öl för 24 kronor. Ulrika drog en pinne och vann pommes frites med ketchup. Unga männoskor var där och firade. Några firade födelsedag och han som fyllde år ramlade och slog i huvudet och sov sen konstant. Ett bra ställe. Trots att pizzan inte var mycket större än min handflata och det skreks ganska flitigt. Men hur bra är det inte med en röd lampa ovanför där man sitter, som man tänder om man vill ha dit en servitris. Det är ju underbart. Borde vara något liknande hemma, så man slipper ha dom springandes när man inte vill och så kan man kalla på dom direkt när något är fel, när man vill betala eller när man helt enkelt bara vill beställa en 24-kronorsöl. Helt perfekt. Perfekt dag faktiskt. I morgon hoppas jag det blir minst lika bra. Första sushin väntar. Och mer Hello kitty (gahhh). Nu dumpar jag den här avslagna ölen, pillar klart på tårna och borstar tänderna. Sen får vi se om man kan somna. Den här tiden funkar ju inte. Dom är fel i tiden.

 

 

 

 

Tokyo onsdag 31 mars

Jaha, då sitter vi på tåget från Tokyo till Kyoto. Lämnar denna galna stad faktiskt lite lättade. Vi pustar ut en smula. Och tittar ut på alla berg. Inte konstigt att japanerna koncentreras på några få platta platser. Men det är fina berg och kanske särskilt nu när det är lite dimmigt ute. Ser tropiskt ut, och så här i början av april börjar allt bli friskt härligt lummigt grönt. Man vill lixom bada i allt det tjocka gröna. Men här är ju en hel del grå element, alltså betong, hus, vägar. Sammanlänkat av elledningar.

Tänkte skriva lite om gårdagen. Alltså onsdagen. Vi bestämde oss för att åka tillbaka till Harajuku. Ulrika ville handla gulliga djur i en åttavåningsbutik med bara, ja just det, gulliga djur. (Plast, inte levande djur.) Mycket Hello Kitty, Miffy, Piffi, Gulligulli och allt vad dom kan tänkas heta. Gulligt, javisst. Mycket folk, javisst. Det blev i alla fall lite presenter till lite människor som kanske vill ha lite gulliga djur.

Det var knökat med folk i Harajuku i söndags, trodde det var den stora dagen då folk gick dit, vilket vi läst, men det var lika mycket folk i går. Gäller att inte ha bråttom, för det går inte snabbt när man går. Men vi lämnade det överbefolkade området och gick till Yoyogiparken. En park med mycket skog vilket kändes underbart. Härlig luft och man fick lite syre tillbaka. Kollade på ett stort snyggt tempel, där en japansk familj höll på att ta ett familjefoto. Det var tjusigt.

Lämnade parken för att gå till Västra Shinjuku. Vi skulle uppe ett höghus! Stadshuset tänkte vi oss. Gick genom höghusområdet och hittade till slut. Man ser lixom inte alla höghusen för höghusen. Åkte en snabb hiss upp till 48:e våningen och det är onekligen en häftig grej, att vara så högt uppe. Särskilt när man har Tokyo nedanför sig. Sträcker sig vidsträckt, staden tar aldrig slut, det är bara stad överallt, runtomkring i alla riktningar. Men vi skymtade lite berg i horisonten men jag ger mig attan på att det är stad på dom där bergen också. Det var i alla fall riktigt häftigt att vara där uppe. Men sen åkte vi ner igen. Ulrika hade ju kors i taket inte fått mat på några halvtimmar eller sådär. Gick ner en massa trappor från skyskrapegatorna, och under en skyskrapa fanns en massa restauranger. Efter lite virrande och velade bestäme hon sig för ett ställe. Jag åt kungskrabba, dels i form av dumplingskuddar och dels i form av pillande från benen. Klart gott. Ulrika fick sashimi, hon tog laxen och jag tog den råa räkan. Delade på bläckfisken, som var delad i sina trådar på längden, som korta tjocka gummisnuddar. Jättegott. Sen fick hon en gryta och lite spett. Till förätt fick man några smårätter, som vanligt gratis, vilka bestod av inlagda små bläckfiskarmar, tofu, grillad ål tror jag, och något som efter att vi ätit upp det visade sig vara kyckling. Ajdå. Och ena spettet Ulrika fick tyckte hon smakade griskött men det var förmodligen svärdfisk, blandat med pilgrimsmusslor och lök. Väldigt gott! Sen en gryta med lax, grönsaker och en god söt sås, som stod och puttrade på en liten eldlåga vid sidan om. Eftersom man alltid delar på all mat så fick jag mig också en skål av detta godsmakande stycke mat. Efter att vi begärt notan kom även en ytterligare rätt till Ulrika, en skål med ris och lite lax och laxrom. Då hade vi även surplat i oss det te som vi fick. Skippade denna efterrätt kan man säga. Men alltsammans kostade inte mer än ungefär 400 kronor inklusive varsin öl. Med beröm godkänd men att dom ska ha så svårt att fatta att vissa inte vill ha ha kött. Japaner vet verkligen inte vad vegetarisk mat är. Ingen har hittills förstått oss när vi frågat efter det. Inte heller dom som pratar engelska. Det existerar helt enkelt inte här, att vissa märkvärdiga speciella människor väljer bort gott härligt kött.

 

 

 

Kyoto torsdag-fredag 1-2 april

Bredvid mig ligger en påse majonäschips. Jag tror det ska smaka majonäs, men jag känner det inte. Det smakar senap och är inte bara gott, det är faktiskt alldeles strålande gott, Ulrika hävdar att det är hennes favoritchips. Man ser små ringel av majonäs (senap) på alla chips. Dom är noga med detaljer i Japan. Mer än vad man kan säga om maten. Ursäkta, men jag måste väl få säga detta. Maten i Japan är kanske inte så lysande som man hoppats på. Vegetarianer göre sig icke besvär, om man säger så. Om man inte kan japanska såklart. För åter igen, dom vet inte vad vegetarisk mat är för något. Kanske mer om det senare. Jag tror jag börjar från början här. Vi är i Kyoto, inte i Tokyo. Jag brukar säga fel till folk på stan och det är ju lite dumt. Men vi är i Kyoto. Så är det, inte något annat. Detta är en historisk stad, sägs det. En fin stad sägs det. Nytt stycke tror jag.

Efter fem nätter i Tokyo skulle vi åka till Kyoto. Shinkansen, tåget, är smidigt och enkelt. Inte vrålsnabbt men bra, trevligt och så ser ju loken väldigt fräsiga ut. Spetsiga nosar, eller nöss som man kan skriva bara för att det är helt fel, och dom har personal som går omkring med sina vagnar och säljer saker. Som på flyg, ni vet. Här säljer dom samma saker. Vi köpte en läsk. Köpte vi en läsk? En läsk. Var det en läsk? Något vi drack var det. Sen såg vi berg. Det är mycket berg i Japan. Som jag skrivit tidigare, eller som jag, alltså jag skrev inte detta tidgare för jag har inte skrivit något om berg tidigare tror jag. Alltså berg, det är mycket berg i Japan, och där inte bergen bor bor japanan. Så är det. En japan bor där det är platt.

Vi landar i Kyoto. En station. Vi ser det inte till en början men stationen i Kyoto är ganska tuff. Ofta är ju tågstationer ganska gamla och lite lätt, ja vad ska man säga, lite gamla. Inte fallet här. Det är en ny tuff station, högt i tak. Modernt och fräsigt. Försökte ta oss ut. Fick fråga två olika japaner. En kvinna, snäll och söt som alla japanskor. Hon ville att vi skulle åka upp när vi precis åkt ner. Nej det går jag inte med på. Frågade en annan japan. Kille i kostym. Japaner har ofta kostym. Affärsjapaner har alltid kostym. Rosa kostym och grön slips. Med blå skjorta och lila skor. Röd hatt och fyrkantig väska. Not Japanska män har svart kostym, vit skjorta och mörk slips. Det finns inga undangtag, whatsoever. Och dom är många. Rätt gött är att när dom åker tåg, och här kommer en detalj jag gillar, så brukar dom göra som jag, när jag åker tåg, vilket Ulrika inte alls gillar, för hon brukar vara ond mot mig och säga gör inte så, det ser slappt ut, alltså vad jag gör, är, precis som japanerna, alla japaner, nästan, är att sluta ögonen. Bara ta det lugnt, vila, låta tågets färd och ljud och värme vara den avkopplande miljön som det är. Herregud, det är ett tåg, någon annan kör, jag bara åker med, låt mig sluta ögonen och vila i fred. Jag och japanen, vi är vän.

Var var jag. Vi försökte hitta hotellet och efter lite forskning hittade vi det. Ursäkta jag ljög. Hotell, njaaaa. Vi bor på ett ryokan. Det är en matta på golvet och jag sitter och fryser som fan. Madrassen ligger på golvet. Man får veckla ut den själv alltså, madrassen. Men det är bäddat rätt gött. Ingen jävla filt över ett lakan som man man behöver ha på sig. Ni vet när lakanet på en faller bort och man får filten på sig. Som i England. Filten lixom, som det legat snoriga amerikaner och tyskar på. Ligger med varandra gör dom säkert också. Den filten vill inte jag ha på mig. Så var det i Tokyo, precis som i London. Men här minsann har dom stoppat in täcktet i ett påslakan. Inte riktigt som hemma, påslakanet har en stor öppning i mitten på toppen i stället för längst ner, men bättre detta än inte alls. Smidigt för den som byter sen. Vi har ett täcke hemma som är förjävla illa dåliga konstruerat. Instoppning längst ner som vanligt, ni vet, men det är inga hål i hörnet på andra sidan, i fronten. Det är kasst. Sen ska man stänga knappar längs med hela undersidan också. Det är ju märkligt. Mio. Det kommer från Mio. Rätt gött täcke, förlåt överkast, överlakan, vad heter det? Täcklakan. Påslåkan! Skrev jag ju innnan.

Ryokan i Kyoto. Vi är här och vi ligger på golvet. Teven funkar asbra. Om man är blind. Och döv. Toan är mindre än i Tokyo. Plastgjutet igen, rakt igenom, men inga tuffa tillbehör, som sätesvärmare (hatade det, men hon bredvid mig gillade). Däremot har dom här perforerat toapapper. Det är ju guld asså. I Tokyo hade dom inte det. När man tillverkar papper så har man ju en fiberriktning att följa. Alltså om man falsar papper så måste man vara noga med fiberriktningen, annars blir det fel. Dom gör fel i Tokyo. I alla fall när det gäller toapapper. River man av pappret så har man sjutton spretiga tussar i handen, i stället för raka fina rutor. Ähh, dom gör nog rätt i Tokyo, men dom perforerar inte pappret. ni vet när man ska riva ut en sak från dagstidningen, typ en annons, så blir det bra på ena hållet, men hackigt och fel på andra. Så är det här med toapappret eftersom dom inte har perforering. Och det är ju kasst när man ska bajsa.

Vi har varit i Kyoto två dagar och jag inte har skrivit så mycket om Kyoto. Ulrikas rosa lilla dator funkar rätt bra. Den blir inte lika varm undertill som min Mac och den har längre batteritid. Den svalare temperaturen undertill gör att min mage och underliggande blåsa inte blir lika varm och nödig som när jag sitter hemma och skriver med min datormaskin. Men nu har det blivit så tokigt att jag måste gå på toa ändå. Men fan, har jag suttit såhär länge så måste jag ju nämna något vettigt om Kyoto innan jag tar pissepaus. Vad väljer jag då? Det står still. Jag har en flugas minne och hade hon här bredvid varit vaken så kanske jag kunnat skriva något. Kanske berg. Jag börjar med berg så får vi se vad som händer. Vi börjar med Carina Berg och nu kommer Ulrika bli galen men strunt i det. Carina Berg, ni vet Kristian Luuks tjej. Hon är ju, har ju viss karisma, om vi säger så, eller nja, snarare bara en fin utstrålning, en fin glädje utstrålar hon. Och när vi gick hem idag så gick vi in på ett ställe nära där vi bor där Carina Bergs japanska yngre släkting jobbade. Hon var snäll. Gav oss pizza, öl, glass och annat. Även den här japanska spriten som inte finns hemma. Inte sakén då, utan annat. Smakar som sprit utspätt med vatten. Och så en massa is i. Det är riktigt gott. Känner ni att jag tappar i intesitet, att det inte blir så roligt att läsa? Jag behöver gå på toa.

Gäsp, en stor gäsp. Jag vill inte ens kolla på klockan, men jag tror jag kommit in i tiden nu i alla fall. Jag sköljde min porslinsmugg för jag tänker smaka det japanska vita vinet, trots att hon bredvid sover. Jag är nyfiken och ska jag hålla mig vaken för att skriva behöver jag något som piggar upp. Te vore ju annars gott, finns här, vattenkokare och grejer. Men jag hällde nu upp lite vin, får skylla på att jag behövde något som piggar upp eftersom jag ska skriva dagbok. Hur smakar det, första klunken japanskt vin, ur liten porslinskål? Nu har jag provat och tänkte vara lite skojig och svara som Rasmus på jobbet, att det smakar, just det, vin. Men det är mer än så. Eller tvärt om snarare. Mindre än så, beronde på ens preferensamar. Det smakare sötare än torrt vitt vin vi är vana vid hemmavid. Det är nästan lite sött. Pege, min kompis Pege, kom hem med ett vin som hans föräldrar gjort på sina egenodlade druvor, alltså vanliga ätadruvor, inte vinvindruvor. Och detta japanska vin har ungefär samma drag i sig. Och vad är skillnaden tänker du? Jag tänker säger skriver att det är syran. Var är syran? Det bara är, vinet alltså, det är, i min skål, smakar vindruva och är lite halvtorrt. Jag tror det är rätt gott faktiskt. Jo, men det funkar. Så nu när jag konstaterat detta så borde jag väl skriva något om Kyoto. En kul person hade kanske fortsatt att inte nämna något om det som var tanken att skriva om, men det är verkligen inte min intention, jag vill skriva om Kyoto men jag minns ju inte. Var det inte något med Carina Berg. Hon den söta. Och jo just det, så var det. Berg. (Ulrika, haka nu inte upp dig på det här med Carina Berg, hon är en jämförelse bara, alltså någon som potatissprittjejen liknade tyckte jag, inte mer, så släpp det och gå vidare med mig i stället).

Vi har sett berg i dag! Vinet funkar, nästan helt utan syra men det är rätt gott. Inga tråkiga bismaker som många billiga viner har, men det kostade ju typ 80 kronor eller något i den stilen, och borde alltså funka rätt bra, vilket det också gör. Jag behöver nog inte ens prova för att veta att det funkar bra till japansk mat, som sushi och sashimi, kanske även tempura. Fisk, rå eller friterad. Lär funka utmärkt. Och nu går vi över till bergen, vilket det varit mycket tjat om. Men jag måste säga att bergen i Kyoto är något alldeles speciellt. Staden är omgiven av berg. Lite som Sundsvall. Om ni vet. Vi har där Norra berget, och vi har där Södra berget. Berg runtom staden, förutom vatten. Sundsvall sägs vara en av Sveriges smutsigaste städer just eftersom bergen sluter inne avgaserna, men jag vet inte det ja. Göteborg och Hornsgatan i Stockholm är rätt bra på den fronten också. Men Kyoto är det inte, trots att bergen omger staden mycket mycket mer än Sveriges, låt mig siga lite tama motsvarighet Sundsvall. Okej Kyoto, här är fräckt. Vi åkte nordöst. För att gå i bambuskog, vilket vi gjorde men Ulrika behövde pinka så det blev några bilden sen rusade vi till toan tillbaka på stationen igen. Kunde tagit slut där men vi tog det från början kan man säga. Gick tillbaka, ej till bambuskogen men till floden och bron, som var så att säga nice, men en bro bara, träbro. Fin och vattnet var fint. Det var verkligen fint. Rekommenderas. Fint som tusan. Hela området är fint men fråga mig inte vad det hetter. Nordvästra. Skrev jag fel innan? Nordvästra ska det vara, ingen annat. Åker man till Kyoto så kollar man upp detta, kollar på bambuskogen och sådär. Men vi gick över bron. Broarna, där fanns två, en stor och sen en liten. Många körsbärsträd, tog många bilder, på vatten, båtar och andra människor. Jag vet inte vad det är men jag älskar verkligen när andra, helst japaner, tar bilder på varandra. Det är så fint. Dom gör sig så fina, och poserar så fint. Sen tar dom en bild. Eller ber någon annan ta en bild. Men då är jag framme, utan att dom frågar, och tar en bild lite på sidan. Om det går så gör jag det i smyg men det märks ju säkert, en blond långhårig nybörjarfotograf slänger fram stora näsan framför dom och rattar in skärpan. Bränner av en plåt eller vad dom skulle säga i Stockholm, dom tuffa reklamfotograferna. Det finns många, dom där tuffa Stockholmsfotograferna. Tuffa är dom. Med sina polokragar och sin dialekt. Men nu kom jag ju in på något annat. Var var jag. Vatten, berg, som vanligt berg, vatten, bro, apor. Apa! Vi gick upp på apberget. Jäkla vikken grej. Funderade ett litet tag på om vi skulle betala 550 yen var för att gå upp på berget. Det är ungefär femtusenfemhundra kronor var. Tråkigt skämt, radera, radera inte, jag raderar inte. 40 kronor var ungefär. Fick det vara värt. Och man kan väl säga som så att om attraktionen kostar något så brukar det ofta vara värt pengarna. Hittills har det varit så. Kostar det så smakar det både gott och länge. Och nu märker jag ju att jag glömt skriva om gårdagen. Vad vi gjorde i går i Tokyo. Kyoto! Fan, jag missar det fortfarande, vi är Kyoto. Ohh, gårdagen har mycket att, vad säger man, förtälja? Tar det sen kanske. Fortsätter med berget, apberget. Vi gick upp. Fint lummigt avslappnat, som så ofta i Japans utkanter, på sidogator eller vissa parker. Här samma sak, fint och skogen gjorde ljud och vattnet porlade och små solstrålar glimrade mellan träden. Hur är det med svenskan nu, är jag rätt? Tyvärr kan jag inte grammatik så bra trots högskolepoäng i svenska språket, när och var och nu och sånt när det nu skedde skett. Så jag börjar om, det var ju ändå i dag, vi gick upp där, såg, inte ser, vi såg apor. Vi såg apor. Först inte så många. Några. Skuttande omrking, skulle tydligen inte stirra dom i ögonen. Jag försökte stirra dom i ögonen. Men det var snarare dom som inte ville stirra mig i ögonen. Dom bara satt, skuttade eller åt sina kompisars mjäll. Eller vad äter dom från varandra? Mjäll, vi säjer mjäll. Hudavlagringar kanske hellre. Eller loppor? Min pyttelilla skål vin är slut och jag har ju massor kvar att skriva. Men vi ska upp tidigt som fan i morgon. Hon vill se stenar på en grusplan och det ska man tydligen göra när dom öppnar klockan åtta. Mina dagar brukar inte början förrän tolv. Men okej, jag får väl gå upp och kolla på stenarna. Jag kan inte påstå att jag förstår grejen med stenarna riktigt, men tydligen så är det typ femtom sexton stenar på en grusplan, säg sexton, viktigt med exaktheter här, så om det finns totalt sexston stenar så kan man aldrig se fler än femton stenar på en gång. Det är något magiskt med det där. Tror det är var hon vill se. Jag ger mig. Det är lugnt. Och det är en fin grej så jag kollar det gärna, på riktigt! Men först lite mer om bergen, om aporna, för vi gick längre upp på berget. Apberget, med en fantastisk utsiskt över Kyoto. Verkligen fint. Det är svårt att beskriva sådana saker i text så jag låter nästan det vara. Det var fint, värt pengarna, värt allt. Verkligen bra. Massor av apor där uppe. Den som läser detta har säkert redan sett bilderna jag tagit. Många apor. Snälla. Lite otrevliga rumpor men snälla. Gick ner. Köpte en grymmegod mjukklass, hälften vanilj hälften grönt te-smak. Skrev jag god, jag det gjorde jag ju. God som attan.

Åkte tillbaka... Ulrikas fötter sticker ut när hon sover. Dom gör det i Japan. Hennes fötter alltså, sticker ut. Sängarna är inte jättelånga. Jag tog lite mer vin. Det är väldigt lite vin, typ jättelite, måste ju tänka på figuren. Not. Och från detta till Kyoto igen.. Mera berg. Bra berg. Men först åkte vi tillbaka till stationen. Den stora coola. Jävlar i min gata, det finns mycket affärer och grejer i anslutning till stationerna i Japan. Här i Kyoto har dom gallerior, tre stycken tror jag det är, stora som hus, stora hus, alltså jättestora hus, typ som tusen hus bredvid varandra. Små hus då, kanske som torp. Hus, stora som jättestora hus är dom. Galleriorna. Och längst ner i en av dom så hade dom jättefina glassar jag ville ha men vi skulle växla pengar på posten så dit gick vi. Jag fyllde i en lapp, väldigt undermåligt, dom ville veta mer men jag visste inte mer, man jag hade ju mina euron som jag ville växla till yen och till slut gick det. Lämnade min europengar, blev ombedd att sätta mig och vänta på en stol, då kom Ulrika fram och undrade vad som hände och då sa jag att hon nog inte fick vara där men det fick hon nog men det vore kul om hon inte fick vara där så jag sa så och så gick hon och så fick jag sitta där själv och titta på alla postmänniskor som jobbade frenetiskt och jag fick se en massa japanska militäraktiga människor klädda i skottsäkra västar och hjälmar. Jag vet ju inte säkert men jag tror dom hämtade pengar, i stora säckar och väskor. En vagn hade dom, puttade på, som det kanske var guld på. Eller vi säger så här: Nej Joakim det var inte guld. Okej det var kanske inte guld men det hade varit fräckt. Fick mina pengar, typ 49 tusen yen och lite mer i mynt. Sånt som behövs i Japan. Det är inte jättedyrt här, ganska exakt som hemma, beror på vad man väljer att göra. Så det är lugnt. Ölen kan kosta mellan 20 kronor upp till ungefär 45 kronor, så det väl en smula billigare kanske. Om man räknar i öl alltså. I guideböcker jämför dom med Bigmac och oj vad tråkigt detta blev. Byter ämne.

Apor, berg, vi åkte vidare, med ett annat tåg sydöst. Jag skriver hårt, trycker hårt på tangenterna. Det var sydöst. Alltså ner till höger. Vi åkte lite på vinst och förslut. För att kolla läget lite kan kan man säga. Möttes av första alkisjapanen, typ, men han var rätt go och snäll, Ulrika sa att han var utveckl... att han hade andra, något annat. Han pekade vägen. Han var ett fyllo. Men han pekade vägen. Säger man så. Han pekade dit vi skulle gå, och det var väl snällt. Så han gjorde ju inte mycket skada. I Japan är det ingen som är obehaglig direkt. I så fall är det ickejapaner. I Tokyo, i Shinjuku på morgonen när jag gick ut tidigt själv för att hämta pengar, kanske vid nio på morgonen, så var det några skumma afrikaner som frågade om jag var ute efter japanska flicka men det var jag verkligen inte, jag köpte en tedricka från en automat. Automaterna är tuffa i Japan. Finns många, hela tiden överallt. Typ en tia för en tetra eller burk läsk, kallt te, kallt kaffe, eller bara vatten. Helt okej pris och mycket roligt. Så berg var det, röda berg. Vi åkte sydöst.

Fyllot pekade vägen. Förlåt, jag borde inte skriva så, han var en solbränd överförfriskad man med vintagekläder. Låter ju som vilken britt som helst. Så han var cool. Och så slapp man... Äh, britter är fina. Amerikaner är värre. Bröl och stök och vrål. Mörsej böu köu när dom ska säga tack så mycket på franska lixom. Amerikaner är värst. Vi brukar gå därifrån när dom kommer fram. Skriker och gapar. Passar inte alls i Japan. Som tur är har vi inte stött på några svenskar alls egentligen. Nä, inga alls faktiskt. Skönt. Och jävlar vilken träsmak man får av att sitta på en tunn madrass på golvet. Nu ligger jag på sidan och skriver. Och nu fortsätter jag med röda berget. Inget rött berg. Rävar. Vi snackar rävar. I stället för apor. Statyer. Och röda bågar. Massor. Röda bågar över gångarna upp på stigarna längs berget. Röda bågar. Åter igen, svårt att förklara i text och inte ens på bild tror jag det gör sig särskilt bra, men det var grymt häftigt. Jag filmade en del på nervägen, typ tio minuter. Jag kan inte säga så mycket mer än att det var fräckt. Vi började gå upp när det var ljust, och sen gick vi ner när det var mörkt. Fick se Kyoto från toppen av berget när det var svart, mörkt, staden lyste. Skitsnyggt. Ett sportevenemang ägde rum, låt oss säga fotboll, och man hörde vrål från stadion hela tiden. Jag gillar det. När man hör liv på ett sådant ställe, där man ska föra liv, som kontrast mot stillheten på berget i natten, och så långt ifrån mig att jag kan känna lugnet kvar i mig. Katter, en hel del katter på berget. Tog alltså flera timmar att gå upp och sen ner, under alla tusentals bågar runt oss. Klart värt det, gratis dessutom, öppet alltid, skitbra!

Nej, nu sover jag. Skippar gårdagen. Men okej lite tar jag. Vi kom till Kyoto, kollade ett asfräckt hus, världens längsta träbyggnad, hur snyggt som helst, något slags tempel. I huset så fanns 1001 astuffa statyer på en jätteläng läktare. Typ som en läktare, delad på mitten av en stor buddastaty. Fint, verkligen magiskt fint, mycket bra! Sen på kvällen hittade vi Galaxie 500-baren. Finns hur mycket som helst att säga om detta. Räcker med detta: 7 sittplatser. Döpt efter Ulrikas favoritband. En underbar japan i pyttelilla baren. Bjöd på japanska pickles. Vi drack öl, sake och japanskt plommonsprit. Lyssnade på svinbra musik, allt möjligt, tittade på massor av fotografier han visade. Hade en underbar kväll, bara vi tre. Japan, bara i Japan.

 

 

 

Kyoto lördag, söndag, måndag 3-5 april

Det är dags att fortsätta skriva lite. Det har gått några dagar sedan vi möttes senast. Kyoto avslutade vi. Åkte därifrån på söndagen. Men lördagen, måste skriva lite om lördagen. Det var rätt bra faktiskt, en av dom bättre dagarna på resan hittills tycker jag. Vi bestämde att vi skulle kolla in stenarna. Stenarna som jag skrev om sist. Nu är jag inte lika virrig, inga berg och jag har mer kontroll nu tror jag. Det var 15 stenar, inte mer. Och jag såg alla samtidigt! Jag lyckades hitta en position i ett hörn där ingen annan stod och jag kunde skymta den femtonde stenen lite bakom en annan större sten. Jag gillade stenträdgården rätt mycket faktiskt, och jag gillar hur dom presenterade den, att man helt enkelt får hitta sin egen betydelse av stenarna och varför dom är som dom är. Så inträdet var värt det, och det var ju inte bara stenarna man fick se. Det var en väldigt fin trädgård med roliga gamla träd som var uppstyltade som Dalí. Såg roligt ut men japanerna som såg mig fotografera detta fattade inte vad jag höll på med tror jag.

Innan vi kom till stenarna så råkade vi virra bort oss på ett berg. Alltså det var ju ett berg där då också, med skog. Så där blev det lite tokigt men vi kom ner och lyckades komma till någon slags park med ett högt gammal trähus, pagod, fem våningar. Ingen annan verkar bry sig men vi tyckte det var finast av allt. Man kunde betala sig in på något annat där men vi struntade i det och kollade in parken i stället, sen gick vi vidare mot stenarna, som var målet. Och stenarna såg jag ju, alla femton på en gång, så det var ju mitt i prick faktiskt.

En promenad längre bort på samma väg tog oss till guldtemplet. Ett tempel täckt med bladguld, som låg fint vid en sjö. Imponerande snyggt måste jag säga. Det blänkte snyggt i solen och man ville ju givetvis fram och tafsa lite men det hade nog inte varit så populärt. Japaner följer alla regler som finns så det finns inte så många hårda vakter eller stängsel eller något sådant, man bara gör som man alltid gjort. Gatorna till exempel, är fläckfria. Det finns, som jag nog skrev tidigare, knappt några papperskorgar på stan, men det existerar inte skräp på gatorna. Och i dag såg vi två personer som låg på marken och tog bort tuggummi med små redskap och något slags medel. Dom hade haft en del att göra på Drottninggatan om man säger så. Men jag har inte sett några andra tuggummin på gatorna här än dom jag såg idag, och knappt ens dom eftersom dom höll på att försvinna.

Jag ligger i sängen på hotellet och har på lokaltevekanalen i bakgrunden. Det är den bästa kanalen i Osaka. Bäst och roligast reklam och bäst program. Det är egentligen bara ett program vad jag kunnat se. Det är en tjej som åker runt och äter mat. Men nu intervjuade dom Tim Burton. Han fick måla en katt. Men på reklamen nu, eller det kanske inte är reklam nu förresten, så får man se tre japanskor spela golf. Det är inte golfspelare utan bara tre söta japanskor som spelar golf och blir fotograferade. Men maten är bäst, hoppas det börjar igen. Jag skulle vilja lära mig lite om vad som är vad när det gäller den japanska maten. Idag har jag verkligen försökt att beställa normal mat men nä det gick inte alls. Jag provade mixade spett av fläsk men det var ju inte så lysande kanske, för jag tror det var inälvor. Ett spett var garanterat lever. Sen vill jag inte ens gissa vad ett annat var. Helt omöjligt, men det kan ha varit knorr det också, precis som i Tokyo. Men jag vet inte. Och innan, nu i kväll, beställde jag något med kyckling, trodde det skulle vara friterade kycklingbitar bara, enkelt och gott, och visst, det smakade underbart bra, med det gick inte inte äta. Jag kunde suga bort frityren och minimalt med kött men resten måste ha varit knä.

Lördagen i Kyoto fortsatte ännu bättre än hur den började. Vi tog en lång busstur genom staden, alltså vi snackar riktigt lång, kanske en halvtimma minst, som var rätt galen. Först stod vi och väntade på bussen, efter lite frågande om det var rätt. Men det finns alltid någon att fråga och till och med på många vanliga stopp för bussar på gatorna finns det personal. Och helt plötsligt skulle vi och några andra rusa över gatan till en annan hållplats, och åka med bussen som kom från andra hållet. Vi fattade inte riktigt men vi lydde och sprang kors och tvärs och där hade vi nog kunnat slutat vår resa. Men trafiken i Japan är otroligt lugn och sansad. Skrev jag om tutor sist? Oavsett så kan jag säga som så att under alla dagar i Tokyo hörde jag nog inte en enda tuta och här i Osaka är det så lugnt på gatorna att folk går mot rött hela tiden. Det kommer ju inga bilar, och kommer det bilar så kör dom i snigelfart. Taxibilarna är likadana, sitter inte chaufförerna och sover och väntar så kollar dom på teve i bilen, eller så kör dom någon lugnt och stilla. Jag trodde trafiken skulle vara hysterisk men jämfört med London och Paris är detta rena rama snigelracet.

Lördag i Kyoto, vidare vi går. Efter bussturen så hoppade vi av och åt nudlar. Det var så gott. Enkelt, bara nudlar med kött i currysås. Udonnudlar. Dom är jättetjocka och mycket goda. Det är härligt att sitta och äta nudlar. Folk sörplar som galna. Det är tydligen så man gör. Ju mer sörpel desto bättre och jag sörplar på rätt bra också. Och efter maten tog vi oss ner mot det som heter Filosofens promenad. Det är en promenad på 1,5 km längs en liten kanal kantad av blommande körsbärsträd. Vi kom dit ganska sent, så dom flesta souvenirbutiker höll på att stänga, men det var bara skönt för vi slapp en massa folk och trängsel. Det var underbart, lugnt och skönt och fint. På vägen hittade vi en av dom bästa affärerna hittills. En butik med bara kattgrejer. Alldeles strålande fina grejer. Ulrika köpte en väska och jag en t-shirt. Inte billigt men fina grejer, verkligen. Jag ska ha på mig min lila kattröja i sommar tror jag. När det är lika varmt i Sverige som det är i Japan nu. En perfekt temperatur. 20 grader och sol, ingen blåst. Blir det varmare kan det vara jobbigt att gå omkring, och är det kallare så känns det som hemma. 20 grader och sol är perfekt, och nu var det 18 grader vid tio på kvällen när vi gick hem.

Men vi är inte klara med Kyoto riktigt ännu. Vi avslutade kvällen med att gå tillbaka till Galaxie 500-baren. Ni vet den med namnet tagen efter Ulrikas favoritband, som släppte tre skivor mellan 1988 och 1990. Jag vet, det är ett gammalt bilmärke också, Galaxie 500, men det hör inte hit. Och så alltså dit gick vi, jag tänkte lämna en Twig-skiva till bartendern. Jag tyckte det kunde vara trevligt, så det det fick bli så. Och nu var det ju lördag så det var inte bara jag och Ulrika där. Först snackade vi med en spansk italienare som var halvgrek. Eller något. Han luffade runt men han passade inte alls in där och även om han var trevlig och sådär så tyckte han det var tråkigt att det inte var så mycket tjejer där. Han gick efter en öl. Sen kom det in en jätterolig japan. Han sa att han inte kunde engelska men han kunde engelska rätt bra. Jag pratade mycket med honom. Han gillade inte New Order för dom var för glada. Tyckte Ulrika var roligt. Sen kom det in en amerikan. Dom brukar ju inte vara någon fröjd direkt. Detta språk är ju inte så kul att lyssna på, särskilt inte här i Japan där många är ganska dämpade, även om det skrattas mycket. Men japanerna skriker inte utan tar det lugnt. Talar inte högre än vad behövs. Alltså allt en amerikan inte gör. Men den här amerikanen som kom in på baren var verkligen trevlig. Men det hade sina förklaringar. Dels så gillade han ju uppenbarligen bra musik, sen hade han även bott i Japan i flera år och arbetade som språklärare. Sympatisk man, och han skrev en liten lapp till Ulrika för att underlätta att beställa mat. En bra kväll, ett bra avslut på en bra dag. Ulrika säger flera gånger hur mycket hon kommer att saknar det stället och jag kan inte annat än hålla med. Jag längtar tillbaka redan.

Söndag och dags att transportera oss till Osaka, från Kyoto. En av dom kortare tågresor jag gjort bortsett från pendeln mellan Södra station och Karlberg, som man ju förresten inte gör så ofta. Och detta var ju med Shinkansen, alltså snabbtåget. Det tog inte ens en kvart och komma från en jättestad till en ännu större jättestad. Osaka är stort. Inte som Tokyo på långa vägar, egentligen, för inget slår Tokyo känns det som, men Osaka tar heller aldrig slut. Var uppe i en skyskrapa i dag, två torn sammanlänkade på toppen med vad dom kallar sky garden eller något. Det var kväll och fint. Och man slapp inglasningen, det var fritt där uppe och eftersom luften var varm och sikten klar så var det perfekt att åka upp där.

Men vi har ju gårdagen att berätta om också. Söndagen. Men vi tog det rätt lugnt för en gång skull, vilket kändes skönt. Gick och käkade mexikanskt. Typ uppe på åttonde våninigen. Det är ju ofta så, skyltar nere på gatan med vilka restauranger som finns i huset, sen tar man hissen till vången man vill till. Själva husen är ofta rätt risiga och man tror ju inte det finns något att se där uppe. Men när man kommer upp är det ofta extremt utsmyckat och ombonad och fint och mycket folk. På alla våningar. Den mexikanska maten var strålande. Kanske inte som i London när den är som bäst, men billigare. Jag har ju då inte varit i Mexiko och ätit men de få ställen som jag tror är genuint mexikanska... Äh, strunt i det. Det var ett bra ställe och väggarna var fyllda med klotter från alla gäster som kommit och gått.

I dag är det väl den femte april. Tror det är en måndag. Vi åkte till Himeijislottet. Japans största slott. Det är ju alltså inte som slott i Europa, helt annan stil. Vitt och fint tronar det i staden Himeiji och det är en jättestor trädgård som omger sluttet. Orkar inte förklara så mycket mer. Men det var skor av som gällde även här, som i alla tempel och gamla byggnader man ska besöka. Det blir en väldigt fin och lugnt stämning när skorna inte hänger med in. Och rent och fint är det. Ingen smuts, inget skräpt, ingen lera eller annat otrevligt. Bara en jäkla massa japaner och fantastiska körsbärsträd och fin utsikt och ett jättefint vitt slott. En fin syn att ha kvar i huvudet.

Nu tror jag golfspelarna sitter och sjunger i stället. Men det är nog inte samma. Har inte kollat så noga och nu ska jag lägga mig. Jag ligger ju redan men jag ska ta av mig mina varma kläder och krypa ner under täcket. Det är rätt varmt här tyvärr, enda negativa, men klimatanläggningen är på så det ska nog funka. Gäsp gäsp, klockan är två. Jag är alltid trött så det spelar ingen roll vad klockan är. Jag kommer ju inte riktigt in i tiden men nu ska jag försöka sova lite. Tvättade lite kläder i handfatet innan i kväll. Får hoppas värmen gör dom torra, annars åker hårtorken fram. Eller som det kanske egentligen heter, hårfönen. I morgon ska vi nog till hamnen. Jag vill kanske till den gamla staden Nara men vi får se. Tar det kanske rätt lugnt i morgon. Gäsp igen, jag tror det är ett tecken på något. Tokiga japaner på teve, reklamen är rolig.

 

 

 

Miyajima tisdag, onsdag 6-7 april

Okej, nu sitter vi på tåget igen. Shinkansen Hikari som just denna modell heter. Det snabbaste heter Nozomi, med det får vi tyvärr inte åka gratis med. Men detta är bra också, vår vän Hikari. Just denna vagnen är rökfri. Men det luktar rök. Tyvärr. Det är inte så kul. På barer är det faktiskt okej, men inte när man åker tåg eller sitter och fikar. Vi åker tåg och fikar samtidigt. Inte längre, vi har fikat klart. Vi behövde rensa bort eftersmaken av den japanska frukosten vi hade beställt före resan i morse. Vi har varit på ön Miyajima, som ligger ungefär en halvtimma från Hiroshima. VI har sovit på ett ryokan igen, till skillnad från Kyoto så var detta mycket finare och större. Men när vi först kom in i rummet frågade Ulrika var vi skulle sova, var vi skulle få plats, och om det fanns folk där bakom väggarna på något sätt. Det var ju helt enkelt bara skjutdörrar till det stora rummet. Ett bra ställe ett bo på, största rummet hittills. Fint. Särskilt på morgonen när solen lös genom dom tunna väggarna, som avskiljde ett ytterligare litet rum mot stora fönster och grönskande utsikt.

Dom är så glada, tågvärdinnorna, när dom kommer förbi med sin vagn och säljer saker. Deras säljarknep handlar inte om att snacka omkull någon, dom säljer med charm och vad som verkar vara genuin vilja att få oss att må bra. Förmodligen spelar dom bara jäkligt bra, drillade från början antar jag. Jag har aldrig sett något bli så glad av att få vårat skräp till exempel. Dom verkar inte lida och det gör inte vi heller. Sen kan dom ju inte hjälpa att dom äter torkad småspigg till frukost som man vill skölja bort med wienerbröd och kaffe.

Men jag ska kanske avsluta Osaka först. Vi hade ju en dag till där som jag inte berättat om. Vi tog en lugn dag, ingen tur till Nara som vi eventuellt hade lite plan på. Vi åkte ut till ett område i hamnen med ett konstmuseum och marknad och pariserhjul och lite annat. Vi närmar oss snabbt vår slutdestation med det här tåget så jag ska skriva lite kort om det går. Så vi började på muséet, helt ärligt inte riktigt min grej med museum, det är sällan jag ser något som intresserar mig. Kanske en tavla av tjugo tavlor. Kan inte påstå att det var annorlunda här, men dom hade ett väldigt fint rum med stora fönster ut mot hamnen, och mängder av högtalare placerade i en oval form längs väggarna. Det var väldigt pampig och fin körmusik inspelad på väldigt många kanaler, alltså väldigt mycket surround, och där kunde man sitta i mitten och tittat ut mot den stora hamnen med det fina glittrande vattnet. Jag blundade också, för det var fint att lyssna på musiken.

I samma byggad som muséet låg även vad dom själva påstod är världens största IMAX-skärm, en stor 3D-bio alltså. Vi testade och det var verkligen mäktigt. Stor skärm, mycket större än den största bioduken jag sett tidigare, och vi fick 3D-glasögon och sen såg vi en film om fiskar och annat. Dom simmnade nästan på oss, det kändes faktiskt väldigt äkta, så äkta det nu kan bli att vara under vattnet i en biosalong på land. Men helst skulle jag vilja se dinosauriefilmen som också finns, den gjorde dom reklam för. Den var lite mer rapp och maffig verkade det som. Den vill jag se.

Vidare ut vi gick. Mot marknaden. Kanske inte mycket att skriva hem om, men vi stannade där väldigt länge för vi skulle invänta solnedgången. Solnedgången med havet och hamnen och alla kranar skulle nog bli fint, så vi stannade där. Åt lite japanska efterrätter, dom är bra på sånt här, efterrätter. Drack kaffe, tittade på vattnet. Åkte pariserhjul. Vad som, åter igen, påstods vara världens högsta. Jag tror inte det, men kanske, 112 meter högt i alla fall, och två vagnar var genomskinliga och vi valde en sån. Det var läskigt men man kände sig rätt trygg så det vara bara bra, bara häftigt. Det är så snyggt med utsikt, så snyggt att titta på japanska städer ovanifrån och landskapet och bergen som skymtar i horisonten. Och efter denna tur gick vi ner och kollade solnedgången. Jag tog några bilder, varav kanske någon bild blev okej.

Igår då, Miyajima, ön utanför Hiroshima. En ö med berg och berg gillar vi ju. Och att åka båt. Och till denna ö kan man bara komma till med båt. Så båt vi åkte. Och väl i land rullade vi våra väskor till hotellet, som inte är ett hotell utan ett sånt där annat, utan möbler, ryokan, och vi åt middag på rummet. 12 rätter plus kaka. En del gott, som tonfisksashimin, klart godaste jag ätit, väldigt fin konsistens. Den stora besvikelsen var vaniljpuddingen som vilade i en blå skål med lock. Den såg otroligt god ut, len och krämig och fin, men en rosa blomma på. Den skulle bli fin att avsluta med. Det tar nästan emot att skriva om den. Vi var ju faktiskt inte helt säkra på vad det var. Var det ens en efterätt? Bäst att lukta lite. Inte smaka, bara lukta lite. Luktade det söt vanilj? Jo det gör det väl, det ser ju ut att lukta söt god krämig vanlij. Jag rör runt lite, tittar lite, måste ju röra och titta lite, för att se om det är en vaniljpudding, en god vaniljpudding. I vanliga fall skulle vi kanske inte längta så mycket efter en sådan efterätt men i Japan gör man det, när man får ordentligt mycket skum mat. Men vad döljer sig där, är det inte små fiskögon? Jo det är det. Det är små fiskögon. Och det luktar ju faktiskt inte alls söt vaniljdessert, det luktar fisk. Fan fan fan. På med locket. Vi skiter i den, avslutar med frukten och kakan i stället. Så glömmer vi den där. Sånt äter dom här, det ska vara fint. Inte vår grej riktigt, man vill ju anamma det japanska köket och tycka om vad dom bjuder på, men ibland går det inte alls.

Före maten tänkte vi åka linbana upp på berget. Och det gjorde vi nästan. VI åkte inte linbana upp, tyckte det var lite väl dyrt med flera hundra, så vi gick. VI gillar ju att gå upp på berg och när man väl når toppen så är belöningen extra stor mot vad den är när man åkt linbana eller något annat fordon upp på toppen. VI behövde komma upp och sen ner på ungefär 2,5 timmar, innan det dels blev mörkt och dels innan maten skulle serveras på rummet. Så vi stövlade i väg, upp mot toppen, längs vatten och i skog och bland många hjortar. Det strövar hjortar på hela ön, tama, så man kan klappa dom om man skulle vilja. Men vi stövlade på, upp, Ulrika trött som tusan, jag klarade mig fint, fick trycka på henne och dra lite i henne, vi behövde ju komma upp och sen ner igen innan det blev mörkt. 1,5 km kvar. 1,4 km kvar. 1,3... ja ni fattar. Det tog sin lilla tid. Men till slut nådde vi toppen, äntligen, Ulrika pustade ut och jag försökte ta bilder med kameran, trots att batteriet egentligen var urladdat, glömt att ladda, typiskt. Nu måste jag skriva snabbt för vi är nog snart framme med tåget. Här går det undan. Berget, Mount Misen heter det, var fantastiskt, verkligen fantastiskt. Förmodligen den finaste utsikten jag varit med om. Tänk Lost. Hela berget var som Lost, och på toppen hade man världens utsikt mot dels Hiroshima och dess förorter, andra berg och havet och himmel. Himmel som hade blivit klarblå och solen skulle precis börja trilla ner bakom horisonten. Verkligen fint. Men nu behövde vi trampa ner, mina ben svek, inte konditionen, den funkar, men benen svek i alla trappor, kom på att det gick bättre att gå baklänges så jag gick baklänges ner, och jag hittade en käpp också, den bröt jag till lämplig storlek och gick där baklänges ner mot hotellet. Fina grejer. Nu är vi nog framme. Tror hon har somnat bredvid. Fattar inte, jag kan aldrig somna, sover aldrig, förutom på morgonen, men då får jag ju inte sova, har varit så hela livet och kommer väl tyvärr alltid att vara så. Förjävla illa. Men nu är vi framme. Tror vi är framme Ulrika.

 

 

 

Fukuoka torsdag, fredag 8-9 april

Nu flyger vi fram på havet mellan Japan och Korea. Det är en båt som svävar, den heter Beetle, och är en liten flygbåt som dom som fanns mellan Sverige och Danmark innan bron byggdes. Jag åkte aldrig en sån båt, vi åkte alltid Helsingborg-Helsingör, hann precis med att ta en röd pölse uppe på däck, sen var vi framme, alltså på 20 minuter. Det här går snabbare i knop. Tre timmar är det sagt att det ska ta, alltså mellan Japan och Sydkorea. Det är nog mest koreaner på båten, tror vi, för dom ser rätt taskiga ut, inte alls som japaner. Vi sitter bakom två koreanska fyllon, Ulrika tycker dom luktar gubbe, men nu sover dom. Luktar gör dom också.

Men det här ska handla om våra två sista dagar i Japan. Vi kom fram till Fukuoka, eller Hakata som dom själva säger, skillnaden vet jag inte men det ska tydligen vara någon skillnad enligt guideboken säger Ulrika. Kul för guideboken, att den kan så mycket, som vanligt. Den kan väldigt mycket, guideboken. Men den kan inte allt, till exempel står det inte att ett ställe som heter Vege style dining inte serverar en enda vegetarisk maträtt. Men maten i Fukuoka har faktiskt varit bäst hittills på resan. Och resans kulinariska höjdpunkt inträffade på torsdagen, i alla fall för mig. Vi strosade runt i ett område för att hitta någonstans att äta, och kolla lite, och vi gick in på ett ställe lite på vinst och förlust och ganska direkt när jag klev inte kände jag att här hör jag hemma. Vi blev snabbt, blixsnabbt alltså, dom är blixsnabba japanerna, vi blev blixsnabbt placerade på två stolar framför en stor u-formad glasdisk och innanför själva bokstaven så var grillen. Och längs disken, på sidorna och framför oss, var det fyllt av spett som tillagades på grillen, av två sköna grillmästare. Det fanns alla möjliga former av kött på spetten. Det fanns mina favoriter biff, kyckling, sidfläsk, kycklingvinge, misomarinerad kyckling, räkor, baconrullad sparris, potatis, majskolv och mycket annat rasande gott. Fanns även lika mycket som kanske inte av mig uppfattas som lika lockande, som tunga, lever och andra oidentifierbara inälvor. Ulrika håll sig till ett par räkspett och tre spett potatis. Jag frossade i allt möjligt och vi satt där länge, det var stor underhållning att sitta där och kolla hur kockarna och den övriga personalen kvickt hanterade alla gäster och kockarna och personalen skrek glatt hoj hoj till varandra. Underbart ställe, så gott, så bra, så roligt.

Nu närmar vi oss Korea. Dom visar lustiga filmer på teven på båten, dom äter krabba och grejer. Tidigare var det en film som jag inte fattade något av. Kanske inte så konstigt. Jag kan ju inte språket. Det är ju som man inte är härifrån. Ulrika har anmält sig till en japankurs. Den kostar 1500 kronor och om hon kan japanska efter det så är hon duktig. Men före vi når land så ska hinna berätta lite mer om sista tiden i Japan. Om staden Fukuoka, som var en väldigt bra stad. Kanske inte så vacker, inte så mycket att fotografera, jag tog få bilder, och det hände kanske inte så anmärkningsvärt mycket. Men det är en bra stad ändå, Fukuoka. Dom är snälla och trevliga, och sen gick vi äntligen och åt rullbandssushi, sista kvällen i Japan. Något vi tänkt göra sedan dag ett, men vi har inte sett så jättemånga och när vi väl sett dom så har vi inte varit hungriga. Men nu gick vi till ett ställe. Låg på fjärde våning, ovanför tre våningar elektronikaffärer. Dom har ofta väldigt många restauranger på samma våningsplan, ofta under mark, men lika ofta över mark. Men det var fullt så vi fick skriva upp oss på en väntelista. Sen åt vi. Jag åt massor, för det var otroligt bra sushi. Jättefina bitar fisk, lena och fina smaker, jag åt mest tonfisk och lax. Överlägset bästa sushin jag ätit i mitt liv, inklusive all annan sushi i Japan. Rullbandssushin är den bästa sushin. Te ingick och man kunde specialbeställa dom bitar man ville ha, så kom den på rullbandet med samma nummer som på sin specifika sittplats. Förutom skillnaden att det helt enkelt var godare sushi än hemma, lenare och finare smaker, bättre konsistens, andra fisksorter, så var det även ofta garnityr på laxsushibitarna, olika sallader och majonäs. Mycket gott. Ett ställe att sakna, precis som grillstället.

Nu kommer vi in en gigantisk hamn och vi har glömt att fylla i lapparna man behöver fylla i när man ska in i dom här länderna. Hur mycket vapen man har med sig och sånt. Jäkligt meningsfullt. Man ska även skriva var man ska bo och passnummer, telefonnummer och allt möjligt. Nu måste jag sluta. Ulrika nervös.

 

 

 

Busan lördag, söndag 10-11 april

Vi färdas från stor hamnstad i söder till olympisk stad i norr. Ben bommade guldet och om någon svensk kanske gjorde något bra inte vet jag, det minns jag inte, jag var nio. Patrik Sjöberg kanske kom trea eller något. Det är så klart Seoul vi ska till. Det blir vårat sista stopp på denna resa som snart varat i tre veckor. På fredag åker vi hem igen. Jag kan inte påstå att jag längtar hem, i bland kan man ju känna att det ska bli skönt att komma hem efter en lång resa, men nu har jag kommit in i resandet och livet här. Vi sover länge och tar det ganska lugnt om dagarna. Sydkorea passar för sådant, folket är inte lika strikta som japanerna, inte så noga, med kläder eller uppförande. Folk snörvlar och klär sig rätt taskigt. Men dom gillar att vandra i berg, precis som vi. Men dom har färgklada vindjackor och vandrarskor på sig, allihop. Inte vi. Kvinnorna har kepsar med jättestora skärmar. Dom är moderliga och vänliga, och det är kvinnorna som lagar maten på restaurangerna vad jag kunnat se i alla fall. Och maten har varit fantastisk än så länge. Men vi kan ju ta det från början.

Busan heter staden. Eller Pusan men det gillar inte Ulrika att man säger. Pusan är en stor hamnstad. En gigantisk hamnstad, med massor av berg, och bakom varje berg är det mer stad. Vi har bott vid foten av ett berg. I det som man skulle kunna kalla down town tror jag, nära stora fiskmarknader där vi strosat och handlat och ätit. Vi valde en plattfisk och en rundfisk, bad att få dom grillade och så fick vi sitta ner på enkla bänkar och fem minuter senare kom plattfisken in, perfekt tillagad. Faktiskt en av dom godaste fiskar jag ätit, och det enda vi hade som tillbehör var soja, lite wasabi och någon röd sås. Sen var det lite morötter och någon slags kål. Men fisken och sojan var det jag koncentrerade mig på. Underbart gott, så enkelt och precis så som vi önskade och som vi alltid önskar att fisk ska smaka. Och några minuter senare kom rundfisken till oss. Rundfisk, inte vet jag vad det var för sorts fisk men den var inte platt i alla fall. Och inte fyrkanting, utan ganska rund. En rundfisk alltså. Otroligt god även denna och vi brukar kanske inte vara så överförtjusta i att äta skinn på fiskar men det gick inte att låta bli nu, smaken var så underbar. Det är så här fisk ska smaka. Bra jobbat, du fiskkvinna som lagade den till oss.

Jäklar vad dom smaskar här bakom oss på tåget. Dom gör ju så här, smaskar så man vill smälla till dom på käften. Men det tänker jag inte göra, det luktar banan tror jag. Banantuggummi gissar jag. Innan luktade det öl- och chipsrap. Nu banantuggummi. Och bergen tar inte slut, och trots att det är ganska grått väder och inte lika grönt av växter som i Japan så är det fint här. Rogivande och avslappnat, ungefär som koreanen. Dom är vänliga här. Hotellchefen var rolig. Vi bad om tips på vilket berg som var bäst att gå upp i, av alla berg i staden. Han svängde runt med sin stol bakom luckan och skulle surfa upp rätt buss. Men sen snurrade han tillbaka och sa att han kör oss i stället. I don't have time to explain, I will drive you instead. Har har inte tid att säga vilken buss vi ska ta, men han har tid att köra oss i sin bil. Och så blev det. Han körde upp oss på ett berg med sin bil. Det var ett jäkla väder, blåsigt och kallt, och jag hade bara kavajen på mig, och Ulrika hade inte fått frukost trots att klockan var efter lunch. Så vi gick in i en stor byggnad på toppen, tänkte att där borde man kunna handla lite mat och visst, där fanns ett dining room på våning tre. Väl där skulle vi förklara att vi inte ville ha kött och det gick rätt bra. I något som såg ut som en mindre skolmatsal ungefär. Vi fick bibimbap. Det är nog den mest kända koreanska maten, grönsaker, ris och chilisåser, chiliinlagd syrad kål (kimchi) och stekt ägg som man blandar ihop. Kött brukar man också ha. Det var delikat, verkligen jättegott. Till detta drack vi någon slags kallt vetete, som passade perfekt till. Köpte även en kall majste, en dryck smakade popcorn. Och det var väl fan vad dom smaskar här bakom.

Det blir mycket matsnack, jag vet, jag är ledsen, men det är vad jag tycker är intressantast på dessa resor, förutom bergen. Mat och berg, det är vad som behövs för att göra mig glad. Sen ett trevligt hotell också. I Busan bodde vi på något som inte liknande något vi tidigare bott på, någonsin. För det första såg det ut som ett plastslott på utsidan. Smutsigt och entrén var genom ett garage. Vi hittade först inte entrén men taxichauffören visade oss. Gå in där, bakom trasslet som hänger ner, ni vet sånt där trassel som hänger ner vid en infart till ett bilgarage. Har vi det i Sverige? Jag vet inte, jag kör inte. Jag bara åker. Som jag gör här, och nu är bergen borta och det är gula fält. Vi åker ju norröver igen och våren är inte lika påtagligt här som i piffiga Japan. Men det är bra ändå. Och särskilt hotellet. Okej, kanske inte renast i stan, men roligt! Vi hade 50-tums full hd-teve, två meter bred dubbelsäng, fåtöljer, gröna tuffa designlampor i taket, ångbastu, stort badkar med bubbel, egen dator, vattendunk, ni vet sån uppochnervänd sak, och video och dvd-spelare och man kunde låna film på varje våningsplan. Och lite annat. 350 kronor natten för att bo i detta plastslott. Vi badade bubbel och ångbastade och hade det väldigt trevligt. Det känns bra nu.

Kanske ska berätta lite mer om Busan. Eller förresten, jag orkar inte det, men jag berättar om första maten vi åt. Hungriga efter båtturen så hittade vi ett ställe som... åh förresten, vi åker i 305 kilometer i timmen nu. Dom är snabba här i Korea också. Nåväl, vi hittade ett ställe som kunde tänkas vara lämpligt under tiden vi väntade på att få vårat rum städat så att vi kunde checka in. Hittade ett ställe där gissningsvis mor och mormor, som så brukligt, satt och åt apelsin. Ingen annan där men vi gick in. Varmt vänligt mottagandet. Ulrika lyckades beställa en tofugryta men lite skaldjur i. Alldeles delikat måste jag säga. Och jag fick mig en nudelsoppa med revben. Alldeles delikat måste jag säga. Och till detta fick vi lite smårätter, mycket kimchi, denna underbara kimchi, och en liten strandkrabba som jag inte kunde äta för jag ville verkligen inte äta den med skal och allt som man egentligen ska göra, men jag åt såsen och försökte pilla bort lite kött. Underbart gott, trots att jag tror att den var rå, men inlagd på något sätt kanske. Och nu kör vi i en tunnel och jag gissar att vi snart är framme i Seoul. Jag drar mig för att börja skriva tills det är lite mindre en timma kvar på tågfärden. Det är ju, som ni förstått, på tåg eller sent i sängen som jag skriver. Passar bra. Och nu är vi nog verkligen framme. Och jag behöver inte skriva så mycket mer om Busan, trots att det hände massor av mer saker och det var en riktigt bra stad. Många stränder, varav vi besökte en av dom, för den hade en stor upplyst bro som var riktigt stilig, och lasershow på stranden. Jo tjena, inte fan har ni en lasershow på stranden i april, när det är så här kallt och det kan väl inte vara något där nu. Men det var det, det var rätt mycker folk och visst var det en liten lasershow. Dom projicerade bokstäver som Star wars på stranden och dom porlande vågorna. Jag sprang runt i dom försökte få lite bilder. Såg väl ut som en idiot som vanligt men det var kul att springa på stranden i mörkret. Mycket neon längs strandlinjen och det var kul. Strax före hade vi ätit pizza, eller Ulrika åt pizza, och när vi gick därifrån så fick vi tydligen en pizza på köpet, det var så där då. Så vi tog pizzan och gick. Ett rött sidenband var det runt kartongen. Dom är fina här nere. Men nu väntar Seoul. Här ska vi vara fyra nätter innan vi flyger mot Europa igen. Kanske inte mest spännanden texten det här, vi har tagit det ganska lugnt senaste dagarna, det har känts helt rätt. Vi får se vad som händer härnäst. Ska bli spännande. Och banantuggummit fortsätter. Jäkla korean. Nåväl, nu kom solen och vi ses hörrni!

 

 

 

 

Seoul måndag-torsdag 12-15 april, värmeproblem

Fy fan för koreaner. Hur fan kan man inte kunna ett enda ord engelska. Just nu är jag så jälva trött på dom. Hur kan dom ha golvvärmen så extremt varm att man inte ens kan gå på golvet? Och när jag försöker säga till, så, som vanligt, så ringer dom upp någon som dom tror kan engelska, och så säger man vad man vill. Sen händer inget. Nu har jag varit och rotat bland elektroniken och spakarna till golvvärmen. Ulrika sover så hon vet inget, men jag flyttade undan lite grejer, för att se om jag hittade något som kunde reglera golvvärmen. Jag hittade lite spakar bakom lite skåp, sådant man verkligen inte borde röra. Det har inte varit någon där sedan bygget byggdes, det lovar jag, men jag drog i en spak för att stänga av värmen på en del av golvet. Nu ska jag känna om det blivit bättre. Ähh fan, jag tror inte det hjälper. Jag vet, jag borde dra tillbaka spakarna, men jag sitter väl här och skriver lite i värmen. AC:n är på max, alltså minimummax, och jag har till och med provat att ha kylskåpsdörren öppen. Och det är inte så att det är varmt ute. Nej, det är fucking jävla freezing iskallt i Korea. Typ som isande Sverige. Utan snö då. Det blåser och är jävligt kallt. Sen att dom ligger med varanda på teven gör inte saken bättre, det är för varmt här. Jag hatar värme när jag ska sova. Det går bara inte. Är det över 25 funkar det inte. Ska helst vara 18 eller hellre lägre. Jag har fönstret uppet i alla fall. Men det här govlet alltså. Nä, nu slutar jag. Detta får blir detta om Korea. Jävla Korea. Seoul, en jävla skitstad. Inte ett enda ord engelska kan dom. Inte ett enda. Jag fösöker. Typ: beer. ???????? Typ Not food: ??????? Subway: ???????? We want to stay one more night: ??????? The room is too hot: ??????? No meat: ???????? Koreaner, lär er engelska. I alla fall typ yes. Kan inte det vara en start i alla fall.

Jag hör hissen plinga utanför. Tydligen gillar folk den här värmen. Men det är ett bra hotell det här. Det måste medges. Om det inte varit för värmen. Och även om jag drog i värmespakarna så sitter ju värmen i golvet länge. Jag kan koreansk golvvärme. Jag lovar. Jag är en expert på koreanskt golvvärme. Jag kan till och med historiken. I början så eldade dom och lät värmen och röken gå under husen, sen upp genom skorsstenar på andra sidan. Men nu är det vatten som gäller. Och det sitter ju i länge, tyvärr. Mina spakdragningar hjälper nog inte. Vattenburen värme sitter i länge. Det sitter ju i betongen också. Hur ska jag få den kall? Omöjligt uppdrag, att få betongen kall under golvet. Jag har fönstret uppet på vid gavel. Det kan ju hjälpa. I natt var det väl sisådär. Och jag vet, den här texten kommer inte att läsas av någon annan än möjligen Ulrika, för det är inget att ha, det är skit, jag vet, ingen blir glad av det här. Det är inte direkt koreanska turistbyrån som anlitat mig. Jag får kanske skit för det här med spakarna. Kanske fängelse. Jag kan inget om golvvärme, och ännu mindre om spakar som har med golvvärme att göra. Nu har flyttat tillbaka den stora plåten som täckte dessa spakar så att Ulrika inte vet att jag varit där och pillat. Temperaturen är som 1994. Det var ett jobbigt år värmemässigt. En jävla het sommar i Sverige. Och då tänker jag inte bara på fotbollen. Det var helt enkelt ruskigt varmt. Man låg ju inte och frös om nätterna, den sommaren. Nu vaknade hon. Eller nej, hon grymtade lite. Hon har en koreansk morgonrock på sig. Och täcket. Jag fattar inte. Jag sitter med min Dylantröja. Jag ska ta av henne den där morgonrocken, hon kommer att brinna upp annars. Jag har ångest för spakarna. Dom sa där nere i receptionen att dom skulle fixa värmen. Jag tror dom sa det. Dom kanske sa det. Dom kan ha sagt jag heter banan jag vet inte. Men jag pratade med en engelsktalande person på telefon och han förstod mig tror jag. Helt kasst det här. Ska jag vrida tillbaka spakarna? Jag borde nog det. Jag kommer inte kunna sova, dom där spakarna kanske är superviktiga. Dom har inte blivit dragna i på tio år, eller mer, och så kommer jag, en vilsen svensk och flyttar på lite plåt och drar i spakar hej vilt. Nej det går ju inte. Nu drog jag tillbaka dom. Flyttad plåtarna, Ulrika grymtade. Sitter jag här på änden av sängen så får jag lite luft från ac:n på mig.

Det här går inte. Jag älskar egentligen Korea. Jag måste sluta. Vi har haft en helt fantastisk tid i både Busan och här i Seoul. Så jag kan inte det här med spakarna förstöra allt. Här är egentligen så bra att jag vill bo här. Så vi avslutar där för nu.

 

 

 

Incheon fredag 16/4 till Peas (jobbet)

Hej på er. Jag är i Seoul. Eller snarare Incheon, en så att säga liten förort med 2,7 miljoner invånare. Det ligger en stor flygplats här som vi skulle åka hem ifrån, men som ni säkert vet så har det ju varit ett utbrott på Island. Här handlar nyheterna mest om en koreansk båt som klyvts på mitten av vad man förmodar är nordkoreaner. En massa folk döda. Det kanske blir krig till råga på allt. Inte vet jag. Oavsett så innebär detta med vulkanen att jag troligen inte kommer tillbaka på jobbet på måndag. Vi har fått order om att stanna här tre nätter, men förhoppningsvis kan vi komma iväg lite tidigare än så. Jag är verkligen hemskt ledsen för detta, men jag vet att ni klarar jobbet galant utan mig. Och jag har det rätt bra just nu. Vi får bo på ett Sheratonhotell, med världens bästa utsikt över havet. Jag tror vi ska sitta här och kolla på solnedgången i kväll. Golv-till-takfönster och maten är gratis och pool på några våningar nedanför. Till lunch åt jag oxkinder, bland annat, och en massa efterätter. Det är rätt skönt med fransk mat faktiskt, bland den bästa jag ätit dessutom. Och det var till lunch. Får se vad dom hittar på i kväll. Då ska jag unna mig lite vin till maten också. Och en öl till solnedgången kanske. Det är verkligen skillnad på detta hotellet och förra. Båda bra, Koreahotellen imponerar. Föra hotellet var rätt kul. Vi fick ett Lilla Prinsen-rum. Det är någon slags seriefigur. Men Ulrika fick syn på rummet bredvid: ett Hello Kitty-rum, och då blev det ett snabbt byte. "I really don't like The Little Prince" sa hon och så bytte vi. Okej, nu får det räcka. Det känns nästan lite dumt, när ni jobbar, och jag gör det inte. Nu somnade Ulrika i en fåtölj. Jag har tvättat kalsonger i handfatet. Jag har lagt över 2000 bilder till datorn. Jag ska nog gå och köpa en öl. Om jag hittar. Här är bara sporadiska skyskrapor, dom bygger en ny stad här. Helt galet det här. Och tidvattnet är helt sanslöst. Jag såg vägar nere på botten, nu när vattnet är borta, dom kör med traktorer på botten nu, milvist stort. Sådär, nu slutar jag. Åter igen, jag är hemskt ledsen, jag återkommer om när jag kommer hem! Ta hand om er. Jävla Island. Håll i pengarna säger jag. Täpp igen hålen säger jag. Kyl ner er. Ta det cool, kan man säga.

// Jocke

 

 

 

 

Seoul måndag 19 april, brev till familjen

Hej! I dag har vi varit på Air France kontor inne i Seoul. Dom var trevliga men kan tyvarr inte betala hotell, men vi fick trots det en extra natt i morgon på Hilton. Jag vet inte varför dom bokar in oss på lyxhotell, smartare att boka oss flera nätter på billigare hotell. Vi har annars hittat ett ställe som kostar 250 kr per natt som vi bokat in oss på om vi behöver stanna flera dagar. Om Amsterdamflygplatsen är öppen pa torsdag sa kan vi flyga men troligen blir det nog inte så och då kan vi behova vara kvar ytterligare dagar. Ingen kan ju veta.

 

Annars är det bara bra. Jag har badat bubbelbad i det stora badkaret och vädret är okej, ca 15-20 grader, men mulet nu. Vi har hittat en mexikansk restaurang som vi gillar, kan vara bra som ombyte, men annars gillar jag maten ännu mer i Korea än i Japan faktiskt. Mer smak, mer chili och inte så noga och fint, man behöver inte oroa sig for bordskicket eller hur man beter sig med pinnarna (metallpinnar i Korea), dom äter mycket med sked. Och billigare mat.

 

Vi har BBC World på teven och dom pratar hela tiden om vulkanen, vi vet alla nyheter bra.

 

Ha det bra!

// Joakim

 

 

 

 

Stockholm 14 juli 2010

Det är sommar i Stockholm. Det är varmt. Faktiskt otroligt varmt. När jag tittar tillbaka på texterna jag skrev under resan så tänker jag främst på all god mat vi åt. Kanske beror det mycket på att dom grillar nedanför balkongen som jag sitter på, att klockan är halv åtta och jag är hungrig, men jag tror inte det. Maten var speciell. Den var ibland otroligt äcklig, vilket kanske gör att jag minns den goda maten som ännu godare? Som vegetarian har man det svårt i Japan och Korea, om man inte kan språket och kan förklara bra. Men äter man kött är det ett himmelrike. Dom är otroligt bra på att laga gott och smakrikt kött, mört och fint. Även på billigare ställen smakar det fantastiskt. Anledningen beror nog främst på att man håller det enkelt och att det ställs höga krav. Man grillar under enkla former, med marinader. Inga konstigheter, bara gott och enkelt. Och köttet är av god kvalitet, inga sega köttbitar, inga torra schnitzlar med torra pommes frittes. Det är goda grejer, nygrillat och gott, alltid i stort sett. Fisk äter man bäst på fiskmarknader, där man kan få den färsk och nygrillad. Givetvis är sushi bra mat i Japan och även Sydkorea. Välj helst rullbandssushin, då kan du välja och prova helt fritt och det är inte dyrt alls. Man blir mätt för 60-80 kronor men vill man prova många sorter så kanske det går på strax över 100 kronor, men det är det helt klart värt! Det är dessutom är rolig upplevelse och kul att sitta där och titta på andra människor. Det är liv och rörelse. Men allra godast är nygrillad snabbmat på stan, hamnar man bara i rätt område kryllar det av sådana ställen och man kan välja vad som helst, allt är bra. Man känner på dofterna vart man ska gå och försöker hitta ett ställe där man får plats helt enkelt. Det ofta mycket folk, men det finns å andra sidan så många matställen att äta på att det inte är några problem. Sitt ner, beställ en dricka och välj lite olika saker från menyn och du kommer garanterat hitta nya favoriter!

Copyright © All Rights Reserved

Joakim Bengtsson

egoben1911@yahoo.se