Series of dreams

Att skriva för skrivandets skull.

En samling reseberättelser.

Av Joakim Bengtsson.

Rom 2011

 

Sommaren 2011 reste jag till Rom i två veckor. Utan flickvän. Utan någon tanke om vad jag skulle göra om dagarna, mer än att strosa runt på gatorna, äta god mat och försöka ha en bra tid för mig själv. Jag skrev dessutom, varje dag. Jag skrev inte för att jag behövde få något sagt. Jag skrev för att jag behövde skriva och här är vad jag skrev.

 

 

Vad du är nu, var vi förr.

Vad vi är nu, kommer du att bli.

 

Av Joakim Bengtsson

 

 

 

Rom söndag 10 juli 2011

 

Det står ett limeträd i en kruka på balkongen, men jag vågar inte ta någon lime. Det är Johannas. Det är hennes limeträd och det är hennes lägenhet. Hon är väldigt rädd om sitt limeträd säger hon, och jag har lovat att vattna det. Jag har vattnat. Men det är varmt i Rom, jag tror det är så varmt att ett limeträd behöver vattnas en gång varje dag, eller oftare än så. Det vore tråkigt om Johannas limeträd dog. Jag vill inte bära skulden till det. Lime är annars en väldigt bra frukt. Eller är det ett bär? Som bananen. Nej, limefrukt heter det, inget annat. Lime är gott till att göra margarita med. Det brukar jag göra hemma, när vi ska känna oss lite friska och pigga och exotiska. Pigg frisk och exotisk vill man ju vara, så margarita kan jag göra. Det blir mycket gott. Allra helst muddlar jag ingefära och chili före jag fortsätter med färskpressad limejuice, tequila, Cointreau och massor av is. Detta doftar underbart och jag silar allt sedan i frostade cocktailglas. Salt på kanten förhöjer självklart. Jag älskar salt på kanten så det är tråkigt när jag glömmer saltet, för det är besvärligt att lägga på saltet på kanten efter att jag redan fyllt glasen med drinken. Det går faktiskt inte. Jag undrar förresten om Johanna har gjort någon margarita någon gång. Jag tror faktiskt inte det. Men jag har aldrig träffat henne, och jag känner på mig att jag aldrig kommer att göra det heller. Men Johanna verkar snäll, hon har ett limeträd och då är man nog en snäll person. Jag har inget limeträd.

 

Jag har hamnat i Rom. Det ligger i Italien. Det vet dom flesta tror jag. Påven bor i Rom. Eller inte egentligen, han bor ju med sina hangarounds i sitt eget land. Eller stat, förlåt. Men påven bryr jag mig inte så mycket om. Han har ett fint hus. Det är världens största kyrkobyggnad. Det är inte en katedral, men hade det varit en katedral hade det varit världens största katedral också. Han bor flott, Påven. Fin utsikt har han också. Men igen, jag bryr mig inte så mycket om Påven. Jag bryr mig mer om att jag är själv i Rom. Eller inte själv, det är många andra här också, men jag är ensam, inte ensam men för mig själv. Så kan vi säga. Jag är för mig själv. Ulrika är hemma. Jag är i Rom. Det är många mil mellan oss. Det tycker jag är tråkigt. För nu hade hon gärna fått vara här. Men det är varmt i Rom. Jag kollar på smhi:s hemsida och det står att det är 27 grader nu klockan åtta på kvällen. På tisdag läser jag att det ska vara 37 grader klockan två på dagen. Då ska jag ta en långpromenad. Inte. Det är varmt här. Jag är i Rom när det är som allra varmast på året. Skjut mig. Men jag planerade inte detta. Det bara hände. Jag åkte till Rom, för att det fanns en lägenhet som väntade. Och jag ville resa lite för mig själv. Laga lite mat. Och idag har jag handlat fina tomater som luktar gott, vitlök, bronsvalsad pasta, olivolja och pecorino. Jag känner mig sugen redan nu, trots att jag åt en väldig god pizza på ett fantastiskt lite ställe som jag blev rekommenderad att gå till. Runt knuten. Och tjejerna som jobbade där gjorde mig glad. Den ena hade en konstig blick. Men pizzan var god, så god att jag rankar den som topp tre. Jag kommer gå dit igen. Inte för den konstiga blicken. För pizzan. Den goda pizzan. Kanske lite för den konstiga blicken.

 

Jag bor i en lägenhet som ligger i Trastevere. Det är en del av Rom som ligger söder om floden. Floder heter Tibern. Tibern är Italiens mest kända flod, står det på Wikipedia. Jag känner faktisk inte till så många andra italienska floder. Just nu kommer jag inte på en enda flod utöver Tibern. Jag kan inte så mycket om Rom heller egentligen. Jag skulle vilja veta mycket mer. Flaggan i Rom har vackra färger. Det är en ganska ovanlig färgkombination, orange och vinröd. Det är en särdeles vacker färgkombination, kanske framför allt för att den är ovanlig. Men jag har minnen till just denna färgkombination. Min kompis Tobias förknippar jag med vinrött och orange. Och jag själv har använt mig av dessa färger för diverse olika grafiska uppdrag. Att fotbollslaget Roma spelar i dessa färger gör inte att jag tycker bättre om Roma för det. Totti spelar i Roma, och Roma är inte så bra, inte längre. Lazio, som också kommer från Rom, är lite bättre, men spelar i tråkigare färger. Lazio heter hela regionen som Rom ligger i. Rom är själva staden. Och genom Rom flyter floden Tibern. Från bergen i centrala Italien, sedan ner ut mot kusten. Jag tror Tibern trivs med sig själv. Det är en vacker färd. Jag vet det, för jag har flugit över centrala Italien. Jag har sett berg, åkrar, sjöar, hav, byar, moln, sol. Framför allt såg jag en vinge. Jag satt vid vingen.

 

Det har varit en ganska långsam dag. Det blir nog lätt så. Men nu har jag i alla fall lagat första maten i lägenheten. Ingredienserna vet ni redan. Kokade upp vatten. Kryssade två stora röda tomater och förvällde några minuter i vattnet som nästan börjat koka. Tog tre vitlöksklyftor som jag skalade och hackade ganska grovt. Stekte lite lätt i en liten kastrull med mycket olivolja, en god sådan, jag köpte den dyraste tror jag. Lade ner förvällda, skalade hackade tomater, saltade lite lätt och lät det sedan koka under lock. Inga andra kryddor. Ibland räcker det så. Kokade den goda pastan i ordentligt saltat vatten. Tog upp med två eller tre minuter kvar, lägger över i grytan med tomaterna och låter koka tillsammans tills det är klart. Serverar med riven parmesanost. För mig behövs det inte så mycket mer än detta. Goda råvaror och bra koktider gör detta till en fantastisk liten måltid i min ensamhet. Jag har mina grannar, turisterna nere på restaurangerna som låter glada, fåglar och vindsus. Kyrkklockor då och då. Jag dåsar till, det är varmt. Jag gick upp fem i morse. I morgon ska jag köpa schampo.

 

 

 

Rom måndag 11 juli 2011

 

Jag har köpt schampo. Först en utflykt på nästan sju timmar. Ulrika hade flått mig om jag tvingat runt henne på detta sätt. Men nu är jag själv, jag kan gå hur dumt som helst, i vilken sol som helst, utan vatten hur länge som helst. Fast det stämmer inte, jag dricker vatten. I Rom finns det vattenstationer i nästan varje gathörn. Bara att dricka. Som en hund. Jag dricker inte som en hund. Jag är svensk och dricker ur glas. Jag begärde att få köpa en vit plastmugg på en pizzeria. Men den var gratis sa han, snäll italienare där. Annars har jag mest pratat med mig själv i dag. Förutom med prästen i katakomberna, eller guiden på samma ställe. Kvinnlig fägring kanske, men jag var tvungen att ställa en fråga. Jag frågade hur länge katakomberna varit okända, och först förstod hon inte frågan, hennes engelska var sämre än min. Men sen tänkte hon lite. För frågan var inte dumt ställd, det tycker jag verkligen inte. Precis före min fråga så sade hon att år 1524, eller något i den stilen, jag drar till med ett år, så tappade en kille bort sig fyra dagar där nere, och det var han som hittade katakomberna. Då frågade jag hur länge katakomberna varit okända. Hon förstod inte frågan, som sagt.

 

Jag dricker en slurk från gårdagens öppnade öl. Jag drack inte så mycket av ölen i går, ställde tillbaka flaskan i kylen. Hyfsad kolsyra kvar måste jag säga. Det är en italiensk ljus lager. En sådan min kompis Jesper hade förkastat. Men i denna värme är den god, det lovar jag. En ljus lager, italiensk, här på rummet efter sju timmars promenad i extrem värme. Jag får kalla det extrem värme för jag är svensk. Jag är inte van vid temperaturer som dessa. Jag har aldrig varit i Thailand. Inte heller Afrika. I Afrika är det varmt, och dom går långsamt där. Jag förstod varför tidigare i dag. Alltså varför folk tar siesta, och varför folk går långsamt och inte jobbar, utan pensionerar sig för en stund. I varma länder alltså. Italien är ett varmt land just nu, särskilt i Rom. Men konstigt nog funkar det ganska bra för mig. Mina ben är genomsvettiga. Jag har inga shorts. Mina bruna mockaskor är varma. Jag har inga sandaler. Mina Dylantröja är ganska blöt. Men inte lika blöt som barnens tröjor jag såg tidigare i dag.

 

Barnen lekte vattenkrig. Det var i en park. Och vid ena änden av parken fanns en vattenstation. Jag satt under ett träd, på ett stenblock, ett perfekt uthugget stenblock. Inte en vass kant, bara jämnt och fint, så som italienare gör, det är jämnt och fint. Barnen lekte vattenkrig i en halvtimma och jag såg alltihop. Samtidigt som jag åt en fin skinka som jag köpte i en saluhall. Jag köpte fin skinka av en snäll farbror och av en snäll gumma. Gumman plockade ner den stora torkade skinkan från en hylla. Fabrorn skar den i skivor. Ett hekto önskade jag mig. Dom var förmodligen ett gift par sedan mycket länge. Det gjorde mig glad och sedan hade jag min fina skinka, som jag åt under tiden jag tittade på barnen som hade vattenkrig. Tidigare hittade jag en öl som Jesper hade gillat. En italiensk American Pale Ale. En smakrik halvmörk ganska besk men mycket välbalanserad, god öl. Italien är, överraskande nog, ett alldeles fantastiskt ölland. Här finns många små underbara bryggerier, och som av en händelse bor jag på ungefär en minuts promenad till Roms två bästa pubar som säljer den bästa italienska ölen. Jag tror jag kommer gå dit varje dag. Säg inte det till någon.

 

Jag har köpt schampo. Nu kan jag tvätta mitt hår med en produkt som löddrar. I morse använde jag Johannas tvål. Men jag har vattnat hennes limeträd i dag igen, så jag tror inte hon blir upprörd av detta. Så länge jag håller mitt löfte att fortsätta vattna limeträdet. Det hänger sisådär fem sex limefrukter i trädet. Några har trillat ner. Jag kanske köper några extra och hänger upp innan jag åker härifrån. I affären. Som jag köpte schampo i. Det är en bra affär. Jag blir nästan tårögd när jag går runt i en italiensk mataffär. Så mycket fantastiskt det finns att köpa. Jag köpte aubergine tomater köttfärs skinkor oliver vin körsbärsyogurt en tiramisu på burk och så schampo då. Så i kväll ska jag laga mat igen. Kronärtskockor köpte jag också, stora fina inlagda. Det ser jag verkligen fram emot. Några kronärtskockor, ett glas vin och sedan lite pasta. Jag behöver inte gå på restaurang, det finns så mycket jag kan laga i lägenheten. Som ligger överst i huset, taket sluttar och är gissningsvis väldigt varm. Men även om det är varmt här så trivs jag mycket bra. Jag har allt jag behöver. Ja, inte riktigt allt. Jag känner en viss saknad måste jag erkänna.

 

Jag har hittat en leksak till Doris i dag. Jag hittade den när jag gick fel. Jag hittade en liten smutsig fotboll med fotbollslaget Romas logotyp på. Den kan hon bita i. Pilatesbollen hon har nu att leka med är lixom lite för stor för henne. Hon är ju knappt ens två decimeter hög. Doris är en liten hund som springer runt på jobbet ibland. Jag har skrämt henne med min elefantmask, den är hon livrädd för. Och jag har försökt få henne att hämta pilatesbollen, men den är ju alldeles för stor. Typ trippelt så stor som Doris. Nu kan hon få leka med Romabollen. Jag hoppas att hon blir glad. Jag tror Doris blir glad av att få bita i en Romafotboll.

 

Katakomberna var okända i 600 år. Jag ska gå och dricka en öl.

 

Till slut frågade jag. Jag frågade var dom kom ifrån. Under kvällens gång, en familj, två blonda pojkar i sjuårsåldern. Ett par runt trettio. Några äldre än så. Det är ett populärt ställe. En pizzeria, egentligen bara en pizzeria. Men för mig något annat. Med risk för att vara tjatig så säger jag inte mer än så. Jag sitter där, vid entrén, för det är kul att sitta där. Jag ser folk komma och gå. Och så denna stora familj. Hon kan uppenbarligen tala italienska, tjejen i 30-årsåldern. Hon är, låt mig säga så här, hon har vissa drag av... Nu vet jag inte vad jag ska skriva. Jag våndas. Hon är inte snygg. Hon är inte vacker. Hon är något annat. Men jag fastnar vid henne, hur hon är, hur hon rör sig, att hon kan tala italienska. Men hon är uppenbarligen från ett annat land än Italien. Framför allt är hennes familj från ett annat land. Och jag kan inte begripa från vilket land. Holland, Belgien eller Danmark. Det är mina alternativ. För det är inte tyska. Men jag känner igen språket väl. Det finns inte ett enda ord jag känner igen eller kan tolka. Det kan inte vara Danmark. Men den låter som att dom ska sätta i halsen, på ett fint sätt.

 

Jag har varit ute i kväll. Jag erkänner. Men inte så länge. Klockan är nästan ingenting och när jag kommer tillbaka märker jag att jag glömt att stänga av ac:n. Jag har nog lärt mig, genom min uppväxt, att man ska stänga av ac:n innan man lämnar sitt hem. Jag glömde stänga av ac:n. Jag har aldrig haft någon ac i mitt hem, någonsin. Jag är förlåten. Det är ett svalt rum, en sval lägenhet, jag kommer till. I natt sov jag klart över förväntan, trots att det är sjuka grader värme utomhus. Även kvällstid. Även nattetid.

 

Jag pratade med bartendern. Kommer dom från Holland? Han visste inte. Was it flemish, undrade han. Jag vet inte. I live close to Denmark but it didn't sound like danish sa jag. Vi tittade på varandra. Jag log. Han är en bra bartender. Nu skriver jag i nutid. För det är ganska nyligen jag träffade honom. Jag frågar om han kan gissa var dom kommer ifrån. Han vet inte. Jag vet inte heller. Dåtid. Han har låtit mig provsmaka några av deras sorter. Jag tittar tveksamt. Som om jag vore med i ett teveprogram. Han tittar på mig. Säger vad tror du om denna. Jag smakar och tittar upp. Mitt ansikte får en aura av glädje. Kanske. Jag vet inte. Jag ser inte mig själv. Men jag blir glad. Detta var oväntat. Det är oväntat. Jag blir glad igen. Detta vill jag ha. Det känns lite surt, men på ett bra sätt. Det känns fylligt och varmt, på ett så klart jättebra sätt. Är detta italienskt, detta brukar vara belgiskt. Men det smakar inte belgiskt. Jag är inte i Belgien, jag är i Italien. Här kan jag få vad som helst. Jag får en italiensk fatlagrad amber sour ale.

 

Okej. Den heter inte så. Det jag drack, men jag är ingen expert. På mitt visitkort står det retuschör. Och jag är knappt ens en retushör. Vad gör jag egentligen. Jag vet inte. Drar i spakarna. Ibland gör man rätt ibland gör man fel. Vem som helst kan göra rätt, vem som helst kan göra fel. Jag tog mod till mig. På vägen ut frågade jag tjejen som jag har problem med att definiera. Inte tjej. Inte något annat. Jag fastnar igen. Jag skulle komma till slutet. Jag menar. Har jag sett en holländare som ser ut så? Tror inte det. Har jag sett en belgare som ser ut så? Jag har aldrig sett en belgare, hur ser dom ut? Danska? Jag förstod ju inte ett enda ord. Jag lämnar stället. Det är mycket folk. Hela kvällen har folk gått in i mig, kanske för att jag sitter vid entrén. Jag gillar ju det. Amerikanarna förtränger jag. Paret bredvid mig blev till slut glada. Fick sin skål med nygjorda chips och den hemgjorda ketchupen. Som par får där. Jag är inte hungrig så jag är glad för deras skull. Deras sura miner förvandlas till något jag tycker om. Och jag lämnar lokalen.

 

Jag skriver på min dator i mitt rum. I min lägenhet i Rom. Jag säger min lägenhet för det känns som så. Jag har strött mina saker lite överallt. Johanna har plockat undan det mesta av personlighet. Jag menar. Hon har en tavla bredvid skrivbordet. I tavlan sitter det inte ett fotografi. Inte en bild på hennes käraste. Inte på hennes familj. Eller bästa kompis. Inte ens en solros av Vincent van Gogh. Jag älskar Vincent van Gogh, så det hade gjort mig glad. Jag såg en åker som var som en åker ur en målning av Vincent van Gogh. Ni vet, cirklar, spiraler, mjuk gulorange färg. Johanna har en tavla bredvid sitt skrivbord. Johanna, jag undrar vad du är för en människa. Du ville ha en tavla. Det måste finnas en tavla. Så du har en tavla. Tavlan hänger inte på en vägg, den står på ett litet bord. Med två ljus. Jag tänker nu på hur jag ska förklara ljusen men det blir fel, så jag låter bli. Tavlan däremot. Är intressantare. Inte själva motivet. Mer hur Johanna är som person. Jag känner henne inte. Jag är fascinerad.

 

Jag minns, för inte så länge sedan. Det var i februari. Vi var paret med chipsen. Dom goda nygjorda chipsen med hemgjord ketuch i en skål vid sidan. Jag minns det väldigt väl. Jag tänker att Ulrika sitter bredvid mig nu. Men det skulle inte hända. Egentligen. Att hon sitter här med mig när jag skriver. Hon sover. Och jag tycker det är en fin tanke. Jag behöver nästan inte tänka tanken. Hon ligger bakom mig. Sover. Jag är vaken. Det är natt. Men jag vill tro att vi, när vi satt där med våra chips, att vi var bättre än amerikanarna, som beställde light beer på frågan om dryck. Light betyder alltså inte lätt utan ljus lager. Inget fel i det. Men jag vet att den killen aldrig druckit en god ale. Jag vet det. Men han får sina chips. Och hans tjej får också chips. Jag gillar hans tjej bättre. Hon är mer bestämd.

 

Jag tror inte jag gillar avslut. Jag gillar när saker inte har ett slut. Men om det finns ett slut, så låt gå. Ett slut behöver inte betyda så mycket. Något slutar, något börjar. Något dåligt slutar något bra börjar. Något bra slutar något dåligt börjar. Jag ser Vincent van Gogh på en hemsida. Jag har googlat Vincent van Gogh. Han har en egen hemsida. Är inte det konstigt? Health, är en knapp. Hans hälsa. Jag undrar och funderar och tänker. Sunflowers. Han är som Nils Ferlin. Bra både för tänkarna och för dom som inte tänker. Jag tänker inte. Jag gillar Nils Ferlin och jag gillar Vincent van Gogh. Jag har sett en film en gång. Är på ett museum. Ser en tavla av Vincent van Gogh. Ser en bro, en åker, en himmel, är det ett vattenhjul, några människor. Tittar mer och mer, närmare och närmare. Kameran tittar närmare. Plötsligt är jag där. Jag ser en bro. Vatten, kanske en åker och några människor. Det är en film, allt finns på riktigt. Finns allt på riktigt. Allt finns på riktigt, och jag tittar på det. Jag älskar Vincent van Gogh. Filmer heter Akira Kurosawas drömmar och är en av mina favoritfilmer.

 

Johannas tavla stirrar på mig. Jag vill inte dig något. Du är ingen bra tavla. Jag gillar bra tavlor och du är inte en av dom. Jag önskar faktiskt att du inte fanns. Eller att Johanna hade gjort något mer av dig. För du finns inte. Du är är så lite. Så köpt. Du utstrålar tomhet. Inte som tjejen. Som tjejen, med familjen. Sina glada blonda barn, sina föräldrar och sin man. Hon var lite nervös men ändå trygg och säker på att detta kommer bli bra. Titta på menyn på väggen, se vad som erbjuds. Titta själva. Jag kan hjälpa er om ni inte vet. Bartendern är van och väntar tålmodigt på alla. Detta gör mig lugn. Jag tror alla får vad dom önskar, vad dom vill och känner kanske också att dottern, jag tänker dotter här, att dottern tagit dom till ett för henne speciellt ställe. Jag blir glad. Jag försvinner. Jag tänker på annat. Tänker att detta är min första hela dag här. Det har egentligen inte hänt så mycket. Men tillräckligt för mig. Jag är inte så spännande av mig. Eller, jag är inte så spänningssökande av mig. Det lilla räcker. Det brukar vara tillräckligt spännande. Och jag tror jag ska gå.

 

Jag tackar bartendern. Säger att jag kommer stanna några dagar, så vi kommer säkert ses igen. Det kommer vi säkert. Han har gett mig tips. Han är gett mig goda råd. Han är vänlig. Och jag lämnar lokalen. Det är mycket folk. Särskilt utanför. På dagarna är det stängt här. På kvällarna är det alltid fullt. På uteserveringen står familjen. Och jag tänker, ska jag någonsin få veta. Jag vänder mig om, tittar in mot baren. Jag vet att jag kommer att komma tillbaka. Kanske inte dom. Men det är okej. Allt behöver inte finnas i pärmen. Allt behöver inte registreras. Det behöver inte finnas kunskap om allt. No comprende. Jag kan inte italienska och jag behöver inte veta allt. Vänder mig tillbaka, utgången är nära. Jag har flera dagar kvar, tänker jag. Detta är min första hela dag i Rom. Jag har varit i Rom sedan i går och jag känner mig redan som hemma. Lite men ändå mycket har hänt mig. Och nu ska jag gå hem för kvällen. Hem till min dator och skriva ingenting. Titta på en tavla som inte säger mig något. Jag går utan att tänka varken det ena eller det andra. Kanske lite berusad av det jag druckit. Jag går därifrån. Luften är härligt varm men så här sent är den ändå svalkande sval. En fin bris mot mina armar.

 

Utgången är liten. Ungefär som en människa bred. Det står någon där, när jag ska gå ut. Utgången är bred som en människa och det står någon där när jag ska gå ut. Utomhus, ingen klaustrofobi, det är en ganska skön känsla. Luft, himlen är svart i Italien, eller i alla fall mörk. Det är ett bekymrat ansikte jag ser. Någon som levt, varit bekymrad, någon som varit glad många gånger. Någon som tänker på andra mer än sig själv. Jag är inte alltid en av dom. Men hon är. Min ryggrad krymper lite, mitt hår känns lite smutsigare, min hatt ligger hemma och jag saknar den. Men jag frågar ändå. Och svaret är som en solros, en solros i en vas. Den ska till slut falla trött ner men än så länge strålar den, om än tveksamt. Men en solros, det är vad jag ser. Det är vad jag hör. Det är inte en dröm. Det är inte mina drömmar. Jag är i Rom, och jag går promenaden hem mot min lägenhet. Jag ser en tavla hemma. Den är inte som verkligheten. Min verklighet är mycket bättre. Jag är glad att jag har den.

 

 

 

Rom tisdag 12 juli 2011

 

Jag tror jag måste kräkas. Håller för munnen i taxin och tänker på ett kylskåp. Mina armar glider, min hatt är tyngre. Han vill inte köra mig hela vägen hem, det går inte, och jag förstår honom. Jag förstår honom inte egentligen för han kan inte engelska och jag kan inte italienska. Det är små trånga gator där jag bor, svårt att komma dit med bil. Jag hoppar av och går tio minuter för att komma hem. Tunga steg, tänker att jag velat ha en frukt. Dom säljer frukt längs vägen. Melon och citron. Vem köper en citron undrar jag, och lixom knaprar lite på. Ibland hade jag önskat mig en citron att knapra på. Nästa gång. Men nu vill jag hem. Fyra varv ska man vrida nyckeln och jag vrider fyra varv. Fyra varv och jag är hemma igen.

 

Jag har sett Rom från ovan i dag. Roms löständer kallar dom det själva. Det var inte min plan, jag skulle egentligen bara passera. Tidigare drack jag en cappucino och åt en god varm macka på ett kafé. Jag står alltid vid bardisken numera. Det är mycket roligare. Jag ser folk komma och gå. Jag hör folk prata och ser bartendern och övrig personal arbeta. Det finns alltid en person som sitter i en kassa, ofta är det en gammal kvinna. Ibland inte. En väldigt god liten kopp espresso kostar tio kronor om man står vid disken, valet är numera självklart för mig. Tidigare har jag satt mig vid ett bord. Och missat allt. Nu missar jag inget. Precis som det ska vara. Två afrikanska män som kunde italienska kom och ställde sig bredvid mig. Beställde varsin kopp kaffe och fyra cornetto, alltså något slags wienerbröd. Jag studerade dom noga, fascinerad av mängden sötsaker som åts med glatt humör.

 

Jag har alltså sett Rom från ovan i dag. Det är en fantastisk syn. En bedårande stad, vacker som kanske ingen annan. Få huvudstäder klarade sig från andra världskrigets bomber, men Rom var en av dessa. Stockholm en annan men vi var inte med i kriget. Vi teg och lät tyskarna passera. Jag vet inte om vi gjorde rätt eller fel. Jag vet inte. Italien var med i kriget, fascisten Mussolini sa att Italien och Tyskland skulle bli den axel som resten av Europa skulle röra sig kring. Men Mussolini och hans Italien gjorde ingen större succé under kriget. Det gick i själva verket ganska dåligt. Trupper i Nordafrika och Österrike körde fast. Dessutom invaderade man tyskvänliga Grekland, med motiveringen att Medelhavet skulle tillhöra Italien. Italien splittrades efter alla nederlag, endast norra Italien dit Mussolini flydde klamrade sig fast hos tyskarna. Än idag är det vad jag förstår en ganska stor shism mellan nord och syd. I norr har man ägg i pastan, inte i söder. I norr finns alla tunga industrier, i söder odlar man grönsaker. I norra Italien finns klassiska viner med regler man inte ruckar på. I södra Italien är det okej att modernisera. Själv befinner jag mig i mitten av Italien och jag har sett Rom från ovan idag.

 

Jag provar en Italiensk öl igen. Denna gång är jag hemma. Det är en orangefärgad ale som smakar syrligt av sommar.

 

Det finns ett ställe mitt i Rom som har hemlösa katter. Det är i hörnet av en gammal utgrävning, Largo Di Argentinga. Det kändes helt rätt att gå dit, jag saknar vår lilla katt väldigt mycket. Hon är i katthimlen nu. Jag handlade tre vykort för tre euro. Pengarna går till kattvälgörande ändamål. Kattungarna var fina. Men det luktade ganska mycket katt, av den mindre insmickrande sorten. Jag betalade och gick. Kanske går jag tillbaka. Kanske går jag till the free puppet show i en park i närheten där jag bor. Den hålls tydligen varje dag.

 

I Italien har dom ett väldigt speciellt sopsystem. Vissa dagar tömmer man vissa sopor. Vanliga sopor på måndagar, onsdagar och fredagar. Glas, plast och metall onsdagar och lördagar. Papper, kartong och cardstock vad det nu är på tisdagar och fredagar. Inget smutsigt papper. Jag kan fortsätta. Icke återvinningsbara material på måndagar och torsdagar. Alla dagar har sina egna plastpåsar med olika färger. Jag vågar inte slänga något. Jag vet inte var jag ska göra av mina sopor. Det står en tunna nere vid porten. Någon dag ska jag åka till Neapel och kontrollera deras sopsystem. Jag har hört att det är under all kritik. Häromdagen brände dom tydligen sopor på gatorna. Maffian styr soporna där och det fungerar tydligen inte så bra. Det är nog inte så lätt att hantera sopor. Man vill ju gärna ha lite olika system. I Neapel har dom nog inga system.

 

Det blir svalare ute nu, när klockan närmar sig sju. Men jag kan inte vara på balkongen, trots att det inte är någon sol. Har inte varit det på länge. Jag öppnar och tittar ut, det känns varmt. Men det blåser i alla fall lite nu, jag behöver lite ny luft. Senare ska jag gå till en park som ligger här i Trastevere, den ligger bakom mig kan man säga. Det är en park med fin utsikt sägs det, och jag kommer testa utsikten. Jag är väldigt förtjust i utsikt. Jag ser till exempel två stora kupolkyrkor från min balkong. Jag har varit på toppen av Rom tidigare i dag. I kväll ska jag upp till toppen av parken i Trastevere.

 

Jag har sett ett jeansstånd. Hans tjej tror jag hjälpte till lite. En mustachprydd man, eller låt oss säga kille, i åldern strax under 25. Det glädjer mig. Eller borde jag skriva det gläder mig. Låt du som är språkvårdare våndas över det. Jeansstånd har du förmodligen inte läst så ofta men jag är ganska säker på att du vet vad som menas. Jag skriver och jag suddar, man kan göra det på dator, utan att det syns. Jag suddar kanske mer än vad du tror. Men suddar, det gör jag. För jag tänker, inte så mycket kanske, men jag tänker att det jag skriver i alla fall ska se ut att vara skrivet av någon som inte tänker så mycket. Nu suddade jag igen och du vet inte vad som försvann. Jag kommer inte minnas det heller, men helt säkert är att det är helt oviktigt för framtida forskning. Jag skriver inte för forskning. Jag skriver om jeansstånd och forskarna har nog inte så mycket glädje av att veta så mycket om det.

 

Jag önskar att jag kunde italienska. Jag har varit på ett ställe med bara italienska människor. Vissa undantag, kanske kommer till det sen. Men många italienare. Vi tittade på fotboll. Argentina. Dom gillar fotboll här. Tyvärr har italienska ligan sommaruppehåll, annars hade jag varit på plats. Jag önskar jag kunde italienska. Jag åt kanin tidigare i kväll. Finns kanin beställer jag kanin. Det är ju inte så att att jag brukar laga kanin hemma så ofta. Inte som min kompis Ola. Han skulle köpa kanin om det fanns i butiken, bara för att imponera på kassörskan. Men hur ofta ser man kanin i butiken. Inte så ofta. Jag beställer alltså kanin på restaurang om det finns, och även denna gång. Ytterligare ett ställe jag blivit rekommenderad att gå till. Augustus kanske det heter. Jag letade ganska länge, fann det inte, men jag tänkte, hennes andra tips har varit bra, så jag letar lite till. Jag blir placerad bredvid ett finskt par. Skäms. It's normal säger servitör Per Moberg med mustach. Jag tittar på det finska paret och dom tittar snett. Jag sätter mig där ändå och en karaff rödvin hamnar på bordet. Jag tittar i menyn. Kanin, dom har kanin. Jag vill ha kanin. Jag beställer kanin och det går kanske tre minuter. En kanin hamnar framför mig på en tallrik. Det doftar rosmarin. Och lite chili. God olivolja. Jag pustar och suckar långsamt. Av välbehag. Andas ut, tar en tugga, och njuter av min kanin, mitt bröd och mitt rödvin på karaff.

 

Min far äter inte kanin. Han hade Falkenbergs största kaninsamling när han var liten. Den var så stor att hela trädgården var fylld med kaninburar, som han byggt själv. En efter en. Han berättade om sina kaniner för första gången tidigare i år. Jag trodde jag visste det mesta om hans uppväxt, historierna har duggat tätt genom alla år. Men några kaniner har jag inte hört talas om tidigare. Förutom hans kompis Ture Kanin, men jag vet inte om han var inblandad i kaninuppfödningen. Min pappas pappa, alltså min farfar, dog ganska tidigt, gissningsvis under åren då kaninerna växte upp. Till slut blev det så många att det inte fanns något val. Farmor tog hand om kaninerna. Och på den tiden fanns inte frys hemma, man fick hyra frysboxar i särskilda lokaler. Min far, hans bror Melker och syster Margareta åt kanin i flera år. Nu äter inte min far kanin längre. Det går inte, säger han. Jag skriver samma sak på Facebook nu, tänker att historier om Rom inte är lika intressanta som historier från min far. Jag har i alla fall ätit kanin idag och jag är lycklig.

 

 

 

Rom onsdag 13 juli 2011

 

Lyckan kommer till mig ganska ofta, även om folk runt mig kanske inte tror det. Lyckan kom till mig igen tidigare i dag. Det var inte så länge sedan faktiskt, inte ens två timmar sedan. En del människor verkar lyckliga alltid. En del människor är kanske aldrig lyckliga. Min lycka kommer ganska enkelt. Det behövs inte så mycket. Många skulle förmodligen inte se det som något att bli särskilt lycklig av. Men för mig är det enkelt. Och i dag har jag varit lycklig. Min kropp far däremot illa tror jag. Hur mycket mer ska den klara. Den kommer att falla ihop, mitt på gatan, den kommer ligga där, stirra tomt mot mig och säga vad gör du, ta hand om mig bättre, du gör fel, du ska göra rätt. Folk kommer flockas och stirra. Eller så gör dom inte det, bara passerar, låter min kropp ligga livlös i väntan på att någon annan ska ropa på hjälp. Min kropp kommer inte överens med mig. Kan inte jag få göra som jag vill, och kroppen lyda som på beställning. Det är kanske inte så det fungerar, förmodligen inte. Ännu står jag upp när jag vill stå upp. Och jag går när jag vill gå.

 

Italienarna är vackra och dom gör vackra saker. När dom väl gör något så gör dom det vackert. Jag har sett många vackra saker i dag. Jag gillar att titta på hus. På så kallad arkitektur. Det kan vara gamla hus. Det kan vara nya. Två tusen år gamla. Ett år gamla. Jag har sett allt i dag och det är så fint. Min kropp gillar mig inte och min hjärna kan inte riktigt fokusera just nu. Fokus, den tappar fokus, och jag kan inte återge vad jag sett i dag. Det kanske kommer senare. Jag har sett nya och jag har sett gamla hus. Jag ville inte betala för att gå in, jag ville bara se huset, känna atmosfären i entrén, det jag vill se där inne var ändå stängt. Ett nytt konstmuseum som heter Maxxi. Det är magnifikt. Jag låg en stund i gräset utanför och tittade på den vackra betongen. Sedan gick jag vidare. Såg Elton John med poliseskort. Han ska spela i kväll, i en av tre mycket tjusiga konsertarenor som har runda tak. Jag snokade lite, fann en öppen scen, studerade ljusmänniskor, såg några Elton John-fans vänta på sin Elton John. Jag är avundsjuk. Hade också velat vänta på Elton John. Mn han tillhör inte mig. Mig tillhör någon annan och han ska inte spela i en vacker arena i Rom i kväll. Men jag kan känna atmosfären, laddningen som ligger i luften, förväntningarna. En av många saker som gjort mig lycklig i dag.

 

Jag äter middag i lägenheten i kväll. Vill egentligen tillbaka till kaninstället. Det var mycket bra där. Jag skulle kunna lista några av mina favoritställen så här långt. Det gör jag inte. Räcker med kaninen. Äter antipasti hemma, småplock kanske man kan kalla det. Vad jag har i kylskåpet. Jag köper bara det jag verkligen tycker om. Oliver, kronärtskocka och olika sorters skinkor. Lite kallt rött vin och jag är glad. Jag har köpt shorts i dag. Finshorts skulle jag kalla dom. Med fickor. Blå. Jag kan inte gå omkring med shorts utan bra fickor. Dessa döljer knäna precis. Det finns en risk att jag ser ut som en amerikan. Eller nej, skulle inte tro det. Ingen amerikan ser ut som den som jag ser ut som. Jag låter inte så mycket, det gör amerikanen. Jag har blå shorts. Korta byxor vill jag kanske hellre säga. Det är fånigt. Mina ben är inget att jag vill exponera för allmänheten. Jag menar, byxor är värdigt och korta byxor är det inte. Med lite god vilja ser jag ut som en snickare. Ytterdörren strular. Jag tror att träet har expanderat i den fuktiga värmen. Dörren är mycket svår att öppna och stänga. Trä expanderar i fuktig miljö. I morse kom jag knappt ut. Och sedan kom jag knappt in igen. Men börjar det brinna och om jag inte kommer ut får jag hoppa upp på taket. Jag når taket från mig balkong.

 

Jag har köpt underkläder till Ulrika. Det kom vi överens om. Då, när vi var här senast, tillsammans, i mitten av april, fick vi inte vårat incheckade bagage och vi behövde köpa kläder. Tydligen ganska bra kläder för nu vill hon har fler av samma sort. Jag har handlat underkläder till Ulrika i dag och jag skämdes inte, det var enkelt. Jag visste vad jag skulle ha. Dom hängde på samma plats. Andra färger nu, bara svart eller vitt. Jag köpte två svarta och en vit. Storlek medium, det vill hon ha. Ibland large, nu medium. Det kan ju vara så olika, detta med storlekar. Jag har handlat krämer till Ulrika i dag. Denna speciella sort finns tydligen inte hemma, bara här, så jag har handlat krämer i dag. På ett apotek. Jag lämnade fram en lapp och sedan fann expiditen varorna enkelt. Så ska det gå till när man handlar till sin tjej. En lapp, varor, betala. Det fanns en par korta byxor, blå, min färg sägs det, jag köpte. Medium, jag är i storlek medium hela vägen. Sällan small, sällan large. Men ibland undrar jag. Min knapp på mina byxor ramlade av häromdagen. Den föll. Föll ner och det sa plopp. Jag befann mig i utkanten av stan, på en offentlig toalett. Den låg där nere, bad om att få komma upp. Att få komma tillbaka till där den hör hemma. Så jag plockade upp den. Tvättade länge med tvål och sedan lite till. Min knapp och jag, nu har vi ett liv igen.

 

Klockan är åtta och jag sitter med min dator på balkongen. Det doftar mat från restaurangen nedanför. Jag har ingen tröja på mig, men jag har mina nya korta byxor, dom är blå och har fickor. Bredvid mig står ett limeträd. Ska få vatten lite senare. Vattnar gör man på kvällen. Jag är ingen vacker syn, men ingen ser mig, jag bor överst. Två runda kyrktorn ser jag bakom hustaken. Luften är varm. Kvällen är här igen och den är min. Ungefär så här skrev jag på Facebook nu. Jag tänker att jag borde skriva lite på Facebook varje dag. Så jag skriver lite på Facebook varje dag. Jag tycker väldigt mycket om att sitta här just nu. Det är lite svalare nu, några grader svalare. Det blåser lite, en mycket stor fläkt. Grannarna mitt emot, på andra sidan gatan, dom har en större balkong, med julgransbelysning som inte är tänd. Jag har aldrig sett dom, förmodligen vill dom inte vara ute så mycket. Italienarna själva är inte ute på dagarna, knappt ens på kvällarna. Det är för varmt. Jag ser tvätt som hänger på tork. Varför är det en så fantastisk syn, tvätt på tork? När jag ser tvätt på tork blir jag glad, det är så naturligt, så friskt. Så härligt att ta på sig kläder som tvättats och torkat i det fria. Nu visslar någon. Det kanske är grannen mitt emot. Som jag inte ser.

 

Nu börjar klockan bli nio och det mörknar. Jag ser och doftar och känner vinden som svalkar. Jag känner för att se på lite fotboll. Dom brukar visa fotboll på teven på ett bra ställe nedanför. Argentina i går. Messi. Det blir en rödare färg på väggarna. Solen går ner. Jag ser inte solen men jag ser vad den gör med väggarna. Månen var halv häromdagen, i dag är den full och klockorna ringer. Det blir mörkt snabbt och väggarna rödare och rödare. I dag sa jag till en människa att det var ett vackert ställe han hade, verkligen vackert. Plötsligt stod jag utanför. Såg att detta är inte vad som helst. Jag tänkte gå till ett annat ställe som tydligen stängt. Ville gå hem, gick rakt fram sedan höger, in i en gränd. Stod plötsligt utanför något som jag inte visste fanns. Vackra flaskor prydde deras fönster. Flaskor jag aldrig sett tidigare. Jag klev in och blev lycklig. Hela personalen var samlad kring ett stort bord. Alla tittade på mig, länge. Dom undrade om jag kanske jobbade där, och skulle ingå i deras samling. Tyvärr jobbar jag inte där. Jag ingår inte deras samling. Jag är på besök, bara på besök, jag vill, om jag får, sitta ner på en stol och låta mig serveras. Genast blir jag placerad, eller jag placerar mig själv, får välja fritt, och jag sätter mig på en pall vid ett högt bord. Vill jag äta eller dricka? Jag vill smaka säger jag och han frågar om jag inte vill äta. Han rekommenderar deras hemgjorda chips och jag beställer sorten med paprika. Utmärkt, säger han, vad vill du dricka. Jag vill dricka en god pale ale och han lyser upp. Går och visar bland flaskor och säger att detta, detta är hans favorit. Jag beställer den på fat. En italiensk öl, som jag inte druckit tidigare, bara en variant av den. Jag får mina chips, nygjorda chips, med deras hemgjorda ketchup. Så är det i Italien. Det är inte kioskgjort. Och det smakar fantastiskt. Min öl är lika bra.

 

Hur kan månen vara full i dag om månen var halv i går? Jag ställer frågan till mig själv men får inget svar. Jag behöver inte veta. Fåglarna flyger förbi, klockorna ringer igen och ljudet och dofterna nedanför fortsätter. Det är ingen som vill veta, varför frågar du. Det mörknar nu, kyrktornen försvinner, men jag hör grannarna mittemot. Jag känner dom inte, har aldrig träffat dom. Dom ser inte månen från sin balong, dom undrar nog inte som jag. Dom ser solen, jag ser månen. Vi är överens, vi har gjort våra val. Dom får solen jag får månen. Den lyser över mig nu. Jag är ensam, känner mig ensam, men jag har gjort mitt val.

 

Jag har blivit kompis med en japan. Han satt där. Som en japan brukar göra. Sov. Lutade sig mot bardisken, mot sina böcker, sin öl brevid sig. Suckade. Jag är kompis med en japan och jag gillar honom. Tittade på fotboll. Sverige möter Japan och Sverige är inte så bra. Min japanska vän sover men vaknar till liv av någon anledning, märker att Japan håller på att gå till final. Är det final, jag vet inte. Men han vaknar, blir alldeles till sig av glädje. Min käre japan, jag är kompis med dig. Matchen håller på och de blonda svenskorna försöker men det är inte så mycket som hjälper. Japan bättre. Matchen slut. Ska jag gå hem, ska jag inte. Jag pratar med japanen, han pratar med mig. Vi är vänner. Han är från Kyoto, min favoritstad i Japan. Dom har allt där. Dom bästa finaste små barerna, sevärdheter som guldpalats och silverpalats. Jag menar, vem har det. Kyoto har det. Japan är ett fantastiskt land. Han tycker det också, han vill nog tillbaka, min japanske vän. Han är här för att sälja musik, klassisk musik. Jag kan inget om klassisk musik, jag säger att jag hamrar och han nickar. Tycker jag är dum. Jag bjuder på en öl. Vi pratar om allt. Han är olyckligt kär. Min japanske vän är olyckligt kär och jag försöker hjälpa honom men det är inte så lätt. Vi skiljs. Vi blir vänner på Facebook. Det är så man gör nu. Jag går hem. Äter lite och läser lite. Tittar på en ny bra serie med Ray Romano. Ja, den är faktiskt bra. Sedan somnar jag. Jag har inte somnat ännu, men snart. Jag har en ny vän. Han är just nu min bästa vän.

 

 

 

Rom torsdag 14 juli 2011

 

Man kan säga att jag upplever vissa problem just nu. Min ytterdörr går inte att stänga. Kan inte påstår att jag är nöjd med situationen. Snart ska Gabriella komma till lägenheten. Det är hon som äger den och som Johanna hyr av. Gabriella pratar tydligen inte så bra engelska. Jag är nervös över situationen, för dörren har svällt. Trä sväller om det blir fuktigt. Jag tror att ac:n är problemet, den har spottat ur sig fukt och dörren är precis under. Antingen så slipar man ner dom delar som tar emot. Eller så väntar man och ser och trät krymper igen. Det här sistnämnda kan man inte direkt säga att jag har tid med. Jag kan ju inte gå ut egentligen, eftersom jag inte kan stänga dörren och således ej heller låsa den. Gabriella kommer snart, jag är ganska rädd för henne. En bestämd italiensk kvinna, som inte pratar engelska. Jag har förstört hennes lägenhet, hon kommer från Italien och jag har förstört hennes lägenhet. Kommer jag att vara vid liv senare i kväll? Jag är nervös, rädd att min tid nu är förbi. Eller så ringer hon bara en låssmed.

 

Det är svalare ut nu. Nu på kvällen är det till och med svalare ute än inne och det blåser frisk luft. Jag kan inte bara andas utan även tänka. Men jag har ingen större lust med att tänka. Jag vill kunna stänga min dörr. Vill inte tänka på att Gabriella snart kommer. Det finns en kyrka i Rom som har en hel liten underjordisk by under sig. Den är utgrävd och man kan vara där. Jag var där, det är så skönt att få komma ner under marken. Jag är ju annars ganska ofta högt över marken. Hemma i Stockholm är jag tre våningar upp, bor överst. Här i Rom är jag också tre våningar upp, bor överst. Det trivs jag med, men det är skönt att komma ner ibland, ner under marken. Hemma har vi en stor björk utanför balkongen och i björken bor det en duvfamilj. Familjen sitter där på någon gren, gör några ljud, går kanske fram och tillbaka lite. Ungefär som en fågel i en bur men utan buren. Just nu saknar jag björken väldigt mycket. Den är så grön och fin på sommaren. Den är så frisk, så levande. Det smittar av sig på mig. Björken är en bra björk, den sköter sitt jobb, får mig att må bra och den har grenar som duvfamiljen kan sitta på. Som jag kan titta på. Det finns ingen björk här, det finns ljud från gatan och grannarna. Levande men inte så friskt. Inte som björken.

 

Gabriella kom aldrig. Men jag pratade med henne på telefon. Hon försökte prata engelska. Det fanns en viss oro i luften. Det var däremot en hantverkare här. En äldre man som heter Paolo, med grått hår och dåliga tänder enligt honom själv. En snäll man, han berättade länge för mig om Joachin. Han slutade inte prata om Joachin. Han berättade om Anna, som Joachin var gift med. Dom båda var föräldrar till jungfru Maria. Och Joachin var alltså Jesus morfar. Hantverkare Paolo kan sin kristendom. Mer än vad jag kan, men jag kan mer nu än vad jag kunde tidigare i dag. Och jag gör som dom kristna nu kanske, försöker glömma mina problem, tänka på något annat. För jag har en del problem, med dörren. I morgon kommer Paolo tillbaka. Då ska han ha med sig rätt verktyg. Jag ska fråga om jag kan måla dörren, eller om han kan hjälpa mig med det. Inte så lätt. Jag ska nog försöka göra en överssättning på datorn, visa den för honom. Jag ska fråga om jag kan måla dörren och var jag kan köpa färg och penslar. Eller helst om han kan göra det. Jag vill inte lämna lägenheten utan en bra dörr. En bra dörr är viktigt. Man måste kunna stänga om sig. Och låsa. Det ska även gå att öppna dörren ibland.

 

 

 

Rom fredag 15 juli 2011

 

Rom är en öppen stad. Som filmen. Paolo ska komma och jag vill vara förberedd, därför har jag gått upp tidigt. Google translate kanske kan fungera till att hjälpa mig med att föra någon slags konversation med honom. Inte för att jag tror Paolo kan skriva på dator, men han kan i alla fall förstå mig. På hans visitkort finns ingen e-postadress. Någon hemsida tror jag inte han har heller. Hans visitkort är en urklippt bit av ett vanliga vitt A4-papper, det står restauro antichita på det och det måste jag säga verkar betryggande. Paolo kan nog sin sak. Han har varit med länge, behöver inget riktigt visitkort, kunderna kommer till honom ändå för han är så duktig. Intalar jag mig.

 

Han är här nu. Paolo hyvlar, med sina gamla verktyg. Sådana man ser på museum. Han suckar men jag hjälper honom, att lyfta ner dörren och jag hjälper till med att hålla fast den på marken så att han kan hyvla på kanterna. Med sina gamla verktyg. Jag vill knappt ens titta. Dörren har expanderat, det har kommit fukt in i den, situationen är inte optimal. Han måste hyvla mer, jag tycker synd om dörren, den fina gamla dörren. Jag tycker synd om Paolo, han blir varm, det är svettigt. Men Paolo är snäll, han hade en cornetto med sig till mig. Alltså något slags wienerbröd. Jag har bara pulverkaffe, svenskt pulverkaffe, det vill varken jag eller han ha. Särskilt inte Paolo tror jag. Jag är orolig för dörren men jag litar på Paolo, en antikexpert skulle jag vija påstå, och snickare. Det är han som gjort konstruktionen i lägenheten, garderoberna, säger han. Han är både en snickare och antikexpert, en sån litar jag på.

 

Paolo kan inte skriva på dator så jag förstår honom inte. Men jag kan skriva till honom. Mitt brev på italienska till Paolo blev följande: Vorrei che la porta è completamente recuperato. Anche il colore bianco. Qual è il colore e dove si può acquistare? Stucco, carta vetrata e nastro. Si può avere bisogno di andare qualche giorno prima di macinare, riempito e verniciato. Potete aiutarmi o conosci qualcuno che può aiutare presto? Qualsiasi momento durante la prossima settimana, poi vado a casa a Stoccolma. Non posso lasciarlo così. Voglio che bene. Jag har översatt, det står att jag vill att dörren ska bli helt återställd och jag undrar om han kan hjälpa mig. Det kan han säger han. Det gör mig glad. Men jag ser hur han kämpar, i köket, det är där ytterdörren är. Jag vågar knappt titta men jag ser honom från är jag sitter, i sovrummet, där skrivbordet är. Jag undrar vad han tänker, han måste tycka att detta är besvärligt. Han är i så fall inte ensam. Jag vill att det ska bli fint igen, att dörren ska gå att stänga och låsa, så att jag kan gå ut igen. Situationen är inte optimal. Men jag är i Rom, det är väl sådant som händer här tror jag. Men då kommer Paolo, med sina gamla verktyg och hyvlar.

 

Ac:n har uppenbarligen inte fungerat så bra som jag trodde. Det blev svalt och jag kunde vara här utan att smälta. Men det var fel på den, hur kunde jag veta? Jag kunde inte veta. Det känns inte så bra, jag borde kanske ha förstått. Det är en antik dörr säger Paolo. Men jag kunde inte veta att den inte lika antika ac:n inte gjorde vad den skulle, på rätt sätt. Rom är verkligen en öppen stad. Den var det för Roberto Rossellini, som regisserade sin film. Jag vill att Rom ska vara en stängd stad. Paolo pratar för sig själv nu. Han hyvlar lite mer. Och hamrar. Jag träffade grannens hund tidigare. Den ville ha min cornetto, men det ville inte jag. Det är Mauros hun. Mauro bor i sin lägenhet rakt över.

 

Jag pratar med Paolo och äter min cornetto. Den är god, med smörkräm inuti. Egentligen ska man dricka kaffe till säger Paolo. Jag visar Paolo det svenska snabbkaffet men då viftar han med händerna och säger no no. Han förkastar vårt svenska snabbkaffe och jag förstår honom. Det är Johannas kaffe. I Italien dricker dom inte sådant, det finns lixom inte att man dricker snabbkaffe här. Inte på ett enda ställe jag varit på i Italien har kaffet varit något annat än fantastiskt. Och jag tänker inte vara sämre och servera svenskt snabbkaffe. Inte till mig, absolut inte till Paolo. 500 år gammal är dörren säger han, palazzo säger han. Men nu har han gått. Två timmar tog det. Jag har blivit kompis med Paulo. Han kommer på måndag igen. Då ska jag försöka bjuda på något gott. Jag undrar vad jag ska bjuda en gammal italiensk hantverkare på. Jag borde lära mig italienska, snabbt, så att vi kan prata med varandra, men det blir nog svårt. Det är nog inte så många som kan lära sig italienska på bara några dagar. Men Rom är en stängd stad nu och det är bra. På måndag blir dörren målad och det är ännu bättre.

 

Det finns många saker man kan göra i Rom som turist. Jag är en turist och jag gör ganska många saker. Nu när situationen med dörren är under någorlunda kontroll, så ger jag mig ut en vända på stan för att äta.

 

Kaninstället blev det igen, jag ville prova fler av deras maträtter. Spenat och kalv. Med en karaff vitt vin från deras stora kran för två euro, kalven åtta euro. Det var en god kalv som smakade vitlök och olivolja. Det är goda smaker. Spenaten var kanske bäst. Säsongens grönsak beställde jag och det fick jag, spenat alltså. Det måste finnas väldigt många grönsaker som är i säsong nu, på sommaren. Tomat. Gurka. Sallad. Potatis. Morot. Jag kan hålla på länge. Den italienska kocken valde spenat till mig, tyckte kanske jag såg lite svag ut. Jag har ju faktiskt arbetat en del i dag, med dörren. Jag har inte bara tittat på. Paolo gav mig stämjärnet, sedan fick jag bända loss torkad sprucken färg. Han lämnade till och med kvar stämjärnet, så jag har arbetat lite extra efter att han gått. Det känns bra, att arbeta på semestern, det fungerar. Jag har kanske bara arbetat i en kvart totalt, men jag har underhållit och försökt förstå italienska, det är ganska krävande faktiskt.

 

Efter maten gick jag runt lite i området, planlöst. Jag ville hålla mig i närheten, det ska kanske dyka upp en reparatör som ska reparera ac:n. Men bara kanske, och i så fall kommer han klockan fyra. Klockan är inte fyra ännu, bara tre. Och nu är jag hemma och väntar. Jag har ätit min första italienska glass idag. Choklad. Jag köper nästan alltid choklad när jag väljer glass i italien. Just italiensk chokladglass är svår att få tag på hemma, den smakar speciellt bra här. Sedan gick jag och satte mig på en trappa och tittade. Såg ett par bråka, sedan skrattade dom. Jag skulle också vilja bråka lite och sedan skratta. Men bråkar jag så brukar jag inte skratta så tätt inpå. Jag är långsint, det kan ta flera dagar innan jag skrattar igen. Det sätter djupa spår i mig, och jag tror aldrig det går över egentligen. Det bara byggs på. Kanske är min hjärna snäll mot mig och låter mig glömma tillfälligt då och då, så att jag kan skratta ibland. Det behövs, jag behöver skratta ibland. Jag har skrattat med Paolo i dag. Jag har ätit god italiensk chokladglass och jag har druckit en italiensk espresso. Inte svenskt pulverkaffe. Italienskt kaffe, så kallad kaffé espresso. Och nu är jag hemma igen och svalkar mig med en öl som har bäst före 2028. Om jag väntar till 2029 så har datumet gått ut. Tänk om man väntar jättelänge med att dricka den, den blir ju kanske godare om man väntar så länge som möjligt, men så missar man datumet precis. Det vore ju förfärligt tråkigt. Jag är 48 år gammal 2028, om 17 år. 48 år känns äldre än 17 år fram i tiden. De senaste tio åren har gått ganska snabbt och inte lär det gå långsammare från och med nu. Det tror jag faktiskt inte. Men jag skulle inte missa datumet på en sådan öl. Jag skulle nog inte vänta särskilt länge med att dricka den från första början. Det är en belgisk öl, en så kallad geuze, en mycket syrlig öl. De flesta skulle nog anse den vara odrickbar, men jag tycker att den är god. Paolo hade nog inte gillat geuze. Han är känslig med sin dryck. Han gillar vatten från kran, inte vatten från flaska.

 

Jag funderar på vad som ska hända i kväll med mig. Ska jag softa på rummet, så att säga, eller ska jag ta mig ut på stan. Det är ju ändå fredag. Inte för att det spelar så stor roll för mig, fredag eller inte. Skillnaden är ganska minimal mot en tisdag, eller lördag. Söndagar är värre, då är det stängt i affären tror jag. Eller så var det så att jag inte hittade den bara. Det är fredag i dag och jag vet inte riktigt vad som händer i kväll. Någon som vet om någon fest, jasså inte, tänkte väl det. Jag kanske ska fråga min japanske vän. Men jag lyssnar på modern musik på Spotify. Digital musik, sådant unga människor gärna lyssnar på i Italien. I går kunde jag knappt sova. Det var digital musik på stan och jag hörde allt. Chemical Brothers spelade live här nyligen, hade det varit för tio år sedan hade jag inte tvekat, då hade jag gått och sett dom, men jag är tio år äldre nu. Robert Plant spelar på tisdag, det borde jag kanske gå och se. Han sjöng i hårdrocksbandet Led Zeppelin för 30 år sedan. Jag gillar inte Led Zeppelin så mycket. Robert Plant solo är däremot bättre. Nästa fredag spelar Primal Scream hela sin klassiska skiva Screamadelica från 1991. En milstolpe. Jag borde se det, särskilt eftersom bandet spelar på en av dom fina konsertarenorna som jag besökte häromdagen. Som ser ut som skalbaggar. Väldigt fina och jag vill gärna gå på konsert i en av skalbaggarna. Lou Reed spelar där dagen efter jag åker hem. Jag har funderat på att skjuta upp min hemresa på grund av det, särskilt nu när jag hört att han spelar många låtar som jag tycker om, äldre obskyra låtar från Velvet Underground-tiden, bandet han spelade i på 60-talet, som jag anser vara världens bästa band genom tiderna. Kanske inte så originellt att tycka det, jag vet, men har du belägg för att jag har fel så varsegod. Jag kanske går och ser ett band i en skalbagge innan jag åker hem. Band i skalbagge.

 

Jag kanske ska gå upp på taket i kväll, och ser på utsikten. Folk hemma skriver om solnedgången i Stockholm. Jag håller med om att den är vacker, kanske vackrast av alla solnedgångar. Jag minns en gång när Sven-Göran Eriksson, alltså Svennis, från Sunne i Värmland, när han berättade om sin utsikt över Rom. Svennis son hade berättat om sin utsikt över staden, att de såg Peterskyrkan lite längre bort. Jag minns inte mer än så, tyvärr, det var en knorr i den här historien. Men jag minns inte sådant, jag minns bara platser och känslan. Utsikt över Peterskyrkan i Rom, världens största och mest berömda kyrka. Från mitt tak ser jag kanske Peterskyrkan. Om inte så gör det inte så mycket, jag ser många andra vackra kyrkor. Jag gillar kyrkor. Svala att vara i. (Vad är det här för musik jag lyssnar på, jag måste byta.) Kyrkor är stillsamma och lugna, folk uppför sig, oftast, och stämningen är vänlig. Svennis hade utsikt över Peterskyrkan. Han bor inte i Rom längre. Han har bott här två gånger. Dels när han tränade Roma 1984 till 1987. Utan riktigt stora resultat utöver cupguld i Italien och en andraplacering i ligan. Svennis tog över tränarrollen efter en annan legendarisk svensk i Italien, Nils Liedholm. Roma har aldrig varit ett av de större lagen i Italiensk fotboll, som Milan, Inter eller Juventus. Men Svennis tränade även ett annat lag från Rom, Lazio. Då gick det bra. Lazio vann förutom flera cupsegrar även Italienska ligan år 2000 för första gången på 26 år. Av någon anledning har många svenskar blivit kända fotbollsprofiler i Italien. Det är inte bara Zlatan, även om han just nu väcker stor uppmärksamhet. Inte bara positivt. Han är en omdebatterad spelare, var han än spelar. Men min favoritsvensk i Italien genom tiderna är utan tvekan Glenn Strömberg. Jag kanske återkommer till Glenn Strömberg vid ett senare tillfälle. Jag älskar Glenn Strömberg.

 

Jag pratar med min bror på Facebook. Han har lite tråkigt tydligen, där han är, men jag tittar på hans dansband och jag gillar vad jag ser. Folk dansar, han spelar gitarrsolo, det svänger. Jag tycker det är bra. Jag är glad för hans skull. Dansband är ett känsligt ämne, som Zlatan. Men dansband är ändå ganska fint, jag kan inte tycka något annat. Jag gillar annan musik, också, jag kanske inte ens gillar dansbandsmusik, i sig själv, men jag gillar vad den gör med många andra. Jag ser på ett videoklipp när min bror spelar med sitt band, att massor av människa dansar, med varandra, alla verkar glada. Förutom kanske tjejen som sitter ensam vid ett bord. Sådant är sorgligt. En ensam tjej vid ett bord. Eller en ensam kille vid ett bord. Jag är en ensam kille vid ett bord. Men det är inte så sorligt. Det är däremot ganska sorgligt när någon sitter själv bland många andra, och framför allt när dessa många andra dansar och har roligt med sina partners, eller tillfälliga partners. Det är vackert att se. Vackert behöver inte bara vara innebära att alla är glada. Det finns så mycket mer. Det är sorgligt vackert, glatt vackert och till och med fult vackert. Öppna dina ögon så ser du. Det finns överallt, vackra saker.

 

Från min balkong, som jag gärna sitter på, nu när det är svalt ute, alltså, svalare, det är under 30 på kvällarna. Jag börjar om. Från min balkong ser jag ganska enkelt 81 teveantenner. Alltså inte i fjärran, utan ganska nära. I Italien gillar man teve. Tyvärr har jag inte teve i lägenheten. Det är en klar nackdel. Dels så brukar italiensk teve konstant visa fotboll på någon kanal. Jag gillar fotboll, det kan vara en match från 1981, det kan vara en intervju från när spelarna går från bussen in till arenan 2006. Vilket lag som helst, vilket land som helst. Jag gillar italiensk teve. Den är absurd och sjuk på många sätt och vis. Den är styrd av märkliga människor som gör märkliga saker och tänker märkliga tankar. Jag vet, det är fördummande och sexistiskt, i allra högsta grad. Jag blir matt av se på det (inte fotbollen) och jag borde inte titta, men det är så fascinerade på något sätt. Hur tänker dom. Varför går dom med på det. Vem tittar på detta. Betalar för detta. Sätter man upp en teveantenn, kanske den åttioandra inom mitt synfält, för att se på det här. Jag ser tjejer som går tetris, ja dom går spelet tetris, i en så kort klänning att den är för kort helt enkelt. I en reklamfilm för en permobil går en mycket yppig italienska bredvid den gamle mannen som sitter i sin permobil, och båda är självklart lyckliga. Dom åker och går där som om det vore det mest normala i världen. Jag ser spelprogram, där kvinnorna är så avklädda att killen med jeansen hade behövt gå hem. Bruce Springsteen sjöng en gång en låt, I have fifty-seven channels and nothing on. Jag undrar om han har varit i Italien. Självklart har han det, det var kanske här han skrev låten. Han tar sin magnum 44, skjuter rakt in i teven och blir åtalad för att ha stört den allmänna ordningen, som det så fint heter. Domaren frågar, vad har du till ditt försvar? Han svarar att han har fifty-seven channels and nothing on. Jag har inga kanaler alls i Italien. Hade jag haft en enda så hade jag vårdat den ömt.

 

Jag går in på en bar, beställer ett glas rött vin och äter från buffén som är gratis. Det är gott. Men jag känner mig ensam. Det är så mycket människor. Mycket människor gör mig ensam. Jag är ensam utan någon bland så många andra. Men jag ser tuff ut, intalar jag mig, jag är van, vet hur det går till. Står och hänger, smälter in, med mina uppkavlade skjortärmar. Jag ser säkert dum ut. Och jag smälter förmodligen inte in alls. Långt blont hår. Ingen har långt blont hår här, ingen kille alltså. Knappt ens en tjej. Det är många amerikanskor här, vissa har ljust hår. Som skulle kunna hamna inom kategorin tunt genomskinligt, kal hjässa, blickar ut tomt, lutar ansiktet och dricker en klunk av rödvinet. Nej. Det är jag mot resten. Men jag går dit jag mår bra.

 

Jag bor så nära, dom har det jag vill ha och det är ruljans på drycken, så jag går dit ofta. Ett mycket litet ställe, men folk kommer och folk går. Jag ser många människor. Jag hör dom tala. Många är inte från Italien. Från Amerika. Det stora landet. Dom kommer hit. I flock. Dom kommer hit till stan och studerar. I flock. Jag sätter mig i ett hörn. Det är egentligen ett genuint ställe. För folk som gillar det jag gillar. Italienare är vanligast. Men folk från alla länder går hit. Jag är en. Jag lyssnar. Hör. Ser. Jag ser tre snygga killar. Två. Den ena går bort, förlåt. Den ena, vit skjorta och lite för stor mörk kavaj. Han är britt eller är från down under. Han säger till sin tjej, som är tjusig, haven't you had one already. Dom är nyktra och dom är kristna. Inte tjejen kanske, han köper en öl till sig själv. Gemensam börs. Den andra snygga killen är snygg på riktigt. Han har en randig tröja på sig. Helt klart vältränad. Inte britt. För snygg för det. Förmodligen down under. Han ser behaglig ut, en person man gärna talar med. Hans ansikte är klassiskt, med tydliga linjer, kanter, manligt, han ser bestämd men vänlig ut. Och en randig tröja. Det finns en fin spänning runt honom, som vissa har. Väldigt få. Han är en av få. Det är fint, med randig tröja. Det finns fyra tjejer i lokalen, dom befinner sig framför mig. Jag ser en ensam italiensk tjej, hon sitter på en pall någon meter bort. Hon har en röd tröja på sig. Jag känner mig ensam.

 

 

 

Rom lördag 16 juli 2011

 

Idag har varit min minst aktiva dag än så länge. Det känns som att jag nu faktiskt bor här, inte bara åker förbi. Det är en skön känsla. Går och äter lite lunch, friterad zucchiniblomma bland annat, sedan handlar jag lite vardagliga ting som tvål, toalettpapper och tuggummi. Inte för att jag själv äter så mycket tuggummi men jag tar med det till jobbet, vi brukar göra det, när vi åker bort, tar med tuggummi från olika länder vi varit i. Jag gick upp tidigt, men det är så varmt i lägenheten just nu att jag inte kunde göra annat än att dåsa till och lägga mig igen efter ett par timmar. Det är otroligt lugnt ute, på stan, eller i alla fall där jag bor i Trastevere. Inte så mycket turister heller. Jag var nästan ensam i matvaruaffären och där jag handlade strumpor och kalsonger. Det är så lugnt och det är så skönt. Men i kväll vänder det, då blir det folk. Musik och människor på gatorna nedanför, så är det här.

 

Jag läser en bok på balkongen. Ja inte just nu för det luktar illa på balkongen så jag går in och skriver lite. Men annars så läser jag alltså en bok på balkongen. Det är Erlend Loe, en författare från Norge som jag tycker mycket om. Jag har har med mig en bok av Klas Östergren, den heter Ismael och handlar om en kille från Stockholm som åker till Grekland. Jag har aldrig varit i Grekland. Det är säkert fint i Grekland. Där har dom ännu äldre byggnader än vad som finns i Rom. Pantheon på Akropoplis, ungefär 500 år äldre än Colusseum. Jag åker kanske dit någon dag. Men nu är jag i Rom och jag läser en bok av Erlend Loe på balkongen. Den handlar om kille som åker på semester med sin flickvän. Sedan träffar hon en annan.

 

Jag har varit här i sju dagar och jag har kanske haft min bästa kväll hittills. Jag skulle vilja berätta allt, men det går nog inte. Jag tror inte jag berättar något alls. Det har varit en kväll då jag kunnat slappna av, fullständigt och komplett. Jag har saknat Ulrika mer än någonsin, för jag vet att hon hade älskat den här kvällen. Det är så fint, och jag har ätit så god mat, druckit så god dryck. Tittat på så fantastiska människor. En italiensk familj jag kunnat skriva en hel skrift om. Jag blev placerad på ett litet bord, beställde vad jag ville ha. Höga bord, alla bord är höga bord. Jag sitter på en pall. På det stora bordet bredvid kommer det in en familj. Den vackraste familjen jag sett. Far mor dotter och en till dotter. Det är dags för släktträff, kalas för alla. Dom ses där jag är. Precis bredvid vid mitt lilla bord, där jag sitter själv, ensam på en pall. Jag trivs mycket bra på min pall. Faktum är att jag sällan trivts lika bra på en pall någonsin. Jag beställer och får det jag önskar. Mina vänner på det stora bordet inväntar fler folk. Jag vet inte det då men jag förstår det senare. För det kommer fler. Från början är dom fyra, nej fem. Jag vet inte om det beror på att jag har varit ensam så länge, förmodligen är det så, eller att jag känner något annat, vad det nu kan vara. Men jag ser en ung människa som är fantastisk. En fantastiskt vacker familj. Jag sitter givetvis kvar, äter min mat. Kocken kommer fram och frågar hur det smakar, jag säger perfekt, han säger it makes me so happy. Jag sitter kvar, och njuter av min kväll. Det sitter en italienskt familj framför mig, jag stirrar kanske lite för mycket men jag tycker så mycket om att titta på familjen. Är så vackra. Beter sig så fint, så värdigt.

 

Jag har varit i Rom i sju dagar nu. Äntligen känner jag mig som hemma. Behöver inte gå ut på äventyr längre, behöver inte planera mina dagar för att se så mycket som möjligt. Det är en skön känsla, nu efter en vecka här. Det finns mycket kvar att se för mig, Rom tar aldrig slut. Men jag är ganska nöjd med det jag sett, allt fantastiskt. Nu är det annat som fascinerar mig. En italiensk vacker familj framför mig. Familjen är fem men det kommer fler. Inom några minuter är dom fler, jag ser människa efter människa gå in. Alla kindpussas. Först vänster sedan höger. Eller tvärt om, jag vet inte, brukar inte kindpussas. Skulle gärna göra det oftare, det är trevligt, men jag känner ingen att kindpussa. Ulrika har en kompis som bodde i Paris ett tag. Jag kindpussade henne och det var trevligt. Ingen skulle tro mig bara. Höger vänster höger vänster. Jag vet inte varför men jag gillar att kindpussas. I Italien, här där jag är, ser jag alla i den stora familjen kindpussas. Det är en vacker familj. Få gånger i mitt liv, om någonsin, har jag sett så mycket skönhet på en så liten yta. Det kommer in en person som jag inte kan slita mina ögon ifrån. Jag försöker se men hon är iskall. Jag hör The Cure i högtalarna. Jag vill absolut inte få ögonkontakt, det vore dumt. Men hon står rakt framför mig, jag kan inte låta bli att se på henne. Jag kan titta bort, men jag väljer att inte göra det. Hon är framför mig, ett par meter. Jag vrider på mitt ansikte först höger sedan vänster, som jag brukar göra när jag ser något, som är, låt oss säga, av icke ordinär syn. Jag är i Italien och jag ser en italiensk familj. Jag ser mödrar, söner, fäder och döttrar. Hon har en blå klänning och hon är blond fast hon är från Italien. Inte så gammal, yngre än mig. Hon är bestämd. Vet vad hon vill. Hon har en korallblå klänning, eller kanske ännu djupare blå. Inte utmanande, inte alls. Det är hennes uppenbarelse som väcker uppmärksamhet. En människa i en blå klänning. Det är inte klänningen, det är hennes ansikte, så fantastiskt, denna utstrålning, hela uppenbarelsen. Hur går det till, hur blir man så. En italiensk familj, en njutning att lyssna på och en njutning att se på. Jag kan stå vid mitt bord hur länge som helst. Men jag lämnar lokalen. The Cure spelas inte längre, det är Dylan nu. En så kallad cover. Mama you been on my mind, av Jack Johnson. Jag lämnar lokalen. Det finns så mycket bra att minnas. Jag går vidare, ut på gatorna i Rom.

 

 

 

Rom söndag 17 juli 2011

 

Det kanske vackraste huset, eller vackraste byggnaden, som finns i Rom är inte så gammalt. Mussolini lät bygga det, i en förort någon mil utanför staden som heter EUR. Det är ett affärsdistrikt kan man säga. Huset kallas i folkmun för Det fyrkantiga Colosseum. Det ser ungefär ut precis så, ett fyrkantig Colosseum. Det var även tanken när det byggdes, som en hyllning till det nästan 2000 år äldre originalet. Den mer moderna byggnaden, byggdes mellan 1938 och 1943 och samma typ av material har använts, marmorsorten som heter travertin. Den är från början vit, men ändrar färg med åren och får en gul, röd eller brun nyans. Och det är så vackert, fortfarande så vitt och vackert. Proportionerna är så perfekta. Den blå himlen ramar in. Trapporna på varje sida bygger upp. Det spelar ingen roll om det är en symbol för fascismen. Eller så kanske det förstärker kraften i dess arkitektur. Det är en otäck känsla som sköljer över en när man vistas i det i övrigt gräsliga området, som bygger på samma fascistiska tema. Det är kallt och ödsligt, stort och skräckinjagande. Jag blir en mycket liten människa. Men jag kan inte sluta att stirra på denna fantastiska byggnad.

 

Det finns många kyrkor i Rom. Tydligen inte lika många som i Neapel. Inte så många som det finns pubar i London kanske. Men i Rom finns många kyrkor. Jag går nästan alltid in i en kyrka om jag råkar passera. Den ena kyrka är mer storslagen och vacker än den andra. Men idag gick jag in i en ganska udda kyrka. Vid entrén kunde man välja att hålla till höger och då gå in i en rak lång gång, med fyra fem olika rum på gångens vänstra sida. Varje rum är dekorerat, rikligt dekorerat, med människoskelett. Formationer av skelettdelar från hundratals uppenbarligen döda människor. En del barn med små små tår. En del med munkkåpor och den del gjorda som formationer, mönster, till exempel av hundra käkor i en ring. Eller så ligger det kanske tre hundra knäskålar i en bur. Det är makabert och ganska fint samtidigt. I det sista rummet, också dekorerat riktligt, står det på marken i en text: What you are now we used to be. What we are now you will be. Jag tyckte det lät så träffande att jag skrev ner det på ett papper och skrev nu det åter igen på min dator i stället, vilket du precis läst.

 

Nu hälsar jag på människor som om vi känner varandra. Vi har pratat om ställen i Stockholm. Akkurat och Oliver Twist på Söder. Det var inte jag som tog upp dessa ställen för diskussion. Det var dom. Nickar och säger tjena till en annan. Han som pratar om Stockholm äger två ställen bredvid varandra, jag säger att hans ställen är bättre än Akkurat och Oliver Twist, hans favoriter. Jag tycker verkligen det. Stämningen är så ofantligt mycket trevligare här. Och inställningen till drycken är så underbart befriad från snobbism. Över huvud taget är det så här, det finns ingen snobbism vad gäller dryck. Inte vin eller något annat. Det ska bara vara gott, det är allt som gäller. Man dricker det man gillar. Gillar man det inte väljer man något annat. Svårare än så är det inte. Och ingen ser ner på dig för det. Ofta när jag går ut och äter i Rom så föredrar jag husets vin framför något annat. Husets vin är utomordentligt gott, och passar alltid till maten. Mitt favoritställe har stora kranar som dom häller upp vinet från, till valfri storlek karaff och det kostar 2 euro för en piccolo, en liten, ungefär två små dricksglas. Vinglas finns inte på mitt favoritställe. Det är vanliga dricksglas som gäller, och jag tycker det är befriande. Ibland beställer jag en flaska kolsyrat vatten och blandar i vinet, det blir mycket gott. En underbar måltidsdryck. Det har jag nog skrivit tidigare, men det förtjänas att påpekas. Däremot måste vinet vara gott från början. Jag köpte en billig halvflaska vitt vin i affären. Jag fick hälla ut det. Gick inte att dricka. Inte ens om jag blandade med vatten. På restaurang är husets vin alltid mycket gott. Inte som i Sverige, då det är det sämsta, den sämsta billigaste skiten dom får tag på. Här är det förvisso mycket enkelt vin, men det smakar bra och passar maten perfekt. Oavsett vad man beställer, så passar vinet till maten.

 

Jag är mätt efter min kväll. Jag har ätit en fantastisk pizza. Den godaste hittills. Tomat, mozzarella, aubergine och parmesan. På ett av mina favoritställen, där jag aldrig ätit tidigare, men nu var jag sugen på att prova. Jag satt som vanligt perfekt. Mitt i vägen. Det är sanslöst hur mycket folk som går dit. Det kommer och går folk hela tiden. Inte ens ägaren fick plats ikväll. Han fick komma tillbaka senare. Och nu längtar jag hem. Jag lyssnar på P4. Hur bra det än är här så längtar jag ändå hem en hel del. Men det kanske är meningen, min tanke. När jag hör P4, så längtar jag hem. Jag har träffat japanen i kväll. Han ville se fotboll, damfinalen mellan Japan och USA, men tyvärr visades inte hans match där vi var. Han gick vidare. Jag hoppas han hittade ett ställe. I morgon kommer Paolo igen, han ska måla. Och jag tror att detta räcker för mig i kväll. Jag slutar skriva nu. Jag skriver till Ulrika i stället. Hon är vaken fortfarande och vi skriver till varandra. Hon vill så gärna vara här, och det hade jag också tyckt varit alldeles lysande. Hon hade älskat maten jag åt, hon hade älskat japanen och allt annat här. Men hon har en bra luft hemma, det har inte jag här. Min luft är väldigt liten, den är tät kompakt och väldigt lite luft för att vara luft. Men hon har inte mig och jag har inte henne. Det väger lite tyngre. Luft klarar man sig utan. Det går bra att stilla vila tillsammans som skelett utan att behöva någon luft, det har jag sett med egna ögon.

 

 

Rom måndag 18 juli 2011

 

Hantverkare Paolo är här igen. Nu ska han måla, men först spackla. Stucco heter det, spackel, och han har en fransk sort. På burken som jag läst på så ska den vara bra tydligen. De la gasa säger han, no ventio. Det är varmt tror jag han menar och jag håller med. Det här kommer att ta tid. Paolo kommer att bli en svettig man innan detta är slut. Hans kompis Angelo ringer på telefonen och dom pratar högt och skrattar. Dörren ska först rensas från gammal färg, han har ingen maskin, ingen slipmaskin. Han lever kvar och verkar i en gammal värld. Han slipar i fem sekunder, för hand med ett litet sandpapper, sedan spacklar han. Underbart att se. Men jag är skeptisk. Över huvud taget tycker jag det är mycket fuskbyggen här. Badrummet ska vi inte tala om. Det är fint att se på, men i Sverige hade detta badrum gått raka vägen till teveprogrammet Fuskbyggarna. Under den vackra ytan finns inte tillstymmelse till fuktspärr eller tätskikt. Det är kakel som börjar två meter ovanför golvet på träväggen i duschen. Jag blundar och duschar. Så får jag inte något schampo i ögonen heller.

 

Även i dag har Paolo med sig en cornetto till mig. Jag ska äta den lite senare, nu åt jag ju precis min dagliga körsbärsyogurt. Särskilt bra på att skydda golvet är han inte heller, eller väggarna runtom. Han frågade om jag hade lite tidning. Det gav jag honom. Tidningarna åkte bort och nu är det inget skydd alls under dörren. Men det är Gabriella som anlitat honom, Gabriella som äger lägenheten. Hon vet nog mycket väl vem Paolo är och hur han jobbar. Jag vet själv hur svårt det är att få tag på hantverkare. Finns dom så kommer dom inte. Men Paolo, han kommer i alla fall. Och han har med sig godsaker till mig. Men inget skyddspapper eller ens lite tejp. Nej, bara franskt spackel och en liten burk målarfärg. Men jag ser färgstänk lite överallt i lägenheten, så italienarna är kanske inte så noga med sådant. Men fint, det blir det ändå. Cornetton är en mästerverk. Paolo är lite förvirrad men han vet nog vad han gör. Nu ska han måla tror jag. Jag frågar om det går okej, han säger si, alltså ja. Jag tror det hade varit lättare för mig att prata med Paolo om jag hade pratat svenska och inte engelska. Jag tror nästan det. Säger jag något på engelska så säger jag det knappt alls, för han förstår ju inte ändå. Säger jag det på svenska så kan kroppsspråket hjälpa mig. Nu målar han utan skyddspapper. Helt otroligt.

 

Han visslar och målar, lite ledigt och lätt, som en riktig italiensk hantverkare. Det kommer gå på ett kick detta. Men behöver man inte vänta lite med att måla när man har spacklat? Fråga inte mig, jag målar inte. Jag har målat en vägg i vår förra lägenhet. Den var vit och jag målade den blå. Det tog en jävla tid, men blå, det blev den. Sen fick jag måla den vit igen när vi skulle flytta. Det tog också en jävla tid. Sen har spacklat och målat lister också. Det var ju en klåpare som lade in nytt golv i köket. Så jag fick rycka in och göra klart kan man säga. Det blev riktigt bra. Jag hade väldigt mycket täckpapper och förberedde mig noggrant. Sedan gick det bra. Paolo visslar fint, jag önskar vi kunde säga lite mer roliga saker till varandra, sådant vi förstod alltså. Roligt blir det ju vilket som, men det vore lite bättre om vi förstod varandra. Nu sopar han. Och visslar. Nu sandpapprar han i några sekunder igen. Och han har ett tjockt spackel nu, som han sätter på plats med sina fingrar. Han har mycket grejer med sig, som vanligt. Jag gillar bäst hans verktygsväska. Det är en röd, grön och blå gammal sportväska fylld med gamla verktyg. Verktyg med trähandtag. Som skulle vara fina på ett museum. Resten av väskan är proppfull med olika skruvar och spikar. Ibland stoppar han ner handen och rotar en stund, tittar på vad han får upp. Rotar lite till och sedan har han den. Den perfekta skruven. Han skruvar för hand. Inga elektriska verktyg. Paolo arbetar för hand. Jag tror det ger honom bättre känsla för materialet. Vän med materialet. Han är vän den 500 år gamla dörren, behandlar den som en god gammal vän. Inga elektriska instrument, inga moderna mejslar med fula plasthandtag. Han har gått iväg en stund nu, han vilar lite och låter spacklet torka lite. Jag tycker Paolo agerar helt korrekt. Bara han inte försvinner, men jag tror Paolo kommer tillbaka. Han kommer alltid tillbaka. Det kommer bli den finaste dörren på den här sidan Tibern.

 

Doften som möter mig är stark. Det är målarfärg, av den goda sorten. Dörren är kanske inte den finaste på den här sidan Tibern. Skulle säga att det behövdes bättre förarbete. Bättre spackling och slipning. Så hade jag själv gjort det. Men jag slipper i alla fall att göra det. Nu kan jag skriva om när någon annan arbetar. Vi var uppe på taket tillsammans, jag och Paolo. Han pekade och försökte berätta om Rom. Den är en fantastisk utsikt från taket, man kan gå vidare uppe på taket, genom gångar och passager, och där uppe har Fabio ett extra utrymme där det växer citroner och apelsiner. Jag har ingen aning om vem Fabio är. Paolo ville laga mina takfönster, så han gick upp på taket. Genom takfönstrena gestikulerade han att jag också skulle komma upp. Så jag gick upp. Det är inte så farligt som det låter, det är uteplatser på taken i Rom. Terasser. Dom utnyttjar alla möjligheter och varför inte, dumt annars. Det första lagret färg skulle ändå torka. Vi har tittat på en stor karta över Rom. Jag frågade Paolo om var han bor och han pekade, visade även kyrkan där han gifte sig, alldeles i närheten av där han bor. Det är inte så långt härifrån, andra sidan Tibern, kanske en promenad på femton minuter. Det börjar bli klart nu tror jag. Han stänger igen sina lock och lägger ner sina verktyg. Nu har Paolo utfört sitt uppdrag. Dörren är vit. Kanske inte helt jämn, det är den inte, hade behövts mer spackel till det. Men vit är den i alla fall.

 

Ännu en dag utan större aktiviteter genomförda från min sida. Men det är okej. Jag tycker faktiskt det. En botanisk trädgård har jag sett. Bambuskog, palmer, ödlor och annat som kan tänkas finnas i en botanisk trädgård. Bambuskogen var nog bäst. Det är något väldigt speciellt och fint med bambu. Så smala och så höga. Så friska och smala men så otroligt hårda. Jag går där i skogen, en liten skog alltså, och knackar på dom smala bambuträden. Tittar upp, solen strålar igenom. Jag är ensam och det känns perfekt, att vara i den lilla bambuskogen just då. Och så minns jag självklart tillbaka till Kyoto. I Kyoto finns en större bambuskog. Bambun är mycket större och mer utbredd. En hel skog. Det är fint att minnas tillbaka ibland. Jag fick en länk skickad till mig, att det inte hjälper att ta semester i fyra veckor i sträck. En vecka i taget, utspridda vid olika tillfällen är egentligen bättre, enligt forskningsrapporten av den holländska forskaren. Jag tror som så, att det mycket väl kan stämma. Men viktigast är att man gör något som sätter avtryck med en själv, något som man kan minnas tillbaka till en lång tid framöver. Tänka tillbaka till och känna att man gjort något bra som lockat fram stora positiva känslor. Att gå i en bambuskog är för mig just en sådan sak, ju större bambuskog desto bättre. Men jag tror inte det räcker med att äta biff med bambuskott även om det kanske ger en liten lycka för stunden.

 

I morgon ska jag gå på matlagningskurs, hos en kock som heter Andrea Consoli. Det börjar klockan tio på morgonen. Jag har ingen aning om vad som ska hända. Jag vet verkligen inte, även om jag kanske borde veta. Jag har ju anmält mig och betalat en del av avgiften. Jag gissar att det kommer vara jag där, och ett stort gäng amerikaner. Det kommer kännas helt overkligt, att gå en matlagningskurs i Rom på en italiensk restaurang här i Trastevere. Inte overkligt stort utan overkligt konstigt. Jag kommer vara totalt förvirrad. Jag kommer inte ha en susning om någonting. Förhoppningsvis kommer jag inte vara ensam om det. Eftersom jag inte vet något om detta känns det bättre att återkomma i morgon om hur det gick. Jag är nervös, men tänker att det ändå kan vara en ganska bra upplevelse för mig. Inte minst för att jag vill se hur det ser ut i ett italienskt restaurangkök. Jag vill inte laga dålig mat, bränna vitlöken eller spilla kokande tomatsås över någon. Det vill jag verkligen inte göra. Det är mycket jag är nervös för, eller kanske inte mycket, men just detta är jag nervös för.

 

Varför åker jag till Rom själv i två veckor kanske någon undrar. Jag skulle kunna skriva länge om detta. Men jag tycker det är tråkigt. Jag tror att all denna text förklarar saken ganska bra. Men jag ser många par som är ute på Roms gator. Dom går på gatorna. Ser sevärdheter. Äter på restauranger. Avslutar på något ställe. Jag tycker tyvärr inte dom ser så lyckliga ut. Kanske hälften av alla par ser olyckliga ut. Några diskuterar vad det står på notan – jag skiter i vad det står på notan. Några vet inte vart dom ska gå – jag bara går. En del tvekar om alla val – jag tvekar också om alla val men jag jobbar på det. Det är mycket bekymmer med att vara par. Särskilt på semester. Fördelarna är många. Jag vet. Jag saknar fördelarna. Men det finns många nackdelar. En fördel med att vara ett par är den sexuella men jag förtränger det nu. Det finns många fördelar med att vara själv. På semester alltså. Jag slipper diskussioner om notan, till vilken restaurang man ska gå till, om något var fel, trängsel, köer, för mycket sol, att inga katter syns. Ibland är det faktiskt underbart att vara helt själv. I två veckor. I en en stad. Jag blir kanske inte bästa kompis med människor. Det är inte sådan jag är. Jag behöver inte det, och vill det inte ens. Men jag säger hej till människor och snackar lite ibland. Så mycket som jag önskar. Jag gillar att sitta själv och observera andra människor. Bara titta, se, hur dom beter sig, vad som kan tänkas säga. Många gånger är det amerikaner och jag gillar många av dom. I kväll till exempel var det en amerikansk tjej som verkade intelligent. I alla fall jämfört med sin italienske manlige vän. Hon var nog inte här bara på semester, utan arbetade här, säkert med något smart. Kanske som min limeträdsägande lägenhetsuthyrare Johanna. Jag hör en massa rop från torget. Det är saker som händer där. Men jag bryr mig inte så mycket. Jag ser så mycket här i stan att en folksamling på ett torg intresserar mig föga. Jag vet, det är någon festival, det är alltid festival. Folk. Folk är överallt. Jag åker inte till Rom för att träffa folk. Jag behöver i alla fall inte bli kompis med någon. Jag träffar en del, och pratar mycket, men det är inte därför. Jag är här helt själv. Det räcker.

 

Jag har druckit fina viner i kväll. Det var på tiden. Jag dricker ju annars mest husets här i Rom, det funkar bra till det mesta. Annars har jag kanske provat något halvfint vin här hemma i lägenheten. Det är ett jäkla liv på torget. En man sjunger som en galning, det är mycket energi i den sången och kyrkklockorna ringer och klockan är inte ens hel. Jag har alltså druckit fina viner i kväll. Jag vet vad jag gillar för viner, men det är ändå inte så lätt att välja rätt. Och även om jag inte gillar alla viner så är det intressant att prova. Man lär sig mycket. Framför allt lär man sig vad som är gott. Jag vet vad jag tycker är gott nu. Jag vet inte om jag druckit en italiensk sauvignon blanc tidigare, alltså druvan. Det är en fantastiskt druvsort, som kommer från Bordeaux, alltså Frankrike. Den är väldig populär, och odlas i nästan alla länder där man gör vin. Italienskt vin av denna druva har jag nog aldrig provat tidigare, så det är spännande. Druvsorten ger viner som beskrivs med orden nässlor, fläder, krusbär (grön omogen krusbär skulle jag säga). Citrus läser jag också. Jag läser faktiskt. Men jag håller med. Druvan brukar ofta också förknippas med en mindre angenäm doft, doften av kattkiss. Jag är personligen mycket familjär med doften av kattkiss. Jag brukade sova med den runt hörnet. Vin gjord av sauvignon blanc påminner ibland om just denna doft, men på ett bra sätt. Svårt att förstå kanske, men det är på ett bra sätt, jag lovar. Ungefär som när man känner stall från vissa blå druvor. Hur som helst. Jag har druckit fina viner i kväll. Och jag såg en italienskt sauvignon blanc på menyn, som jag beställer. Frågar vilken mat som passar till vinet, kul att vända på det, och får svaret kyckling som jag då beställer. Det är ett fantastiskt vin. Vilken druva. Vilket vin. Inte trodde jag. Inte trodde jag att även italienarna kunde göra så mycket gott av denna druva. Fransmännen kan, det vet jag ju, men italienarna får till ett nästan ännu bättre vin. I alla fall mer matvänligt. Självklart kan det inte konkurrera med viner från franska regioner som Bordeaux och Sancerre, men å andra sidan har detta vin samma komplexitet, intensitet och druvtypiska smak som från originalen, men skillnaden är att detta vin är något mjukare, varmare, rundare, och passar till maten perfekt. Blev denna mening för lång. Jag måste nog kontrollera. Det funkar. Och jag vidhåller. Det är ett mycket bra vin. Firman heter Attems och ligger i norra Italien, näst intill vid Alperna. Det är otroligt gott. Precis så viner av denna druva ska smaka. Ingen fånig fatlagring som förpestar med vanilj och sötma. Detta är ren vara. Ren druva. Så som den ska smaka. Men italienskt i stilen jämfört med dess franska original. Jag är bländad av perfektionen.

 

Kyckling rekommenderades till min sauvignon blanc. Vilket jag dricker. Därefter är jag nyfiken på de röda sorterna. Jag frågar helt enkelt, vilket vin tycker du jag ska prova. Jag får en Syrah. Från Italien. Jag tar ett glas vatten nu, det är varm i lägenheten trots att klockan är kväll. Jag blir rekommenderad detta vin. Jag får mitt glas. Ett glas som är stort men väldigt runt i formen, som en liten boll. Jag ser ett väldigt mörkt vin. Det har en mycket intensiv doft. Det är kraftigt. När jag lyfter glaset i min hand känner jag också att temperaturen på vinet är för högt. Det är kanske 25 grader i lokalen, jag vill inte dricka ett vin som är 25 grader varmt. Jag bedömer det ändå. Och jag känner denna överväldigande smakintensitet. Men det är varmt och klibbigt. Inte bara för att det är varmt i lokalen och att vinet är varmt. Vinet är varmt och klibbigt i sin stil. Jag känner fat och vaniljsötma. Vinet är bra men det är för mycket av det goda. Kanske till en grillad köttbit. Jag provar ett annat vin, en Nebbilolo. För det första upplever jag samma ursprungliga problem med detta vin. Det är för varmt. Men jag försöker att ignorera detta och doftar. Jag doftar. Och är skeptisk. Varför denna fatlagring undrar jag. Varför förstöra en så god dryck, med att låta det ligga och dra i dåligt trä, billigt trä, när druvan gör så goda saker på egen hand? Friskheten är som bortblåst. Jag känner mest bara trötthet, socker, sylt. På ett så fint vin. Okej, det är inte fatlagringens fel allt. Jag föredrar friska viner. Om dom är fatlagrade så ska det vara men finess. Fatlagra vinet inte bara för att det är tradition, gör det för att vinet ska bli bättre. Är inte faten av tillräckligt god kvalitet så låt bli. Nu är det mycket liv på torget. Jag orkar inte springa dit även om jag borde. Det är vinnare som utses. Låt dom vinna. Jag är ändå ingen vinnare. Vinare kanske.

 

Jag kan skriva länge och mycket om viner. Eller om goda drycker över huvud taget. Och jag tycker mycket om goda viner. På senare tid har jag dock märkt att jag med åldern, alltså min ålder, hunnit utforska vad jag själv har för personlig smak, vad jag tycker bäst om. Detta leder till att även om drycken objektivt sätt är väldigt god, vilket jag själv också inser och anser den vara ibland, så tycker jag kanske inte personligen är den är så god, för jag har hittat mina egna favoriter. Jag vet numera vad jag gillar. Det gäller vin och det gäller öl. Vinvärlden är för mig ganska liten jämfört med ölvärden. Kan tyckas låta märkligt men så är det. Vin är en enorm värld av olika regioner, stilar, druvor, jordmåner och inte minst olika idéer om hur hur gott vin egentligen ska göras. Det är fantastiskt. Det är underbart att det finns så många olika stilar och druvor. Men nu vet jag vad jag gillar. Jag blir sällan överraskad. Kanske aldrig. Det är gott och så är det gott. Eller så är det inte så got och felen är då många. Men jag älskar gott vin. Särskilt till mat. Det är då vinet kommer till sin fulla rätt. Det är en oslagbar dryck till mat. Ibland även utan mat. Sitter där, och bara stirrar. Detta är så gott. Och fråga mig gärna vad jag gillar, men nu tänker jag inte skriva mer om vin.

 

 

Rom tisdag 19 juli 2011

 

Kan inte säga annat än att det var en briljant matlagningskurs. Det är nästan svårt att skriva så här tätt inpå, jag är precis tillbaka från restaurangen som kursen hölls i, bara 15 minuter promenad från lägenheten. Jag fick stressa lite som vanligt i morse, men jag hann dricka en cappuccino och äta en croissant, eller cornetto då som det kallas här. Gick hastigt fram på själva huvudgatan i Trastevere, jag skulle en bit längre bort än jag varit tidigare. Visste verkligen inte alls vad jag hade att vänta mig, som jag skrivit tidigare. Det var en asiatisk familj där, som jag förstod inte var asiater egentligen. Det bara såg så ut. Dom var från Kanada. Det var flera andra från Kanada där, Vancouver. Och så några från Amerika, Ohio. Dom är noga med det där, delstaten. Ohio, inget annat. Två britter, från Yorkshire, en mor och hennes dotter. Och så jag då. En ensam själ från Sverige. Egentligen en ganska väntad uppslutning även om jag inte räknat med Kanada. Man gör ju sällan det. Tolv personer totalt, varav två män, plus kocken, chef Andrea. En mycket trevlig samling individer som gick lätt och snabbt att lära känna. Vi fick reda på vilka ingredienser vi skulle jobba med. Pumpablommor, som är större än zucchiniblommer men är annars ungefär detsamma. Två sorters musslor. Lufttorkad skinka, tomater, och en hel del annat. Jag tog en bild, för det såg väldigt fint ut, med alla goda råvaror uppradade. Som på teve kan man säga.

 

Vi var i restaurangens lilla kök, inte så stort, men vi fick plats om vi trängde ihop oss. Nästan alla fick arbetsuppgifter ganska snabbt, även om chef Andrea pratade väldigt mycket hela tiden, men på ett bra sätt, det var underhållande och bra. Jag började tillsammans med en kvinna från Kanada med efterrätten, tiramisu. Andrea visade hur man kokade kaffe i en klassisk italiensk kaffekokare, en kantig silvrig fin moccabryggare. Kaffet var viktigt, och jag fick veta en del saker jag inte redan visste. Det var genomgående så under dagen, att jag fick lära mig många saker jag inte vissta. Vi knäckte och separerade ägg, vispade i en maskin, kylde kaffet, doppade de avlåga kexen i kaffet snabbt, skulle inte bli för blöta. Noga. Sedan placerade vi dessa i två formar på rad. Jag kan fortsätta in i minsta detalj men gör inte det.

 

Lite senare började vi med pumpablommorna. Dessa skulle till slut fyllas med dels mozzarella lindad i tunna skivor aubergine samt mozzarella lindad i den lufttorkade skinkan. Från blommorna skulle vi pilla bort pistillen inuti utan att ta sönder de gröna omgivande bladen vilket var ganska svårt. Sedan fyllde vi blommorna och doppade i en frityrsmet med öl och sodavatten som jag vispade medan den unga brittiskan från Yorkshire hällde mjöl i. De fyllda blommorna friterade Andrea själv, lika bra tror jag. Vi fick smaka fyra olika tomatsåser, gjorda på olika sätt, mycket intressant. Vi gjorde pasta, knådade deg och använde en pastamaskin för att göra spagetti. Italienska köttbullar i tomatsås gjorde vi också, jag rullade köttbullar smidigt och lätt tyckte jag. Och det gick bra. Efter ungefär tre timmar i köket kunde vi börja äta av maten, nyfriterade fyllda pumpablommor som första maträtt. Följt av pastan med musslor och tomatsås. Sedan köttbullarna i tomatsås och sist tiramisun. Tiramisun var kanske den maträtt vi fick lära oss allra mest om. Det skulle absolut inte vara någon likör. Det var inte bra. Och man ska absolut känna textur från kexen, annars är det inte bra, då är den gammal och gammal tiramisu är inte bra. Men det blev också gott. Förvånansvärt gott till och med. Eller jag är ju inte förvånad, det var bra råvaror och kocken verkade verkligen veta vad han gjorde. En otroligt lyckad matlagningskurs, jag tror det är svårt att göra det bättre än så här. Bra stämning, bra kock, bra pedagog, bra lokal, bra råvaror, goda lokala viner. Jag vill sträcka mig så långt att detta var utan tvekan en av resans höjdpunkter. Mycket annorlunda mot vad jag tidigare varit med om eller gjort på denna resa och på andra resor. På den mycket välkända hemsidan Tripadvisor.com där användare själva sätter betyg på hotell, restauranger och servärdheter, toppas just denna matlagningskurs alla aktiviteter och sevärdheter i Rom. Av 427 sevärdheter eller aktiviteter som listas anses alltså denna vara allra bäst, bättre än Colosseum och Petersskyrkan. Jag var skeptisk när jag läste det, men nu förstår jag varför.

 

Det finns en gata här som korsar Trastevere på snedden. Jag går den gatan ganska ofta, när jag ska gå till affären, bussen eller som i dag när jag skulle gå till matlagningskursen. Det är nog den mest speciella gatan här. Det finns så klart den stora turistgatan också, ungefär som i Gamla stan i Stockholm. Denna gata som går på snedden är verkligen ingen turistgata. Vad jag kan se är det mest italienare på gatan. Det ligger några klädaffärer, några matställen, grönsaksbutik, delikatessbutik, knarklangare hänger i slutet av gatan ut mot stora vägen där spårvagnen går. Men det är ett ställe som jag alltid reagerar allra mest på. Det jobbar en äldre kvinna där inne, hon har ett stort vitt förkläde på sig. Det är en mycket speciell doft som når ut på gatan när man passerar. Det är helt enkelt en ostbutik. Och doften är inte alls stark, alltså mögeloststark. Snarare mjölkigt intensiv, färsk, en ostdoft jag inte känner igen riktigt. Dom har alla möjliga typer av ostar där inne, men jag har inte handlat något ännu. Jag vill väldigt gärna, så jag tror jag handlar lite ost där innan jag åker hem. Du trodde kanske jag skulle komma till en bra slutknorr här, men jag tycker den här ostbutiken är så minnesvärd i sig själv att det inte behövs någon slutkläm. Det är en ostbutik, och jag gillar den. Den ligger på en gata som sneddar Trastevere. Man hittar den enkelt på kartan. Jag går på denna gata ofta. Alltid något nytt att upptäcka.

 

Hittade ett för mig nytt ställe i närheten. Fick en länk från Ulrika, det heter Big Star. Det är ett ställe inriktat på musik som spelades in mellan åren, säg, 1966 och 1971. Någon slags garagerock, före hårdrocken, efter popen. Mer garage helt enkelt. Min kompis Ola hade gillat detta ställe. Människorna där såg ut som honom. Och min kompis Petter Olsson från jobbet hade också gillat detta ställe. Såg ut som honom också. Men med mer korta byxor än dessa två pojkar. Väggarna röda, ett dj-bås och det spelades inte techno eller annan modern musik. Väggen bakom var prydd med skivor. Även en del dekaler och skyltar. I might be going to hell stod det. But at least my friends will be there. Och så en annan, mer klassisk, I'm not too old, it's just that your music sucks. Ganska talande för stället. Och det var trevligt där. Det började regna när jag var där inne. Så underbart med lite regn. Även om det torkar snabbt på dom varma gatstenarna. Jag gick vidare, trots den bra musiken. Stället var inte direkt packat med folk, även om många kom och gick. Helt klart ett ställe jag hade varit på mycket ofta om det legat i Stockholm. Mycket bra utbud av dryck också. Jag drag en italiensk IPA jag inte provat eller hört talas om tidigare. Gick vidare, ut i regnet, blev lite blöt och njöt av varje droppe regn jag fick på min gula skjorta. Uppkavlade ärmar har jag alltid på mina skjortor här nere. Funkar inte annars. Min gula skjorta blev först mörkfläckad, sedan gick jag lite mer i regnet bara för att, och då blev den ännu mörkare. Vilken njutning. Åt en calzone på pizzerian runt hörnet. Omgiven av hundra italienare i en liten trång lokal. Stimmigt och skoj, jag satt på ett litet bord med fönster framför mig, så folk såg nog mest ryggen på mig. Men jag trivdes ändå. Det var dessutom enda bordet ledigt. Några bredvid beställde limoncello efter maten. Sedan en gång till. Sådant beställer inte svenska ungdomar efter sin pizza i Sverige. Inte riktigt så nej.

 

Gick och sa hej till grabbarna på haket här nere. Det låter så kul att skriva så, även om det inte riktigt stämmer. Jag sa förvisso ciao, men mina grabbar är dom ju inte. Snackade lite men mest lyssnade jag på alla italienska konversationer. Jag fattar inte så mycket. Städer uppfattar jag ibland. Firenze, alltså Florens, pratas det ganska ofta om. Sen vet jag inte så mycket mer. Låter dom prata. Jag fantiserar och njuter. Skulle vara gott med en kaffe nu, men jag orkar inte gå ner igen. Jag bor ju ändå överst. Tar en kaffe i morgon. Men i morgon kanske jag ska till Neapel. Jag får se om jag orkar. Det är rätt skönt här, att bara glida omkring lite. Men Neapel borde jag verkligen åka till. Inte minst för pizzan. Den kommer ju därifrån och ska vara bäst i världen. Men vågar jag? Läste att man inte bör bära en tröja med något annat fotbollslag än Napoli. Jag har inga fotbollströjor alls, men bara varningen gör mig lite skraj. Kanske gör jag en egen tröja, med mitt gamla fotbollslag Stafsinge IF. Men det är nog inte någon särskilt bra idé. Stafsinge hade randiga tröjor i färgerna rött och svart. Vissa likheter med ett visst lag från Milano. Ingen bra idé tror jag. Jag tar en vit tröja. Aj då, samma Milanolags bortatröjor. Nog med fotboll här nu. Jag har haft mailkontakt med min kompis Henrik, han gillar fotboll och kan det mesta. Han tyckte inte jag skulle glömma Gunnar Nordahl och självklart ska jag inte glömma Gunnar Nordahl. Han vann skytteligan i Milan fem gånger. Jag glömmer inte Gunnar Nordahl. Nog med fotboll här nu. Nog med allt för den här dagen förresten.

 

 

 

Rom onsdag 20 juli 2011

 

Några saker måste jag få ur mig snabbt. Tänker jag. Men så står det still. Har haft så många tankar denna eftermiddag, som jag skulle velat skriva ner, men nu går det inte. Jag gör i alla fall ett försök att skriva vad jag gjort denna eftermiddag, så kanske något av det blir läsvärt, även om det är tveksamt. Började med att vakna men somnade om, det är lätt hänt i den här värmen. Till slut gick jag upp, kanske vid elva, och läste lite mail. Bland annat från Johanna, som tipsade om ett ställe som i del av stan jag bara snuddat vid, passerat lite snabbt eller bara haft ett snabbt ärende där. Och det lät bra, så jag gick dit, tog kanske 30 minuter härifrån i mitt tempo. Höll på att bli överkörd några gånger vid Piazza Venezia, det är livsfarligt där. Inte som vid Triumfbågen i Paris, för där skulle jag inte sätta en tå utanför trottoaren. Piazza Venezia är lurigt, eftersom vägarna komma från alla möjliga olika håll, och bilarna kör snabbt, vesporna ännu snabbare och bussarna är stora och farliga. Jag hoppar undan och studsar fram mellan motorernas vrålande. Tar mig så äntligen förbi denna plats av kaos och går upp några trappor i en gränd, till en betydligt lugnare gata. En gata utan så mycket turister, den ligger nog lite för dold för det, men här ligger många restauranger. Även barberare och det ser jag som ett mycket gott tecken. Jag ska till ett ställe som heter Ai Tre Scalini, jag har ingen aning om vad det betyder. Jag beställer gris, späd sådan. Tur jag är ensam. Eftersom jag vet av erfarenhet att rätterna kommer enkla utan tillbehehör så beställer jag en tomatsallad också. Och jag har hört att dom ska ha bra vin, så jag tar ett glas pinor noir från ett distrikt jag inte minns namnet på, men det ligger i nordöstra Italien. Jag frågade, det är lättare att komma ihåg en plats än ett namn. Verkligen utsökt, både grisen och vinet. Det är kul att få vin av mästarklass i Italien igen. Chef Andrea bjöd på lokalt vin, av yppersta klass, trots att Lazioreginonen inte är känt för sina viner egentligen. En norditaliensk pinot noir till grisen från Rom visade sig vara en perfekt kombination, konstigt vore det annars. Ett glas Amarone tyckte dom jag skulle prova sedan och självklart kunde jag tänka mig att prova en Amarone.

 

Min färd tog mig vidare ut och upp längs gatan. Av en asiatisk kille köpte jag en vinröd Romatröja med stora orangea bokstäver. Jag ville ha den. Tackade så mycket och gick vidare mot nästa destination. Passerade ett torg, eller en park, med många uteliggare och katter. Det kändes tryggt. Vilade benen en stund på den mest utslitna parkbänk jag suttit på. Den var bekväm som få andra parkbänkar jag suttit på. Eller i. Den här var djupt formad, så att säga. Mitt mål var San Lorenzo, ett område snett bakom den stora tågstationen. Tillräckligt långt ifrån tågstationen för att slippa alla skabbiga hotell och skummisar som stryker omkring längs husfasaderna där. Det är ett område med studenter och graffiti läste jag, dock inte i mina guideböcker för i dessa nämns inte området alls. Studenterna såg jag aldrig, förutom några som satt med ett block och penna vid ett kafébord. Väggarna var däremot välsprayade. Jag gick runt i området ganska länge och trivdes mycket bra. Gick in på ett ställe vid ett torg som kanske inte såg så lovande ut, det hette People och det stod People på olika språk vid entrén. Det stod även Människor. Men jag gick in ändå, jag hade gått runt länge och behövde en paus. Frågade efter en drink med lime, vilket dom inte förstod. Så jag pekade på en margarita från menyn gick och satte på uteserveringen och började läsa ur min bok. Den är bättre nu, Klas Östergrens Isamel som är hans andra bok, från 1977. Mest känd är han för tegelstenen och generationsromanen Gentlemen som kom några år senare. Den har jag faktiskt inte läst även om jag borde och jag borde ha gjort det för minst tio år sedan.

 

Min margarita kommer till mitt bord och den är så söt att jag inte kan dricka den. Men den har ändå någon slags potential så jag går in och ber om att få lite lime. Jag får en citron men säger nej, pekar på en lime och hon skär upp den till mig. Jag pressar i hela limen i drinken och den går plötsligt att dricka och är faktiskt ganska god. Under hela tiden jag suttit där har jag sett en kvinna med en grå jacka sitta på en av många utplacerade stolar på torget där det senare ska vara något slags uppträdande. Det är mycket uppträdanden här på torgen nu, på kvällarna, aldrig på dagarna. Värmen antar jag. Sedan ser jag inte henne mer och jag läser lite mer och pressar de sista dropparna ur min lime. Efter ett par timmar går jag in i kyrkan som ligger på andra sidan torget. Den är öppen nu, det var den inte tidigare. Kyrkan är relativt ny, från 1900-talet gissar jag och mycket riktigt visar det sig att just denna del av Rom faktiskt bombades ordentligt under andra världskriget. Anledningen är att järnvägen passerade här. Mycket enkelt alltså. Jag ser bilder strax efter att bomberna fallit runt 1943 hemma på min dator och det är ingen vacker syn. En ny kyrka byggdes och den går jag in i. Den är självklart mycket annorlunda jämfört med alla andra kyrkor jag varit i här i Rom. Den är ju ny, ser ut lite lite som svensk nationalromantik under tidigt 1900-tal med mycket rött tegel. Jag sätter mig på en bänk i bakre delen av kyrkan. Lite längre fram ser jag kvinnan med den grå jackan. Detta är den enda kyrka i Rom jag varit i som inte innehåller några turister förutom mig själv. Stämningen är annorlunda. Det sitter människor här som är troende på riktigt, sitter i lugn och ro och ägnar en stund åt lite välbehövlig eftertanke. Sådant man gör i en kyrka. Och även om jag inte tänker på det just då så måste det betyda något väldigt speciellt för kvinnan i den grå jackan, att vara här. Hon väntade två timmar utanför för att få komma in, hon satt i solen med sin grå jacka och väntade på att få gå in i kyrkan. Och nu sitter hon, jag och många andra på kyrkans mörkbruna bänkar. Vi har säkert alla olika tankar, men någon tänker kanske tillbaka, till 1943, då deras bebyggelse raserades för att en tågräls passerade här.

 

Limeträdet växer och frodas. Jag vattnar det varje kväll, annars sloknar bladen. Det är så varmt att jorden torkar ganska snabbt, men på natten får trädet och dom sju limefrukterna som hänger på dess grenar möjlighet att andas ut, svalka sig och tid att varva ner. Få lite ny energi. Även om det kanske är just solen som uppskattas bäst, jag vet inte, jag är inget limeträd. Men jag är å andra sidan inte som alla andra människor heller. Det är många sandkorn på stranden i Falkenberg, mina ljus blåser ut av vinden. Det finns många sandkorn på vilken strand som helst givetvis, förutom i Nice. Där finns inga sandkorn alls. Det är bara sten. För mig som kommer från västkusten är stenstränder en pina. Kallar du detta strand. Eller klippor. Kallar du detta att bada. Jag förstår inte, en strand är en strand och en strand har vit mjuk varm sand. I sanden lägger man ut sin handduk och sedan lägger man sig på handduken och bara ligger där. Tar ett dopp i havet och går sedan upp och lägger sig på handduken, sanden mellan tårna torkar snabbt, tittar ut över havet, båtarna med sin olja åker förbi långt där borta. Sälarna dör.

 

Jag har inte åkt ut till havet ännu. Det finns en strand i närheten av Rom. En badord. Jag läser om denna badord i närheten av Rom och jag vill inte åka dit. För mig är en badord ett ställe med vit mjuk varm fin sand. Inte grus. Eller småsten. Eller fullt av jobbiga människor. Eller det allra värsta, privata stränder. Vad är det. Jag har aldrig varit på någon men jag kommer säkert. För vad väljer man på. En strand som inte är privat. Vid Medelhavet. Den är hemsk. Det är jävligt långt ifrån (jävligt blir understruket med rött när jag skriver), jävligt långt ifrån vad jag vill ha av en strand eller badort eller bara en plats där jag kan se havet. Så jag struntar i att åka ut till Roms badord, stranden i Rom. Jag vill förvisso se havet väldigt mycket, Medelhavet är väldigt vackert, men jag vill se det som det borde ses. Inte från en grusig lortig turiststrand, överfylld av grusiga lortiga människor. På tal om det. Jag går till mig favoritställe som vanligt varje kväll. Jag måste ju säga hej. Jag säger hej och tittar på lite sport. Det får mig att slappna av. Väl där, så är det mycket folk i kväll. Jag brukar gå dit tidigt, då det inte är så mycket folk. Folk som kommer och går. Ni vet, ni har läst. Men nu är där ganska mycket folk. Personake kommer och går även den. Dom jobbar några timmar sen byter dom av varandra. Min favorit är han som börjar jobba när stället öppnar strax efter lunch. En kort kille som ser ut att lyssna mycket på hårdrock (vilket han nog inte gör). Han är den jag känner igen bäst från förra gången vi var i Rom och jag gillar att han alltid lutar sig tillbaka, när det inte är så mycket folk, det är ju tidigt, han lutar sig tillbaka och läser ur en gammal bok. Men han kan inte få mycket läst ur den där gamla boken, för det är alltid någon som börjar prata. Italienska. Jag själv vill ju inte störa. Så det är någon italienare som hinner före. Nu tappade jag bort mg. Det skriker en massa barn nedanför. Det ligger två trattorior nedanför. Där jag inte fick köpa en limoncello en gång för några dagar sedan. Jag var så sugen. Men only food sa hon. Jag hör barn som skriker och dom skriker högt. Inte ens katternas jamande från balkongen bredvid hör jag. Inte duvorna heller. Som sagt, jag tappade bort mig. Jag börjar kanske om.

 

Jag börjar om. Eller nej. Nu går dom ut på balkongen mitt över gatan. Det är en stor terass egentligen. Vi bor ju överst här. Det är fransoser som bor där nu. Jag har sett hennes nakna bröst en gång. Men mer har jag inte sett. Det är växter överallt, som täcker hela terassen. Men låt oss glömma det. Stryker ett streck så att säga. Och minns tillbaka till vad jag skulle skriva från början. Var det något om amerikaner? Förmodligen. Jag går in på mitt favoritställe, jag skriver exakt samma sak igen kanske, går in som vanligt, tittar på lite sport. Dom är inte fransoser längre, dom är italienare. Antingen har dom bytt land eller så är det nya människor. Jag gissar på nytt land. Sport. Jag tittar på sport och det är cykel. Cykel är en ganska bra sport att titta på. Min mor gillar att titta för cyklisternas skull. Baywatch sägs ju har högst tittarsiffror bland kvinnor i övre medelåldern. Jag tittar på cykel för naturen. Så mycket spänning är det ju inte. Men naturen är fin. Nu när jag tittade händer två mycket lustiga saker. Det är ganska lustigt kanske att jag sitter här på balkongen, lyssnar på bråkande italienska grannar och dricker en öl brygd av skottar och danskar i samarbete. Den kostade 10,50 euro i affären.

 

Jag börjar om. Mitt favoritställe. Jag står där, ska beställa något. När inte mina favoritpersoner jobbar i baren så behöver man ibland vänta på sin tur. Ganska normalt kanske. Varför ringer klockorna så konstigt här. Klockan är inte hel eller ens halv, men den ringer klockan ändå. Sen ringer klockan inte samma sak som vad klockan är. Säg så här, om klockan är fyra så ringer klockan sex gånger plus två slag som har en annan klang. Kyrkklockor i Rom förstår jag inte. Nu skrattar dom där på andra sidan. Det gör mig mycket glad. Det är så svalt och skönt här ute på balkongen nu. Den är snart tolv. Jag har inte mina korta byxor på mig utan mina vanliga byxor. Kortärmad skjorta har jag. Samma som jag hade på 70-talsfesten vi hade på jobbet. Här kan jag gå klädd hur som helst. Jag skiljer mig från alla andra oavsett vilka kläder jag tar på mig. Jag menar, mycket ovårdat jättelångt blont hår på en kille, hatt med grönt band (från en annan fest) och solglasögon över vanliga glasögon. Det stämmer inte på någon från Italien. Det stämmer inte på något. Förutom på mig. Okej, jag ska berätta nu. På mitt favoritställe, som är ett ställe specialiserat på udda ölsorter. Sådant jag gillar. Jag gillar extremt besk och smakrik öl, sådant som inte finns på vanliga ställen. Och vanligtvis är dom som kommer dit, till mitt favoritställe, väldigt behagliga trevliga människor. Oavsett ursprung. Men jag kliar mig och suckar. Oj, klockan är tolv och det ringer. Varför ringde dom för tio minuter sedan då? Jag har 51 procent på mig här ute, sedan tar batteriet på datorn slut. Ulrika skickade en länk där jag kan testa mina kunskaper om Rom. No way. Inte en chans. Mina kunskaper om Rom är noll. Jag kan Tibern. Jag kan Pantheon, huset med hålet i taket. Coluseum som jag aldrig lär mig att stava till, behöver googla namnet hela tiden, så nu stavar jag det fel med flit. Men annars kan jag inte så mycket om Rom. Inte så mycket som man bör kunna, som normal människa, som bott här i snart två veckor. Jag undrar om Johanna kan mycket om Rom. Hon bor ju här permanent. Det är nog lätt att bli hemmablind, särskilt om man bor här permanent. Jag har ju aldrig ens varit på Vasamuseet, i hela mitt liv. Aldrig någonsin. Jag kan en historia om en myra och en elefant. Jag tvingar ingen. Nu gick larmet på en bil. Det går fortfarande.

 

När jag kommer hem så ska Ulrika åka till Moskva igen. Det blir en dag tillsammans, sen åker hon till Moskva. Vad ska vi göra då undrar ju flundran. Och nu tjuter larmet igen. Jag tror vi ska titta på Nilecity. Det finns att titta på nu, på SVT Play. Vi har det på dvd och vi har sett det tidigare, många gånger, men att se det på SVT Play när vi ligger där i sängen tillsammans, strax före vi somnar, det är så underbart. Tyvärr så är ofta datorn mitt i sängen, alltså mellan oss. Det är lite tråkigt. Men om datorn är på ena sidan av oss, alltså inte mitten, så måste ju någon luta sig över den andra för att kunna se. Det behövs i snitt tre kuddar för detta. Men ändå blir det aldrig riktigt bra. Vi har datorn i mitten i stället, prioriterar bildkvalitet framför, ja framför vad, i stället för vad? Vill helst ha en teve på väggen i sovrummet men det har jag aldrig kommit mig för att ens prata om. Mitt intresse för att skruva upp en teve på väggen, en vägg vi inte ens har, är ganska obefintlig. And I miss you, sjunger en tjej på stereon nedanför. Det är en låt som alla har hört, jag vet inte vad den heter. Heter den så, And I miss you? Jag har något att säga om dessa amerikaner på mitt favoritställe, det känns inte rätt längre. Det var då. Jag är inte där nu. Längre. Jag sitter här och lyssnar på musik, lite smått avlägset bort. Tänker på kyrkan jag var i tidigare i dag. Det är svårt att inte tänka på den. Jag undrar vad människorna i det här huset som jag bor i nu, tänkte under dessa krigsår. Skulle hela Rom bli bombarderat. Eller skonas. Var någon på balkongen där jag sitter nu, och såg när San Lorenzo bombades, och själv var rädd? Sprang dom och gömde sig under sängarna, som man skulle. I badkaret ska man ju gömma sig i helst sägs det, men det fanns nog inget badkar här då. En hel stadsdel utplånades, försvann från kartan. Bara rök och dimmor och grus kvar. San Lorenzo, jag var där i dag och det har varit en bra dag. Nu är det batterireserv, som italienarna själva säkert upplevde under kriget. Reserv. Alla körde på reserv. Men nu är det 2011. Kriget är slut. Inget nytt krig. Jag sitter på en balkong i Rom. Hör grannarna bråka igen. Musiken nedanför. Jag har tre tända ljus som brinner bredvid mig. Och batteriet på min dator blinkar rött. Jag sitter kvar och väntar. Vad kan hända, San Lorenzo kommer inte bombas igen i alla fall. Jag kommer sitta kvar här. Som tidigare. Ingenting kommer att hända. En dag har passerat, en ny dag har börjat. Jag ber om en ny bra dag, det är allt.

 

 

 

Rom torsdag 21 juli 2011

 

Klockan är tio på förmiddagen och det knackar på dörren. Kan det vara grannen? Vad vill han? Eller är Gabriella i stan, Gabriella som äger lägenheten. Henne behöver jag inte träffa. Jag tar på mig en tröja och öppnar. Det är Paolo som är tillbaka. Han kommer oannonserat den här gången. Han säger ciao Joachin (sic!), scusso no telefon. Han har på sig sin vanliga khakifärgade mössa och khakifärgade väst. Khakirutig skjorta och lite för stora blå jeans. Han ser ut som vanligt alltså. Han har med sig målarfärg. När han gick senaste undrade jag lite över själva kanterna på dörrarna, som han hyvlat så mycket på, färgen försvann ju där. Senast målade han den vattenskadade dörren, den stora ytan alltså. Nu är han tillbaka för att måla kanterna. Vågat av honom att ta sig hit oannonserat. Och hur kom han in i porten där nere undrar jag. Men nu är han här och målar igen, visslar och det luktar målarfärg. Det hör liksom till. Kanterna har han målat färdigt och nu börjar han med den stora ytan igen, han slipar några sekunder med sitt sandpapper. Det kommer inte göra någon större nytta, det behövs en elektrisk slipmaskin till det där. Han kontrollerar dörren, så att den går att stänga, filar lite. Jag undrar vem Paolo är egentligen. Han är säkert pensionär men jag undrar vad han gör på dagarna. Går runt till vänner och skruvar, hyvlar och målar. Sitter säkert på ett kafé ibland, pratar med folk och dricker kaffe och äter en cornetto. Det verkar vara ganska trevligt att vara Paolo. Nu har Paolo försvunnit, jag fick gå ut och provlåsa dörren ännu en gång. Det gick bra. Jag undrar om Paolo finns på riktigt. Det tror jag nog. För mig finns han i alla fall. Jag kommer sakna Paolo. Men han dyker säkert upp igen, när jag som minst anar det.

 

Neapel får vänta. Hade tänkt åka till Neapel men Neapel får vänta. Det skulle ta två tre timmar med tåg dit. Pizzan är god här också, jag vet vart jag ska gå för att få god pizza i Rom. Långt ifrån alla pizzerior har bra pizza här, men jag vet var dom finns. I Neapel finns det tydligen bra pizzerior överallt. Det är lite mer noga där, att följa de uppsatta reglerna för hur en pizza ska vara. Föreningen för bevarandet av napolitansk pizza heter den. Inga vilda experiment. Ingen banan och curry på pizzan. Ingen kebabpizza. Med bearnaise. Även om det finns andra pizzor så är det främst två som är berömda, dels margheritan med bara tomat, mozzarella och basilika. Det är Italiens färger. Sedan finns den betydligt äldre pizzan som heter marinara. I Sverige har vi missförstått det namnet, det är inte en pizza med skaldjur från konerver, som man lätt kan tro, utan en pizza med endast tomat, vitlök, oregano och olja. Ingen ost alltså. Och absolut inga skaldjur från konserver. Namnet kommer från att det var fiskare som åt den här pizzan. Här i Rom finns det oändligt många pizzerior. Det finns pizzerior i stället för korvkiosker, thairestauranger, kebabhak, sushi och så vidare. Ofta görs pizzorna på stora formar, som sedan skärs ut i rutor, som sedan värms i microvågsugn. Mina favoriter tillhör inte denna kategori även om de är goda också, men mest som snabbmat när man har lite bråttom. Jag har ju inte så bråttom så jag äter inte denna typ av pizza särskilt ofta. Det finns även efterrättspizza här. Det är tydligen inte helt ovanligt. Med nutella. Men vad gör de bästa pizzorna här godare än de bästa pizzorna hemma? Det finns några detaljer man kan peka på och den för mig mest tydliga skillnaden är själva degen, brödet. Det är ett mycket godare bröd. Det känns som riktigt bröd, nybakat, krispigt, luftigt, saftigt, smakrikt. Som från ett riktigt bra bageri hemma. Inte blekt, torrt och smaklöst. Tomatsåsen kommer inte från en färdig burk utan är hemgjord av fina röda goda tomater. Tror jag i alla fall, jag kan inte vet alt. Det är inte så mycket tomatsås på pizzan, tomatsås som jag egentligen gillar annars. Sedan är mozzarellan godare. Inte för att den smakar så mycket bättre, mozzarella har ju ingen stark smak, men det är något med konsistensen som gör att den känns bättre och godare i munnen. Vanlig riven pizzaost har jag knappt ens sett någon gång, kanske på rutpizzorna. Slutligen toppas en riktigt god pizza här med en bra olivolja, en sådan som knappt finns att köpa hemma. Utan den där unkna närmast giftiga doften och smaken, som alltid stjälper i stället för hjälper oavsett vad man lagar. Oljan här smakar färskt gräsigt och är svagt upplyftande pepprig. Friskt, grönt, gott. Neapel får vänta, det känns som att jag har vad jag behöver här där jag bor. Neapel, jag besöker dig någon annan gång.

 

Mina blå korta byxor passar till alla mina skjortor jag har tagit med mig. Dom korta byxorna passar även min Dylantröja och den nya Romatröjan. Det imponerar på mig. Just nu matchar dom även sockarna som jag köpt här. Jag har köpt väldigt många par sockar. Italienarna har mycket finare sockar än vad vi har hemma. Jag har nog köpt åtta par totalt. Kalsonger är däremot inte deras starka sida, men sockarna är mycket tjusiga. Alla åtta par ser olika ut, och inget par är helsvart, det är mycket färger, fina färger som passar väldigt bra ihop. Till och med mina korta byxor matchar sockarna. Och även alla mina skjortor, åter igen. Men det är bara jag som ser det för när jag är ute så har jag långa byxor på mig. I dag var jag på stranden, äntligen. Nu när Neapel får vänta så ville jag i alla fall ta mig ut till havet. Jag har ju läst att det ska vara en dålig strand, en ful strand. Men det var fint. Vattnet var grönt genom mina solglasögon och luften var frisk. Det kostar bara 1 euro, med pendeltåget, att ta sig ut till badorten som heter Lido di Ostia. Jag skulle kanske inte gärna bo där själv, förutom på Hotel Ping Pong som jag gick förbi. Där vill väl alla bo. Annars är det mest privata stränder i denna badord, alltså att man betalar en slant för att få tillträde till en bit strand. Men då ingår en hytt att byta om i, solstol och parasoll. Dessutom är stranden ren och fin, och förmodligen betydligt säkrare ur stöldsynpunkt än de allmänna stränderna. Själv stod jag länge längst ut på piren och tittade ut mot vågorna, det gröna havet och kände den friska luften. Den friska luften, den har jag verkligen saknat.

 

På vägen tillbaka gick jag förbi ostbutiken igen. Det passerade samtidigt ett vackert svenskt par som blev mycket imponerade av butiken men dom gick aldrig in. Jag gjorde det, och handlade en stor bit pecorino och en stor bit parmesan. Att ta med hem. Pecorino är min nya favoritost. Jag har tidigare inte ätit så mycket pecorino utan mest parmesan som ju är mycket vanligare och mer känd, i alla fall hemma. Den pecorino jag gillar är lika smakintensiv som en bra parmesan men jag upplever den som ännu lite saltare och friskare. Den görs av fårmjölk och har en lite syrligare karaktär än ost gjord på komjölk. Jag använder pecorino till pasta, särskilt till pasta med aubergine, som jag ju tycker så mycket om. I butiken handlade jag av den kanske snällaste mannen jag träffat. En mycket bastant äldre man, kunde bara ytterst lite engelska men det var ju inte så svårt att förstå varandra, jag skulle ju bara handla pecorino och parmesan. Precis som jag trodde så är denna butik en fröjd att besöka. Det låg torkade skinkor i en kyldisk, tätt packade, säkert 20 stycken. Jag ville så klart köpa men det blir nog lite besvärligt att ta med sig hem. Framför allt att skära upp den väl hemma. Jag äger ingen maskin som skivar skinka. Borrmaskinen räknas inte.

 

Zona Cesarini. Jag måste skriva ner namnet på denna fantastiska italienska öl jag druckit i kväll. Jag skriver det här, trots att jag vet att jag inte kommer kunna få tag på den hemma eller kanske aldrig ens i Italien igen. Sådan öl brukar bara göras en gång, sedan är det en annan stil eller variant som står på tur. Det är oftast så, experiment, eller försök, eller en lek. Någon som försöker göra vad som känns rätt för stunden. Det är det nya moderna dryckeshantverket i Italien, små ölbryggerier som mycket väl kan matcha specialöl från mer klassiska ölländer. Zona Cesarini. Jag googlar, det är tydligen ett italienskt begrepp inom sport. Sista fasen av en fotbollsmatch betyder det och kommer från en spelare som hette just Cesarini, född i Argentina men spelade i Italien. Han hade en särskild förmåga att avgöra matcher i slutsekunden. Nu är det alltså ett välkänt begrepp. Och en fantastisk öl, döpt efter detta begrepp. Den innehåller humle både från Japan och Nya Zeeland. Bryggeriet heter Toccalmatto. Jag skriver det nog inte för din skull, du som läser detta, utan för min egen skull. Namnet på bryggeriet alltså. Det ligger i regionen Emilia-Romagna, som jag själv bara har passerat några gånger trots att det är ett stort område i Italien. Kända städer som Parma, Rimini och Bologna ligger i denna region, som också är en av Italiens rikaste. Det är lätt att kolla upp om man är intresserad, men rent geografiskt kan man säga att det ligger mellan Venedig och Genoa, nordöst om Toscana.

 

Nu är det inte så många dagar kvar. Jag åker hem till Stockholm om tre dagar. Som det brukar heta så är det med blandade känslor. Den frihet och enkelhet jag upplevt här är ovanlig för mig. Och all god mat och dryck. Alla upplevelser. Alla tankar jag tänkt. Några har jag skrivit ner, några tänker jag bara och glömmer lika snabbt. Att få gå omkring, att få vara helt själv så här länge, väcker mycket tankar. Sådant jag inte hinner komma fram till hemma. I alla fall väldigt sällan och det avbryts inom några timmar. Det är jobb, umgänge och aktiviteter. Här är jag själv med mina tankar, som får utvecklas och spinna vidare utan några hinder. Två veckor har snart passerat och det har hänt mycket. Eller jag vet inte egentligen. Vad ska jag jämföra med, mig själv? Jag har svårt för att bara vakna och sedan inte göra något alls på en hel dag. Inte när jag är på semester. Det måste hända något, för att jag sedan ska kunna slappna av helt och håller. Det är precis som hemma. Jag kan inte slappna av förrän det först har hänt något, eller att jag har gjort något. Jag brukar lyssna på en skiva, se en film, ta en promenad, laga mat, diska, städa, handla något, tvätta eller bara vattna lite blommor. Plocka undan på bordet framför soffan kanske. Sedan kan jag slappna av. Och då gör jag det extra mycket. Andas ut, känner luften, tomheten som är välfylld av tillfredsställelse. Och det är samma sak här. Som alltid när jag är på semester.

 

Vad jag ville komma till är den andra sidan. Jag längtar hem nu. Jag går ut en stund, hoppar upp på balkongräcket, som egentligen inte är ett räcke ut en mur. Det är kanske 20 meter ner men jag tittar upp och ut över hustaken. Himlen är mörk men ändå svagt upplyst blå. En del tunna moln passerar. Jag hör musik, jag hör sorl från människor som sitter på alla uteserveringar i området. Kyrkklockornas ringande blandas med larm från bilar, motorljud från vesport och åter igen allt sorl. Jag har gjort så mycket och tänkt så många tankar. Många mål är uppfyllda. Men särskilt ett. Jag längtar hem. Det känns. Och det känns fantastiskt.

 

 

 

Rom fredag 22 juli 2011

 

För konnässörer av riktigt god öl är Rom en underbar stad. Det är inte bara vin som gäller här längre. Ölet tar en större och större plats hos italienarna och deras minst sagt kräsna strupar. Och då menar jag inte bara öl som en vanlig ljus lager, till exempel den välkända Peroni. Det finns så mycket mer att upptäcka. Så ofantligt mycket mer. Det är en fantastisk uppvisning av olika varianter mikrobryggd öl som Romborna och vi turister har chans att prova. Från en frisk god ale till experiment med vitt vin blandad i brygden, vilket smakar alldeles förträffligt kan jag meddela. Men ännu är det dock få restauranger eller pubar som tar in denna typ av öl, trots att många ölsorter skulle fungera hur bra som helst hos personer som vanligen bara dricker en ljus lager. En ljus lager görs förvisso också av de mindre bryggerierna, men med lite mer originalitet och personlighet. Och det gäller att man inte är rädd för att testa nya smaker. Vill man prova några av alla spännande sorter som finns i Rom gäller det att veta vart man ska gå. Här är en sammanfattning över de platser som jag själv har besökt och jag inkluderar även de ölbutiker som finns i Rom. (Dessa skiljer sig radikalt från andra ölbutiker jag varit i. Förresten, jag nog aldrig ens varit i någon ölbutik tidigare, Systembolaget säljer ju även andra alkoholhaltiga drycker. Och dessa ölbutiker har inte lastpallar på golvet med Sofiero.) Prisskillnaden mellan att köpa en öl i en ölbutik eller på en pub i Rom är inte lika stor som i Sverige, vilket betyder att den mikrobryggda ölen är ganska dyr att köpa i ölbutikerna. En flaska brukar kosta mellan 3 och 10 euro beroende på kvalitet och storlek. Men då får man också något långt mycket mer spännande än en Peroni. Tänk på att före du beger dig till något av dessa ställen kontrollerar att de finns kvar, eller har bytt adress. Sådant kan hända. Alla ölbutiker har kunnig och trevlig personal som talar bra engelska. Med restaurangerna kan det variera mer men det brukar alltid gå bra till slut. Väldigt bra till och med.

 

Pubar/restauranger

Bir & Fud, Via Benedetta 23. birefud.blogspot.com. En pizzeria som enbart serverar italiensk mikrobryggd öl. Det är alltid fullt, så antingen bokar man bord dagen före eller så tar man en öl på träpallarna vid entrén och väntar på att kanske få bord medan man insuper den trevliga atmosfären. Pizzorna tillhör Roms allra bästa, gjorda efter den napoletanska traditionen. En capricciosa här skiljer sig väsentligt från den som serveras i Sverige. Det är en annan dimension vad gäller kvalitet. Alla pizzor är fantastiska. Ett obligatorisk ställe att boka bord på, men försök att helst få ett bord så nära entrén och baren som möjligt, det är roligare och lättare att syna vad som finns på den tillfälliga ölmenyn. Öppet bara på kvällen. Ligger i området Trastevere.

 

Ma che siete venuti a fa, Via Benedetta 25. www.football-pub.com. Låt dig inte luras av adressen till hemsidan. Det visas förvisso sport på en liten teve ovanför puben, även i ett rum längre in i lokalen. Men det är inte många som går hit för att se på sport, om det inte är någon väldig viktig match i Italien. Här är det till skillnad från Bir & Fud internationell mikrobryggd öl som gäller. Har rankats som världens bästa ölpub. Utbudet ändras från dag till dag. Lokalen är mycket liten, särskilt vid entrén där man beställer. Men många köper sin öl i plastglas och går vidare ut i folkvimlet. Det roligaste är att beställa en öl, stor eller liten, och sitta ner och njuta av både ölen och människorna som kommer förbi. Ligger mittemot Bir & Fud och öppnar ibland redan klockan på elva dagen men det kan variera. På hemsidan brukar det stå vilka öl som sereras på fat just nu, men det ändrar sig snabbt. Inte ens tavlan vid baren stämmer särskilt bra. Men det gör inget, det finns garanterat något annat nytt och spännande att prova.

 

Open Baladin, Via Degli Specchi 6. www.openbaladin.com. Ett sedan 2010 nyöppnat ställe med den utan tvekan mest smakfulla inredning på en pub någonsin. Det är en njutning att bara titta på väggen bakom alla ölkranar dekorerad med italienska ölflaskor, den ena vackrare än den andra. Här samlas italienska familjer, ölintresserade, nyförälskade par, grabbgäng och egentligen vem som helst. Maten är mycket god och prisvärd. Även efterrätterna som mycket gärna kan matchas med ett sött öl av typen barley wine. Och missa inte de nygjorda chipsen med olika smaksättningar och hemgjord ketchup, perfekt komplement till en god ale. Ölen kommer mestadels från det egna bryggeriet men här finns också många andra italienska sorter på fat och flaska. En ölmeny på italienska finns att tillgå och den går faktiskt att förstå ganska bra även för den som inte kan språket, men fråga ändå eftersom man får reda på mycket mer då. En ställe att minnas. Ligger på en smal gata strax sydväst om Area sacre Argentina.

 

Big Star, Via Mameli 25. Detta är en mycket trevlig pub i Trastevere som mer koncentrerar sig på musik än öl men det finns alltid sex eller sju udda och spännande ölsorter på kran att prova. Ett dj-bås är det första man möter när man kliver in i lokalen. Musiken är oftast relativt obskyr rock från andra halvan av 60-talet eller tidig hårdrock. Ibland hålls det konserter. Ligger i Trastevere och är väl värt ett besök om man vill umgås och prata samtidigt som bra musik på lagom volym strömmar ur högtalarna. Här hänger man mer i sofforna och har det trevligt än äter middag, för det finns i stort sett bara varma mackor att äta. Vid mitt senaste besök var det strömavbrott, men vad gjorde det. Det bjöds på god sprit och levande ljus skapade en väldigt speciell känsla. Som vanligt i Rom alltid trevliga människor, särskilt när man hittar till små ställen som detta.

 

Brasserie 4:20 Via Portuense 82. www.impexbeer.com. Ett ställe likt Open Baladin i mer modern stil. Maten är amerikanskinspirerad men det är främst efterärräterna som sticker ut. Och givetvis ölen! Stället startades av några personer som för tio år sedan hängde på den första riktigt bra ölaffären i Rom. Lokalen ligger i ganska skumma kvarter, i slutet av en lång och på kvällen mycket mörk vägsträcka där motormän håller till och lagar vespor och säljer badbollar, cyklar och annat krimskrams. Ägarna är inte riktigt lika erfarna som på några av de andra ställena jag skrivit om, men det gör inget alls. Man får botanisera lite mer själv och kanske chansa. Det är mest internationell öl på menyn. Ännu ett ställe att besöka med andra ord!

 

Ölbutiker

Domus Birrae, Via Cavour 88. www.domusbirrae.com. En stor och välfylld ölbutik som är ljuvlig att gå in i. Ligger strax söder om centralstationen Termini. Två rum fyllda av spännande sorter, både inhemskt och utländskt. Mycket kunnig personal.

 

Johnny's off license, Via Veio 4. www.offlicense.it. Denna butik var den första seriösa ölbutiken i Rom. När den öppnade flockades horder av människor i butiken, köpte öl och drack på gatan utanför vilket är tillåtet i Italien. Numera är den mer stillsam. Har även bra utbud vin. Ligger vid tunnelbanestationen San Giovanni. Här kan man stanna länge, prata bort någon timme och samtidigt dricka en öl vid kassaapparaten eller utanför.

 

Minns ej namnet på denna, Via Ponte Sisto ??. En mindre nyöppnad butik (april 2011) som ändå är välfylld med godbitar. Ligger i Trastevere, där man förr eller senar hamnar som ölturist i Rom, nära gångbron Ponte Sisto. Öppnar klockan 18 på kvällen. Finns inte ölen kyld i någon av kylskåpen så finns det en ölkylningsmaskin som tar tar tre minuter på sig, sedan får du din öl lagom tempererad.

 

L'Oasi della Birra, Piazza Testaccio 38/41. Den här butiken som även säljer andra delikatesser ligger mitt emot en sliten men charmig saluhall man kan passa på att strosa runt i och kanske handla lite ost och lufttorkad skinka till lunch. Ölen köper man mittemot, som även en servering på kvällarna. Ligger i det trevliga och trendiga området Testaccio söder om Trastevere, högra sidan Tibern och som nästan är helt befriat från turister.

 

Bir & Fud La Bottega. Via Luca Valerio 41/43. birefud.blogspot.com. Ligger i södra delen av stan. Spårvagn går till Roma Trastevere. Därifrån kan man promenera 15 minuter eller ta en buss. Har ej varit här själv tyvärr, så kontrollera på hemsidan öppettider osv.

 

Italienska sorter att prova

Några av många bryggerier att testa är Toccalmatto, Brewfist, Open Baladin och det kanske mest kända italienska microbryggeriet Birra del Borgo. Bryggerierna har många olika stilar att erbjuda och här handlar det då främst om vad man själv tycker om. Personligen dricker jag helst en India Pale Ale eller varianter av denna. Brewfist Spacemen är en favorit bland annat.

 

Faktaruta: Vad ska man då beställa? Det kan vara bra att ha vissa grundläggande kunskaper om öl. Det går självklart bra att fråga personalen, som gärna berättar om deras utbud. Vet man ungefär vad man vill testa så är det dock en fördel. En lager är den vanligaste öltypen i Sverige. Den här öltypen brukar betraktas som en törstsläckare, serveras alltid kall men är kanske inte alltid så spännande även om det finns många bra undantag. En ale är bra att beställa om man vill känna lite mer smak. Då får man mer smak och mer beska. Under kategorin ale finns det otaliga undervarianter, mörka som ljusa. Beställer man en india pale ale brukar man få en frisk, besk ale med lite mindre kolsyra men mycket smak. Stout/porter är mycket mörk och har ibland smak av tjära, choklad och kaffe. Weisse är en veteöl, finns både ljus och mörk. Den har lite eller ingen beska, är ofta frisk och passar till många olika maträtter. Belgisk öl som det finns otaliga varianter av, är ofta vinösare, starkare och sötare än vad vi generellt är vana vid i Sverige. I Beligen experimenterar man också med frukt i öl vilket kan vara kul att prova.

 

Sådär, nu har jag försökt att sakligt beskrivna några av de ölställen jag varit på här i Rom. Det känns lite konstigt att skriva på det sättet men det kanske kan komma till användning någon dag. Jag tror många skulle uppskatta att ta del av informationen i alla fall. Hur det ska gå till, det vet jag ju självklart inte. Ulrika tyckte jag skulle gå ut och fotografera lite i kväll och det är nog en bra idé. Att sälja in en artikel lär vara bra mycket enklare om det finns bra bilder. Problemet är att jag inte är en bra fotograf. Jag är en usel fotograf. Men jag vet i alla fall vad jag tycker är en bra bild. Det är ett steg på vägen och jag ska i alla fall göra ett försök i kväll. Min kamera går att ställa in på så kallad raw-fotografering, vilket innebär att färgerna går att modifiera ännu mer än om bilderna bara sparas som jpg. Jag behöver ta bilder på människor skriver Ulrika och det stämmer ju givetvis. Men det är inte så lätt. Jag är inte så bekväm med att fråga folk om jag får fotografera även om det är det allra bästa och ger överlägset intressantast bilder. Får se om jag vågar.

 

Jag vågade. Jag har tagit bilder på både människor och miljöer, på öl och mat. I en ölbutik och på tre pubar. Det var spännande. Jag brukar inte göra sådant, jag brukar skämmas och försöka försvinna i mängden, bara ta bilder på sådant som är nära. Men nu gick jag fram och pratade med människor. Det kanske inte alltid blev så bra bilder, men något ska kanske fungera. Fungera till vad? Kanske kan jag få ihop den här lilla öltexten till en artikel om öl i Rom. Jag ber om tips från min kompis Tobias. Det är hans jobb att åka runt och ta bilder till texter och att sälja in dessa. Jag skickar kanske ett mail till någon tidning, ser vad som händer. Tobias skrev att det finns två taktiker när man tar reportagebilder. Antingen så låtsas man som om man inte finns och bara smyger runt. Eller så gör man tvärt om. Tar största kameran och objektivet i stan och breder ut sig ordentligt. Jag gjorde kanske ett mellanting. Men som en liten mus. Och det var inte mycket folk i lokalerna, väldigt lite. Så tidigt på dagen. Jag brukar ju gå ut tidigt. Dessutom var det ljust i lokalerna, det är bra. Min kamera är inte så bra på att ta bilder i mörker, utan blixt. Och blixt är inte bra, det blir fult. Så det var kanske det bästa, gå runt lite avslappnat och försöka få i alla fall en bra bild. Vi får se. Jag är ju ingen fotograf. Och inte heller någon skribent. Jag bara skriver för att jag inte har något bättre för mig. Klockan tio spelar ett band på torget här i Trastevere som jag tydligen borde gå och se enligt en pubbesökare jag tog bilder på. Det är ett band som spelar gamla Romerska sånger på ett modernt sätt. Jag bävar. Men jag går nog dit. Tar med kameran. På hemvägen kanske det blir några fler bilder.

 

Dom har nu berliner weisse på mitt favoritställe. Utbudet ändras hela tiden, men just nu har dom berliner weisse. En sådan öl har jag inte druckit sedan tidigt i somras, på det svenska mästerskapet i hembrygd öl. Det är som en mässa för hembryggare som får möjlighet att visa vad dom har bryggt. Förutom själva tävlingen. Bara en person av minst hundra, eller kanske snarare två hundra, hade gjort en berliner weisse. Och nu finns en sådan öl här. Jag snubblade i marmortrapporna upp till lägenheten bara för att få skriva detta. Så anmärkningsvärt är det. Men det beror inte på att det är så ovanligt med just denna ölsort, utan att dom inte vet hur den ska serveras. Jag blir exalterad. Som ett barn. Denna dryck är sur något så in i helvete. Alltså, tänk dig om du gör en lageröl, häller upp den i ett glas och sedan pressar i två hela citroner i den. Eller tre. Så sur är den. Jag blir exalterad av tanken. Det är en fascinerande dryck. Jag älskar sur öl. I Belgien finns det mycket sur öl, spontanjäst, det är luften som innehåller partiklar som sätter igång en jäsning som gör ölet extremt surt. Men en berliner weisse är lite annorlunda. Dels för att den inte är belgisk. Den är från Berlin och var den mest vanliga drycken där under 1800-talet. Det var alltså den mest vanliga drycken. Under hela 1800-talet i Berlin. Förutom vatten gissar jag. Och de flesta vet inte ens vad det är. Inte heller italienarna. Och inte jag heller egentligen. Det var min kompis Björn som berättade för mig, just på hembryggnings-sm. Han har bott i Tyskland länge och vet mer om allt, han vet mest om det mesta kan man säga. Och för att hålla mig kort så visst kan man dricka en berine weisse precis som den kommer från kranen. Men det är som jag skrev väldigt surt. Bartendern kallade den skämtsamt för vodka lemon och dom småberusade italienarna tyckte det var kul att skoja om denna galna dryck. Italienare blir aldrig för fulla förresten, det händer bara inte. Jag har inte sett det på två veckor, jag kommer nog aldrig att se det. Nåväl. Och så denna jävla techno på balkongen mitt emot. Det är riktigt dålig musik. Alltså inte techno generellt utan det jag hör från balkongen mittemot. En skymf mot Italien, mot mig, mot musik. Denna berliner weisse ska blandas med fruktsirap. Kvinnan på scenen har jag sett tidigare i dag. Hon sjunger fint, så att säga. Skolad är hon, på en sångskola. Hon sjunger rent och hon tar i från tårna. Lyfter upp sin klänning så långt att man nästan ser vad hon har under. Men bara nästan. Hon vet vad hon gör. Hon är skolad. Hon tar i från tårna och sjunger som om det vore det sista hon gjorde. Jag gick därifrån tidigt för att se när folk drack berliner weisse. Som man egentligen ska blanda med en söt fruktsirap. Det kan vara kiwi, jordgubb, hallon eller vad som helst egentligen. Att dricka den rent, en halvliter, testade jag här. Extremt surt. Mina vänner, en berliner weisse. Prova den om ni kan.

 

Jag tog fler bilder. Det är ju kväll och ett annat ljus. Svårare, eftersom det är mörkare, men ändå lättare eftersom det är finare på gatorna, ljuset är mer stämningsfullt i lokalerna och framför allt så är det på kväll. Det är fredagskväll. Folk är glada och trängs och livar upp vilken tråkig bild som helst. Det är roligare att ta bilder på kvällen. Strax före solen gått ner helt är alla bäst, då är himlen fortfarande blå, inte bara svart. Men det gör inget om man är inne i en lokal där stämningen är fantastisk. Ingen vet vad som samtidigt händer i Norge, eller hänt tidigare i kväll. Först en bomb i Oslo, sedan en galning som skjuter unga socialdemokrater på en ö. Sverige drabbades av en självmordsbombare i Stockholm för inte så länge sedan, men detta är så mycket värre. I Stockholm misslyckades attentatet, bara självmordsbombaren själv dog. Och samtidigt håller Europa på att falla sönder. Ekonomin är en katastrof. Grekland har levt lyxliv utöver deras tillgångar. Island, Portugal, Italien och Spanien likaså. Banker i Tyskland och Frankrike har lånat ut pengar som dom inte kommer få tillbaka. Jag ser på nyheter från Sverige, det handlar om Italien. Bilder från Rom. Folk är fattiga, ekonomin stramas åt, besparingar. Själv hör jag bara dålig techno och oljud från gatorna. Eller så hör jag liv. Folk är glada. Ingen tänker på ekonomiska kriser. Inte alls. Grannen till 32-årigen i Norge satt hemma när polisen grep gärningsmannen. Dom har tydligen aldrig hälsat på varandra. Jag undrar vad mina grannar är kapabla till. Kanske undrar mina grannar vad deras granne är kapabel till.

 

 

 

 

 

Rom lördag 23 juli 2011

 

Det är min sista dag. I morgon åker jag hem till Stockholm. Och på måndag, om två dagar, ska jag gå till jobbet igen. Det känns väldigt avlägset, att jag ska gå till jobbet. Inte för att jag inte vill, jag har inga problem med att jobba där jag jobbar, det är till och med ganska trevligt ibland. Men vad händer med allt som jag upptäcker här, alla människor jag nu stiftat bekantskap med, allt som jag skriver om. Jag skriver när jag är på resa, aldrig hemma. Det kanske hade gått bra att skriva hemma också, det händer säkert en del som är värt att skriva om. Men förmodligen inte. Dagarna upprepar sig hemma, år efter år. Måndag hela veckan. Det är inte så här. Här händer det nya saker hela tiden. Vilket inte är så konstigt, jag söker upp nya saker och jag jobbar inte på dagarna. Man måste jobba, sägs det. Så jag jobbar. Jag jobbar på dagarna och ofta på kvällarna också. Sedan går jag hem. Hemma ser jag på någon teveserie med Ulrika sedan somnar jag. Först hon, sen efter två timmar somnar jag. Jag gör ungefär samma sak här. Jobbar på dagarna, men med ett annat typ av jobb. Jag är ute och ser mig omkring. Sedan går jag hem och tittar på en teveserie innan jag somnar. Skillnaden är att jag somnar direkt. I går kunde jag bara se fem minuter av avsnittet, sedan var jag tvungen att sluta. Det har nu varit så i två veckor. Hemma ligger jag vaken, men inte här. Det är min sista dag i dag. Jag vet inte ens om jag kommer kunna se klart avsnittet i kväll innan jag somnar. Jag hoppas inte det.

 

En störd människa i Norge som hatar mångkultur. Han hatar islam, marxism och socialdemoktrater. Det är svårt att tänka på något annat just nu. Flashback går inte att läsa, det är övervägande Sverigedemokrater som skriver där känns det som, försöker försvara sig eller vad dom håller på med. Jag läser svenska tidningar och ser filmklipp. Läser en historia från en norsk tjej som klarade sig genom att först gömma sig, därefter springa genom snår och buskar, sedan simma ut med skytten bakom sig kvar på land. Hon simmar tills hon bli hämtad av en båt. Galningen hade jagat henne utan att hon visste om det, hon hade bara sprungit och sedan simmat. Det är otäck läsning, filmiskt otäckt. Och jag är här. Och i Rom är det dags att städa. Jag sopar golvet. Dammsugare finns inte så jag sopar. Jag sopar rent, plockar undan gamla vattenflaskor, glas och två tomma läskburkar som jag druckit. Sedan ska jag packa mina kläder, osten och några flaskor jag ska ta med hem. Jag städar och tar på mig långa sockar. Funderar på vad jag ska äta som sista måltid i Rom. Kanin kanske. Jag tror jag går och äter lite kanin.

 

Jag har hittat parken. Parken som jag letat efter i nästan två veckor. Jag har vandrat berg upp och berg ner. Nu vandrade jag upp och sedan fann jag den. Plötslig låg den där, mitt framför mig. En rostig stor grind och det var öppet. Jag klev in. Jag hade hittat min park och jag klev in. Vilken lycka. Palmer ståtliga som en man i hatt. Grus så solbelyst vackert vitt som om det vore målat av självaste Paolo från Rom. En luft. Ett stilla lugn som hos en katt som sover i en nybäddad säng. Och jag är där. Jag ser det framför mig och jag är där. Jag andas luften och värmen från solen gör mig ingenting, jag går under bågar täckta av växter. Det är skugga under solen och jag är i skuggan i en park som är min. Bara min. Vilken frid. Efter nästan två veckor hittar jag parken som jag letat efter. Jag går upp toppen och sätter mig en stund. Vinden blåser genom mitt hår. Hatten blåser av, jag springer och hämtar den. Sätter mig igen och lägger hatten bredvid mig. Tänker att när jag går hem ska jag skriva att hatten blåste av trots att den inte gjorde det. Och när jag kommer hem så skriver jag nu att hatten blåste av och jag tänkte skriva att jag tänkte skriva att jag bara hittade på trots att jag inte ens tänkte det då för det gjorde jag inte. Jag hittade på allt nu. Parken tog ju slut. Men det blåste friskt och det var så skönt. Satt länge och funderade på när huset var byggt på andra sidan muren. Det står MCMXVI och jag känner mig dum för jag har glömt hur man räknar. Sedan gick jag runt i parken och hittade en annan del som jag inte sett tidigare och dit gick jag in och tog bilder på ett fint hus. Det såg så ensamt ut, men var omgivet av växter, en blå vacker himmel och det fanns en porlande brunn utanför som jag också tog bilder på. När jag nu är hemma så söker jag på min dator och översätter MCMXVI och det blir 1916. Nu känns det bra igen.

 

Limeträdet behöver vatten varje dag. Löven faller ihop annars, skrynklar ihop sig. Då vattnar jag och allt bli bra. Jag sitter på balkongen och läser min bok. Den håller på att ta slut och det är tråkigt. Klas Östergren skriver om en judisk konstnär som bosätter sig i Paris och i Provence. Det är Tidigt 1900-tal. Första världskriget passerar och det andra världskriget håller på att bryta ut. Jag tycker det är en bra bok. Splittrad, den handlar både om en kille från Stockholm som tröttnar och drar på tågluff. Och nu detta. Men det hänger ihop. Jag vet det. Dessvärre kom grannarna mitt emot hem och deras vokaltechno är hemsk. Det är så obeskrivligt dåligt att jag måste gå in och stänga balkongdörren efter mig. Sätter på ett band som heter Surfer Blood på Spotify. Jag tror jag börjar packa lite i stället. Kan vara skönt att ha en del gjort. Det jobbiga är glasflaskorna jag köpt. Jag har lagt dom i plastpåsar och knutit hårt. Sedan rullar jag in varje flaska i kläder och separerar från varandra i väskan. Det kommer vara tråkigt att lämna Rom. Jag har fäst mig vid lägenheten. Jag spenderar ju mycket tid här. Precis här, vid skrivbordet. Här har jag suttit många timmar under veckorna som är två till antalet. Det är ett gammalt slitet mörkbrunt skrivbord och när datorn blir varm så kommer det fram en doft som är söt, och det luktar gammalt. Till höger har jag tavlan. Det är ingen bra tavla. Men ovanför mig hänger en annan tavla, ett svartvitt grafiskt tryck av bebådelsen. När ängeln Gabriel säger till Maria, som är oskuld, att hon ska föda Guds son. Maria var släkt till Elisabeth. Som strax före Maria gjorde det, också träffade ängeln Gabriel, som sa att hon skulle få en son och sonen skulle heta Johannes. Johannes döparen var profet och vad man skulle kunna säga var föregångare till Jesus. Nu, i dag, funkar han både inom kristendomen och islam. Men han halshöggs strax efter han att fyllt 30, för att han kritiserat kung Herodes, som gifte sig med sin halvbrors fru. Ett dålig drag, att kritisera, skulle det visa sig. Bilden ovanför mig är ursprungligen publicerad 1794, det vet jag för det står i texten nedanför. Det är med största sannolikhet Gabriella som satt upp tavlan, det är hon som äger lägenheten. Johanna, som jag hyr av, äger gissningsvis den andra tavlan. Den som jag inte tycker är så bra. Johanna, som är det kvinnliga namnet för Johannes, skulle förresten hetat Giovanna på italienska. Hon borde ha satt upp en tavla på när när Elisabet träffade Gabriel. Men hon har ett limeträd på balkongen i stället. Jag tror tyvärr inte det är så lätt med ett limeträd. Jag skulle tro att Johanna behöver plantera om hela trädet i en större kruka. Men inte i år kanske. Och det behövs pollinering för hand om det ska komma frukt nästa år, i alla fall om inte snälla insekter hälsar på. Men Johanna har en bild på Gabriel på sin vägg. Det borde bringa god lycka. Jag hoppas det.

 

Detta är min sista kväll i Rom. Jag sitter faktiskt mest och väntar. Jag tar det lugnt. Som ni märker så händer inte så häpnadsväckande saker just nu nu, inte för mig, det gör det däremot i övriga världen, men inte för mig. Det är väl detta som är semester kanske, att inte göra så mycket. Men jag vet inte, den här dagen kommer jag kanske inte minnas så väl senare i mitt liv. Dagen då jag hittade parken. Dagen då jag packade flaskor. Dagen då jag till lunch åt ravioli fylld med ricotta och spenat följt av lamm kryddat med chili rosmarin vitlök och olivolja. Med vin och flaskvatten för 170 kronor ungefär. Det tycker jag är ett bra pris. Denna restaurang, som jag har gått till tre gånger totalt, heter Da Augusto. Pastan är vanligtvis inte så bra där, men raviolin var mycket fin. Serveras bara tre dagar i veckan, och just denna veckodag som är lördag ingår i de tre veckodagarna. Sedan ville jag ju ha kanin men varit nyfiken på lammet, för det har samma kryddning som kaninen och därför beställde jag den. Jag vill ju gärna testa något annat. Sådan är jag. Och jag blev verkligen inte besviken. Det var rikligt med lamm på tallriken, färskt kött, inte som på indiska krogar hemma. Och det var mycket gott. Långkok kan man säga, som om min farmor skulle gjort det. Da Augusti är ingen fin restaurang. Notan skrivs på bordsduken av papper. Det är billigt. Det är alltid mycket italienare där. Det är trångt. Vinet på karaff för 2 euro. Det spelar ingen roll. Jag gillar Da Augusto. Jag är glad att jag bor nära. Tyvärr kommer jag inte bo nära i morgon eller i övermorgon. Kanske aldrig igen. Jo, jag kommer bo i Trastevere igen, jag kommer bo i närheten. Någonstans i närheten.

 

Jag fick en t-shirt. På mitt favoritställe. Jag blev så glad att jag inte kunde sluta le. Det måste vara världens bästa plats att vara på, alla kategorier. Det är en så stor njutning att sitta där, känna pulsen men ändå lugnet, den italienska stämningen men med roliga inslag av utlänningar. Det är trångt och man trängs, som man gör på trånga ställen. Jag gillar det aldrig annars men här älskar jag det. Jag tror jag skrev tidigare, för länge sedan, att jag tänkte gå hit varje dag. Jag trodde inte det skulle vara möjligt. Det är många dagar på två veckor. Men det fanns aldrig någon tvekan egentligen. Det finns inte sådana ställen i Stockholm. Det finns inte sådana ställen på andra platser över huvud taget, vad jag vet. Detta stället är fantastiskt. Det heter Ma che siete venuti a fa och jag har fått en t-shirt. Det är lördag och jag åker hem i morgon. Jag hade velat stanna. Jag vill verkligen det. Men Ulrika hade kunnat få komma hit och så hade vi bott här. Jag struntar i om jag inte begriper duschen, ska jag stå eller ska jag sitta. Jag vägrar sitta i någon annans badkar och jag får inte plats att stå. Så jag stårsitter, med böjda knän och får ont i knäna varje gång jag duschar. Vattnet sprutar över hela badrummet men jag torkar som en tok efteråt. Jag vill inte orsaka fler läckor. Nej, läckor är det inte, fuktskador är det. Det finns inte golvbrunnar här. Och inte något duschdraperi. Jag begriper inte Italien men jag älskar det. Hade jag bott här hade jag skaffat en duschdraperi. Frågan är om jag gått till Ma che siete venuti a fa varje dag. Det hade inte varit möjligt. Inte okej, inte okej för hälsan. Men jag mår bra. Jag tror jag mår mycket bra till och med. Det kanske beror på Ma che siete venuti a fa.

 

Det är min sista kväll och jag behövde äta. Tittade lite på datorn och försökte hitta ett bra ställe som kunde tänkas vara lämpligt. Jag gick dit, men passerade. Det såg så tråkigt och stelt ut. Få gäster, kockarna stod ute vid entrén och hängde. Kändes sådär. Jag jag gick vidare. Rakt fram. Och jag befann mig då på min favoritgata, den som går på tvären. Med ostbutiken. På denna gata har jag hört och läst sedan tidigare att det ska finnas ett ställe som många italienare går till. Och att det är väldigt mycket folk. Eftersom jag är ensam brukar det sällan vara problem att få bord. Jag kan lixom sitta var som helst. På golvet nästan. Inte riktigt men nästan. Och mycket riktigt fanns det ett bord, trots att det var totalt fullsatt. Jag satt vid en dörr, en öppning i en t-korsning. Inne i lokalen alltså. Men jag satt på rätt sida, inte i själva korsningen. Så det var lugnt. Men jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Jag sitter där och väntar på att få en meny och en familj på tre personer snett till vänster om mig stirrar på mig. Vad är han, vem är han vad gör han här. Ungefär. Jag tittade henne rakt i ögonen, i flera sekunder. Sedan tittade hon bort. Hon var fascinerad men förstod att hon glodde. Hon glodde inte igen, men sneglade många gånger. Det är okej att snegla. Det gör jag också, så ofta jag kan.

 

Nu började jag svara på mail och annat. Så jag kom av mig. Vad jag äter kanske inte är så intressant. Men ändå, jag äter en otroligt god pasta. En pasta med räkor och sparris. Det är dock inga räckor och knappt något sparris heller. Det är en stor havskräfta på sidan som jag inte orkar skala. Jag gör inte det. Inte en kräfta. Det är inte värt det. Och sparrisen. Jag ser den knappt. Men pastan är underbar. Det är tjock spagetti, hemgjord. Den är mycket fast och spänstig, som man brukar säga. Såsen är tomatbaserad, halverade körsbärstomater, vitlök och vitt vin med persilja. Utmärkt. Men jag är särskilt imponerad över själva pastan. Verkligen delikat och jag hade inte trott det om ett sådant ställe, där dom flesta verkade beställa en medioker pizza. Dottern snett framför mig åt en pizza med pommes frittes på till exempel.

 

Jag är tillbaka, har pysslat med annat en längre stund. Ser att dottern har pommes på pizzan. Ska det vara det sista jag skriver? Det vore ju väldigt konstigt. Men jag har sedan länge redan börjat avrunda. Tacka för mig för den här gången. Det har varit en trevlig resa. Du som läser detta har fått ta del av en del av det jag varit med om. Kanske en del andra saker också. Jag skriver för att jag behöver, för att det känns bra, för att mina tankar måste fastna någonstans. Särskilt om jag är ensam. Ingen hör mig. Igen hör när jag tänker sådant som jag annars kanske hade sagt. Men jag skriver förmodligen mer än vad jag säger. Det är ju så lätt, bara trycka på tangenter. Jag kommer sakna Rom. Det har varit en fantastisk tid för mig. Det känns inte rätt att lämna nu. Tiden är inte förbi. Det är inte över. Jag har så mycket kvar här. Så mycket mer att hämta. Men jag kommer tillbaka. Var så säker. Kanske kommer jag skriva några rader då också. Men nu känner jag en klump i halsen för jag vill stanna kvar. Men jag har fått min t-shirt och jag är känner mig stark. Jag måste lämna nu. Det är dags. Flyget går i morgon. Men flyget går också tillbaka. Det vänder. Och går tillbaka. Kan jag sitta kvar på samma plats utan att någon märker. Det kanske går. Och sen kan Ulrika flytta hit och vi kan gå till favoritstället varje kväll. Men det vore dumt. Jag är på väg hem nu. Jag ska hem. Limeträdet får klara sig själv. Någon annan får ta hand om det. Johanna får ta hand om det. Hon har sin dumma tavla och hon har Gabriellas tavla. Det kommer nog gå bra. Jag vattnar den nu för säkerhets skull. Jag vet ju inte när den får vatten nästa gång. Så jag vattnar. Den var torr och då behöver den vatten. På kvällen helst. Så att rötterna kan ta till sig vattnet utan att det torkar bort direkt.

 

Nu är det dags. Jag har redan tagit av mig mina långa blå fina sockar. Dom är så vackra, mina sockar som jag köpt här i Rom. Min skjorta har jag också packar ner. I morgon blir det gul skjorta igen. På resan hem. Jag har nya italienska sockar och nya italienska kalsonger till färden hem, efter duschen. Det mesta är packat. Jag kommer att gå upp tidigt. Jag vill stanna kvar. Jag tänker inte åka i morgon. Jag tänker stanna. Kvar här. Min balkong. Mitt kök. Min säng med den bedrövliga kudden som är så hård och platt men som jag alltid somnar på ändå. Hela sängen är hård, men jag somnar snabbt varje kväll. Jag kommer sakna mina favoriter. Och min park som jag hittat. Kommer jag någonsin att se den igen. Jag vet inte. Men mina favoriter. Kommer jag att komma tillbaka. Nu är det kväll. Det är natt och ljuden fortsätter utanför. Jag går ut på balkongen för att känna luften. Himlen är svart men jag ser hustakt, kyrktorn och alla teveantenner. På gatan nedanför kör vespor förbi och människor promenerar. Dom passerar. Jag vill stanna. Dom kanske ska till något som betyder väldigt mycket. Dom passerar och går. Varför stannar dom inte. Det hade jag gjort. Stannar här. Precis här. Men vi är inte samma. Dom har inte träffat Paolo. Inte Andrea. Inte min japanske vän. Framför allt har dom nog inte träffat alla vänner på mina favoritställen. Då hade dom inte passerat. Det är dags att säga adjö. Jag tittar upp på Maria som träffar en ängel. Hon lutar sig ner mot ett bord. Ett ljus strålar ovanför henne. Någon säger goda ord. Jag hör också goda ord. Jag har ett hem att åka till. Och jag har längtat. Men jag tappar tråden för jag skriver mest för att få ett avslut men jag når aldrig fram. Det kanske är lika bra att bara sluta skriva. Du som läser läser ändå inte så det spelar ju ingen roll. Jag kan sluta nu. Eller nu. Ingen bryr sig. Så det är tid nu. Jag stänger av. Jag har inga kloka slutord att komma med. Jag har glömt att tänka ut ett smart slut. Det bara slutar. Jag har ändå slutat skriva egentligen. Jag bara trycker på tangenter. Jag kan trycka på tangenter hur länge som helst, precis som jag gjort i två veckor. Jag har inga ambitioner, inga idéer, inga argument. Bara ord, efter varandra. Och nu tar det slut. Jag kanske återkommer. Det kanske blir en ny resa någon gång. Jag hoppas det. Men nu räcker det. Det är slut. Jag säger hej. Jag säger ciao. Vi ses snart igen.

Copyright © All Rights Reserved

Joakim Bengtsson

egoben1911@yahoo.se